Jaha. Nähä.

Söder och pridefestivalen på lördag. Vi ska kolla på min friska brors tjej som ska gå med i paraden.

I övrigt försmäktar jag denna tisdagskväll framför How I met your mother och någon folkis. Ja jag vet att jag blir tjock men stäm mig då.

Saknar min fjupp. Något omänskligt. Trodde inte att det var möjligt att sakna en annan människa på det viset. Jag hatar varje sekund utan honom. Han är ständigt i mina tankar, i mitt hjärta, i alla beslut och i alla vardagsbestyr jag gör. Saknaden efter honom finns i varje tomt rum, i varje vrå av mig. Jag önskar att det gick att uttrycka i ord till honom hur mycket jag älskar honom men sådan kärlek låter sig inte beskrivas och han skulle ändå inte att förstå intensiteten och graden av kärlek förrän han får egna barn. Ingen kan förstå innan dess, man tror att man gör det men det gör man inte.

I en tråd på familjeliv (var annars) en gång var trådstartaren en barnlös hundägare som skrev att hon älskade sina hundar lika mycket som andra älskar sina barn och jag log men jag hånade inte för jag förstod att hon inte förstod, inte kunde förstå, och om hennes hundar fanns i minsta cell av hennes kropp, i varje tanke, varje andetag, varje önskan och varje dröm ja... då tror jag att hon faktiskt skulle behöva psykologisk hjälp. För det var hundar. En sådan inkompetens inför att gå utanför sin egen begripandecirkel är häpnadsväckande, som om jag skulle ha utgått från att jag älskade mina katter lika mycket som jag skulle älska min framtida son, hahaha ursäkta men jag skulle ha haft ihjäl dem utan tvekan om det hade räddat min son. Hur kan man vara så instängd i sin egen begreppsvärld? Ja jösses.

Det är tur att jag är helt perfekt, eller hur?

Hm.

Och nu har jag ont i huvudet också.

Wow.

Dagens roliga familjelivstråd.

Anmäla one night stand

Asså

Ibland måste jag bara avbryta och spela online tetris en stund, jag vet att det är fel men jag blir för rastlös av detta stillasittande i tystnad framför en datorskärm timma ut och timma in, jag får som en rivande klåda inuti av typ vanmakt, närå, snarare leda antar jag. Jag borde ha ett jobb där jag rör på mig mer. Pratar mer med folk. Där det händer mer.

Trivialt pladder.

Jag vill skriva något men har inget att skriva.

Ska hem efter dagsverket för att jogga, äta kycklinginnerfilé med fullkornsris och currysås och kanske en påse popp.

Funderar och oroar mig mer och mer för vad som ska hände med min 40 %-tjänst när den nya chefen börjar i nästa vecka. Hur har hon tänkt? Hur har hon planerat? Finns jag med i bilden eller bakar hon in det i något annat? Kommer jag att bli arbetslös? Hur ska jag klara det i så fall, jag menar strikt psykiskt alltså för jag är inget bra på att gå hemma och driva omkring med bara tankarna som sällskap, alltså har man inget annat att göra än att tänka hela dagen lång så är det ju det man gör och det tror jag inte är bra för någon överhuvudtaget, jag tror att arbetslöshet är direkt skadligt i längden, om man är arbetsför alltså och inte sjuk. Människor behöver struktur och syfte, de allra flesta av oss i alla fall.

Nåväl.

Tja. Vad mer? Saknar redan min fjupp trots att det bara var i morse jag lämnade honom hos hans pappa för en pappavecka, det är så ensamt att komma hem den första dagen och allt är tyst och leksakerna ligger kvar olekta på golvet i hans rum, lämnade som mitt i en lek, som ett utropstecken.

Tänker på att skapa ett konto på Tradera så att jag kan sälja min farmors Omega guldklocka, den var visst bara värd 1500:- sa en värderare på Bukowskis när jag mejlade in bild och frågade men kanske kan man få mer för den på tradera, jag vill inte ha den, känner inget band till den av förklarliga skäl.

Försöker att inte sucka uttråkat alltför ofta så att min kollega ska slippa höra det.

Nog med pladder för nu.

Vill ha marsvin.

Nu blev jag helt inne på att köpa 2 marsvin, 2 fluffiga, jag hade ett i min yngre tonår som var guldfärgat och hade lång, rufsig frisyr, det hette Bullibaffa och var jättesött, nu skulle jag vilja ha 2 damer som skulle heta Maggan och Anneli men vid närmare eftertanke så är min son 4,5 år och behandlar fortfarande smådjur som om de vore gosedjur och det skulle nog inte Maggan och Anneli gilla misstänker jag, så jag avvaktar lite.

Tjaba.

Hej muntergökar. Jag har lätt nackspärr kommen av min 25 år gamla säng i vilken man nu börjar känna spiralerna genom madrassen och vilken knirrar som en gammal ooljad dörr vid varje liten rörelse.

Antecknar ni? Bra.

På lördag ska jag gå och se Pridefestivalen, har aldrig sett den förr så det ska bli en upplevelse.

Har ni fört in det i kalendern nu?
Bra. Då är jag nöjd.

SAS

Via fejsbuk kunde jag ladda upp en bild tydligen. En hel armada SAS-plan utanför Sky City.

Rapport.

En urtråkig dag som vanligt men jag förväntar mig hellr inget annat av en söndag. Jag försökte förgäves att koppla upp min jobb-htc till datorn för att föra över bilder men efter 15 minuter gav jag upp så jag kan inte visa de flygplan vi tittade på på vår lunchtur till Mc Donalds Arlanda, ibland åker vi dit när det är tråkigt, det är ju så nära.

Sen var vi ute och slog ihjäl en timme i olika lekparker (mellan er och mig: jag avskyr lekplatser) och nu spelar han Angry birds på jobbmobben och jag kollar project runway och nojjar över att jag känner mig tjock, jaja så typiskt tjejigt men jaha, stäm mig.

Apropå det, måste fixa reffs till intervjun på Tingsrätten.

Nu ska jag fortsättga att klämma på valkarna.

See ya later kids.

Hej dagbok

Hej

Jag har ont i huvudet.

Hejdå

Gymboll.

Jag och den lille roade oss en stund med en gymboll hos hans pappa genom att bolla den till varandra genom lägenheten och varje gång vi studsade den måste vi ropa "Är du redo?" och när den träffade någon av oss måste vi ropa "MÅÅÅÅÅL!".

Riddar Kato.

Riddar Kato tar incogito sakta men säkert över världen via... byggfirmor?

Inte direkt.

Jag är inte direkt vacker när jag har löptränat 5 km. i djungelhetta. Inte för att jag klagar över den tillfälliga värmen men ni fattar. Ja jag har väldigt många hål i örat, cirka 10 totalt ehuru 5 av dem är sedan länge ihopvuxna då det var piercingar i brosket.

Ängsliga bokköpare.

Varför går folk och köper sprillans nya böcker på bokhandel för hundratals kronor när man kan få näst intill sprillans nya böcker för 40 spänn på Statsmissionen det lär jag aldrig begripa men det är väl den där ängsliga prestigen som driver dem förstås.

Varför jag ser ned på den? För att den är ytlig och oäkta och jag avskyr allt som är oäkta och jag avskyr den sortens ytlighet som anser att det allra viktigaste i livet är att äga rätt bil i kvarteret och att ha hembakat exakt rätt kakor till dopet och att ha exakt rätt anseende bland bekantas bekanta, sådana människor har missat hela poängen och är föraktliga och en sån som mig ser de som en underlig utomjording med mitt "omkringflytande tänkande".

Jag har haft äran, eller oturen snarare, att ha varit "ingift" i en sån släkt då exets släkt på hans pappas sida var såna människor och jag hatade varje sekund i deras sällskap för deras rädda charader fick mig att må illa och jag var, naturligtvis, jämt utanför, utesluten och osynliggjord i deras sällskap, en trashig nobody, typ.

Sedermera var jag tillsammans med en sån i egen hög person under ett halvår under år 2010 och det var 6 månaders tortyr i charadlandet som bestod i besök hos hans föräldrar där mamman oroade sig för om hon hade gett mig rätt sked till efterrätten och sa ungefär så här: "Oj herregud jag har tagit fel sked jag ber om ursäkt!" och jag tittade lugnt på henne och sa: "Du? Det är helt ok", hon skrattade lättat men hennes son gillade inte sånt, han ville ju såklart att även jag skulle oroa mig för rätt typ av sked och rätt typ av jobb och rätt typ av hus och rätt typ av resor och rätt typ av musik och rätt typ av vänner men det bekom mig inte ett smack och även fast jag såklart försökte att arbeta bort min avsky  och dölja den för honom så lämnade den mig aldrig helt och till slut kunde jag inte spela spelet något mer och då stack han - thank god!

Jahapp vad ville jag med det här då? Ingen aning, jag ville bara sprida lite ordbajseri omkring mig, thats all.

Hej stroke!

Och natuligtvis blir det ökenhetta just när jag ska ut och jogga, jojjo jag säger ju det; the big Chief har verkligen en helt unik känsla för ironi där uppe på sitt moln eller var han nu håller till.

Hur gör man?

Finns det någon klok människa som vet hur man laddar ned sitt spotify till mobilen??

Bagaget gör människan.

Min mammas särbo ringde mig (?) och ville "förklara läget" men den egentliga orsaken var att han ville bolla med en som är insatt i situationen och vet hur det är, det förstod jag och jag var därför diplomatisk, jag är inte en bitch hela tiden vet ni (Ha ha?) jag har lärt mig med åren att plocka fram bitchen när hon behövs och diplomaten när hon behövs och så är det med det. Hur som helst så var det ett bra samtal och jag känner mig själv mer harmonisk i sinnet för är det någonting som jag definitivt inte vill så är det att min mammas och hennes särbos relation tar slut på grund av psykosen för särbon är det bästa som hänt min mamma och hon behöver honom och det innebär att även jag behöver honom, indirekt.

Och till de som mot förmodan intresserar sig för mitt lilla tillhåll i cyberrymden vill jag göra klart att detta är mitt liv sådant det ser ut, detta är mitt bagage, det är en del av mig för alltid, jag ältar det inte längre eller använder det för att kunna vara ett offer, däremot står jag för det ärligt och sant och jag kommer aldrig att försköna det eller försöka tiga ihjäl det eller på annat sätt låtsas som om det aldrig hade inträffat. Jag spelar inga spel och leker inga charader, jag känner inget behov av att agera inredningsdesign-ängslig-30+-karriärpretentiös-jag har en segelbåt vad har du för nåt?-människa.

Bagaget gör människan så länge som det inte tynger en till marken och förgiftar och jag vill inte vara utan det hur konstigt det än må låta men många vill ha någon helt utan det och det är väl kanske orsak nr. 2 till min civilstatus (om orsak nr. 1 är att jag har ett barn). So be it.

Mjeuw

Biter på naglarna.

Rastlös. Otålig. Uttråkad. Ni förstår inte hur jobbigt jag tycker att det är att ha ett sånt stillasittande jobb som jag har, jag kan känna mig nästan panikig efter en hel dag vid datorn, jag dör en smula inuti.

Nu kommer solen där ute också. Tjolahopp tjolahej.

Eeeew!

Hon ammar sin åttaåring

Man kan roas av Familjeliv nästan varje dag.

Vad vill hon min man?!

"...livrädd för att hon är någon som är kapabel till att försöka stjäla män från andra." män är osjälvständiga ägodelar som kans stjälas av listiga äktenskapskrossare! Självfallet är det den andra kvinnans fel om han vill skiljas, inte mannens.
"...och så vill jag självklart veta vem det här är som jag tycker beter sig lite mysko" hon vill att hennes man ska följa med på fest! *hör Arkiv X-vinjetten spelas*
 "Min man rörde inte en min och ville inte diskutera saken med mig alls" no shit!

Ja vad ska man säga? Många kvinnor är sorgligt nog av den beskaffenheten att de vill "äga" sin man och allt vad han innefattar; hans drömmar, fantasier, blickar, onanistunder ja you name it. Det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara tillsammans med en sådan kvinna och det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara en sådan kvinna, så extremt mycket osäkerhet och såligt självförtroende och så mycket tid och energi som går åt till detta kontrollerande.

Jag är själv inte felfri, ledsen att göra er besvikna (Ha!), en gång i min svunna ungdom när jag var blott 20 vårar hade jag ett förhållande med en kille i 2 år och i det förhållande var jag en galet svartsjuk och kontrollerande kärring, rent utsagt. Jag försökte kontrollera allt och svartsjukan var rentav absurd ibland. Naturligtvis tog det ju slut. Orsaken till att jag betedde mig så var delvis att jag precis hade blivit "fri" från min psykiskt sjuka brors terror och därför inte mådde 100 % psykiskt själv (no shit) och delvis var orsaken dåligt självförtroende och extrem osäkerhet.

Efter att det tog slut lovade jag mig själv att aldrig försöka hålla någon fången igen och det har jag heller inte gjort. Nu har jag utvecklats så mycket att jag aldrig ens skulle komma på tanken, det jag vill säga med detta är att många tjejer inte når denna insikt, de är väl helt enkelt för rädda och att det är väldigt synd, för alla parter.

Öööh

...aldrig mer för många glas vin en arbetsdag. Its nått fönn.

Rapport.

Gårdagen slutade med att det ringde från Tingsrätten och frågade om jag ville komma på intervju på en tjänst jag sökt, sedan tog jag en joggingtur á 4 kilometer och sedan grillade jag och snoppisen med hans pappa. Det blev något glas vin för mycket i den ljumma sommarkvällen så idag hägrar en lätt yrsel över mitt sinne.

Nu känner jag mig lite som Blondinbella eller någon med detta triviala inlägg.

Blivande Tetrismästare.

Fördriver min tid genom att spela online Tetris.

Jo det är stiltje, i djupaste juli.

Tillägg.

Alltså om man aktivt söker efter en kvinna utan barn, det må vara en annan sak men att medvetet välja bort någon som man har fått känslor för, som man tycker är underbar och vacker och helt rätt, bara för att den har ett barn det ter sig så... andefattigt. Eller att träffa någon och känna att wow den här personen är jag intresserad av och vill lära känna - men vänta nu! Hon har ett sånt där barnformigt bihang, nä då skiter jag i det, tja, vad ska man säga?

Samtidigt vet jag ju att det faktiskt finns män där ute med lite stake, som väljer med sitt hjärta och har lite mer innanför pannbenet än den grå massan, men de killarna, ja de växer sannerligen inte på träd ska jag tala om för er, att finna en sån skulle vara lite som att vinna 25.000 i månaden i 25 år.

Ganska osannolikt alltså. Fast plötsligt händer det, sägs det Höhöhö!

En doft av sommar.

När den svenska sommaren visar sig från sin allra bästa sida så känns allting lite bättre. Det är väl därför man trots allt stannar kvar i detta snöslaskregnande, brun-grå-svarta land, för den där lilla, lilla glimten av naturen från sin allra bästa sida. Fan, det är verkligen synd om människan. Särskilt om svenskar.

Jahapp.

Nu fick jag veta att den unga ska börja jobba på sonens förskola i höst.
Du har verkligen en känsla för ironi du big Chief! Den unga kommer alltså att sprida sin illvilja bland de som jag "satt dit" i höst. Håhå jaja. Drama drama hela dagen lång.

Vilken tur att jag tycker att det är en smula underhållande *skrattar hest som en häxa medan jag rör om i min kittel med musögon och ödlesvansar*

The sun, the moon and the holy ghost.

Eftersom den där gula stjärnan är framme idag och genererar ljus och värma skolen vi inmundiga vår måltid ute.

Solen i närbild får jag för övrigt en lite otäck känsla av, oklart varför.

Catpic.

Obehagligt samtal - check!

Fast jag hade fel, hon var inte ledsen, hon var förbannad. Den unga. Hon ville gå till attack i försvarsställning och det lös av hat gentemot mig i hennes ögon. Vi var 3 stycken; jag, den unga och en äldre som min son känner och som jobbar på hans ordinarie förskola. Den unga såg på mig i ohöljt förakt. Hon sa ingenting. Jag började undra varför hon ville prata med mig. Sedan kom en ilsken förklaring om att hon minsann inte är si och så och hon hade inte alls betett sig på det sätt som jag beskrev och bla bla bla.

Jo men det har du ju. Det är ju därför jag är här. Men jag sa inte det för jag såg att hon var väldigt ung, egentligen väldigt osäker och att jag hade kommit åt en öm tå men att hon inte kunde ta in kritiken på ett konstruktivt sätt utan vände det i ursinne (jag har själv varit så därför känner jag igen en annan när jag möter en), jag lyssnade på vad hon hade att säga och svarade lugnt "Jag förstår men jag upplevde det på det viset" och sen var det inte mer med det från min sida, jag hade framfört min åsikt (som inte bara gällde denna unga tjej utan även vissa av min sons ordinarie fröknars beteende vilket jag även tog upp under mötet) och jag var nöjd med det.

Hon hade nog förväntat sig en duell men hon fick gå besviken och ännu mer hatisk därifrån för hon fick inte ut av situationen det hon ville; nämligen att platta till mig tillbaka. Det är helt OK, jag kan inte bära hennes olycka, den måste hon jobba med själv men jag önskar henne upplysning och ödmjukhet och mognad, så att hon i framtiden slipper bli hatisk och därmed skada sig själv, för man slutar hata andra när man slutar hata sig själv.

Tacka ja?

I ett självömkande ögonblick tänker jag att jag kanske ska tacka ja till den där båtturen - det kanske är allt jag kan få? Ett torftigt one day stand och sedan tillbaka till verkligheten?

För jag har pratat med den här killen efter vår dejt och han vill inte ha ett förhållande, han trivs med att vara singel och föredrar att ha en fast KK. Hans egna ord. Jag är inte så naiv längre att jag lurar mig själv att tro att han egentligen vill något mer. Those days are - thank god - gone. Ja inte för att jag vill ha något mer med honom alltså men det vore ju trevligt om någon vore förälskad i mig för omväxlings skull, det är så jag menar. Ja inte för att jag skulle lura honom om han var förälskad (hur hamnade jag i det här ordklaveret?) det jag menar är att om det vore hans intentioner så skulle jag bli varm som nytorktumlad och väldoftande bomull inuti i stället för att sucka besviket och uttråkat och det vore trevligare. Bomullen alltså. Äh.

Elak?

Nu känner jag mig ändå som en elak ragata (jag tycker inte om att göra folk ledsna), jag har rätt i sak men tycker inte om att folk börjar gråta och så (jag vet inte om hon gjorde det men ändå) och så elak var jag inte, jag lovar, bara förbannad och uppretad efter droppen som fick bägaren att rinna över. Hm.

Jag vet att jag har en egenskap av att kunna dunka till folk rejält verbalt om jag sätter den sidan till och folk som kanske inte har samma egenskaper och därför inte har så lätt att gå till motangrepp/käfta tillbaka de kan bli väldigt ledsna och/eller ta åt sig på helt fel sätt. Det finns en sida hos mig som väldigt få rår på och det är den där överintellektualiserande-rakt på sak-odiplomatiska-okänsliga attityden som jag med åren har lärt mig att styra och ta fram i exakt rätt sitationer (som i samtal med chef som försöker köra över mig eller när folk försöker nedvärdera mig eller anklaga mig för rena felaktigheter). Jag kan vara en tvättäkta bitch.

Fast å andra sidan; om det är befogat? Varför ska jag då tassa på tå när jag har sagt till 10 gånger förut och ingenting händer? Då måste man till slut ta i och ryta till så att någonting händer, så att en förändring sker, om jag skulle lulla runt och duttinutta och vara överseende med rena dumheterna då skulle ju problemet aldrig uppdagas? Jag kan inte rå för att den unga är väldigt känslig, hon satt ju trots allt bara där rakt upp och ned och stirrade ointresserat när min son grät och skrek och snorade långa strängar och sträckte sig efter mig och olyckligt snyftade: "ja vill vaaaaa me deeeeej mammaaaaaa!" hon rörde icke ett finger. Hon såg irriterad ut över att behöva ha att göra med den sån jobbig unge och när jag demonstrativt gick fram med min son till henne och sa: "Du kan väl gå med fröken här och vinka till mig?" så svarade hon inte och rörde sig inte ur fläcken.

Bu-hu. Get a spine. Gör ditt jobb om du ska arbeta med barn, annars: byt yrke.

Ett samtal.

Nu ringde en från personalen och ja, jag svarade, trots att jag helst av allt bara ville trycka bort samtalet pga. obehag men så tänkte jag: "näe, nu står du upp för det här och tar konflikten" och vi hade ett lugnt och sansat samtal där jag berättade vad som hänt och även sa att när det gäller ens barn så kan man bli väldigt upprörd och om jag tog i onödigt mycket så ber jag om ursäkt men att detta med vissa personers bemötande faktiskt inte är acceptabelt och att det är någonting som de måste ta itu med.

En av huvudpersonerna i dramat, en yngre tjej, hade blivit "väldigt olycklig" på grund av mejlet och ville komma och prata med mig i morgon om saken. Jag tänkte "Shit! Nej!" men jag tackade ja till samtalet ändå, jag vill inte göra någon olycklig, det var aldrig min mening men man ska banne mig sköta sitt jobb och det särskilt när man arbetar med folks barn, annars ska man inte jobba med barn och därmed punkt.

Personen som ringde upp mig avslutade dock med att säga att hon förstod och att hon önskade att fler föräldrar borde säga vad de tyckte om såna här saker.

Som sagt.

Med ärlighet som vapen får man vara beredd på att få fiender, man måste dock lära sig att ta konsekvenserna av det också.

Sådärja.

Jag läste svaret och det löd att chefen ska åka och prata allvar med personalen idag och att de har pratat med dem förut om detta. Min mamma ringde mig nyss och tydligen har personalen fått läsa mitt mejl, så nu är jag extremt poppis där! Ska bli härligt att hämta i eftermiddag! Noooooooooooot!

Men vadå? Jag har rätt att säga vad jag tycker och det särskilt angående mitt barn och det är ju inte som om jag hittar på (eller överdriver vilket jag ibland gör i bloggen), sådeså. Fast en konflikt är aldrig rolig, det är någonting jag måste jobba på, att ta konflikter med okända/bekanta, jag är dålig på det och flyr hellre än fäktar just för att det känns så obehagligt och jobbigt.

Busted!

Och på väg från förskolan till station ringde jag min mamma (som för övrigt är barnskötare och jobbar på samma företag och faktiskt på samma förskola under sommarens sammanslagning, det var bara det att hon började halv 10 idag och alltså inte var där när min son kom) och i stundens hetta flög både f-ordet och ganska många "djävla" och "idioter" och "fan" och "s*bbor" och så vidare ur min söta lilla mun (eh?) och mitt i min upprörda svada ser jag till vänster och ser en äldre, pensionerad dam som sitter på sin lilla uteplats och antagligen äter frukost eller så, stirra på mig med gapande mun. Med handen generat för ögonen (som om det skulle hjälpa) hastade jag förbi och lugnade mitt ordval en smula.

Svar från förskolan.

Nu har jag fått svar från förskolechefen, jag tänker inte läsa det nu för jag vill inte ägna min lunch åt att vara upprörd.

Jag skrev ingenting om subbor eller så bara s´att ni vet, det är endast förbehållet er, hehehe. Jag använde dock orden "inkompetens" och "oengagemang" och "apati" och "sur" och "glodde", så ni förstår graden av min upprördhet.

Båttur på böljan den blå.

Och som vanligt är det inte den man i hemlighet längtar ska visa intresse för en som gör det (menar nu inte den där 26-någonting-killen på fejjan, utan en annan) utan en helt annan, den här gången en kille, eller kille och kille han är 43, som jag var på dejt med en gång anno januari 2011 tror jag att det var och som var jättetrevlig men som det inte klickade med från min sida. Jag har honom på fejjan och emellanåt kommenterar han och messar mig (jo han vet att jag inte kände/känner något för honom, jag har sagt det) och nu när jag öppnade fejjan så har han mejlat mig och frågar om jag vill följa med honom på båttur i hans (lyx)båt någon helgdag framöver. Det är väl kanske ett lyxproblem men det är ändock trist.

Vad jag ska svara? Tja. Jag är ju inte dum så jag förstår ju att hans intentioner är att det ska hända något kuttrasju någonstans där ute på någon kobbe, han är ju man (no offence killar, mina fördomar men de flesta av er är ju sådana, inte alla men de flesta) änd ajm nått dät kajnd åff a görl.

inkompetenta subbor! Ursäkta ordvalet.

Tillbringade morgonen med att skriva ett förbannat brev till min sons förskolechefer.

Vissa i personalen är totalt inkompetenta och sitter och GLOR när min son är ledsen och inte vill att jag ska gå.

Jag ska inte redogöra mer för då går jag i taket igen. Jag var inte nådig i mejlet kan jag tala om. Jag var en riktig ragata men det skiter jag fullständigt i, jag bankade ned tangenterna så hårt att de lossnade och flög iväg, närå nu överdrev ajg igen. Men bara nästan.

Svär inte för helvete!

Datorn:
- Bleep!
- Va va de som lät mamma?
- Det var datordjäveln som gav upp sin sista suck. Närå.
- Datordjäveln suckade.
- Säg inte så.
- Vadå?
- Jäveln.
- Men du sa så mamma.
- Jag vet men det var ett förhastat misstag. Lite som att säga "svär inte för fan".  Äh. det här blev fel från början till slut. Glöm det.

Hihi.

Nu skrattade jag åt mitt eget inlägg, självbelåtenheten har nått nya höjder. Fast om ingen annan roar en så får man roa sig själv. Så ere sörrö.

You big fat lie.

Det ska komma sol och värme på onsdag sade vädermannen i tv:n i morse. Jag tittar ut genom mitt fönster och gnider mina iskalla händer mot varandra med blåa läppar och skriker plötsligt i raseri, skriker och höjer armarna och bankar vildsint på fönsterrutorna, vrålar med salivet stänknade ur munnen: "DET ÄR LÖGN OCH FÖRBANNAD DIKT!! LÖGN OCH FÖRBANNAD DIKT!!!"

Närå. Jag hittade på det där. Det förstod ni va?

Far. Åt. Helvete.

"du måste ange en paragraf!" *härmar systemet med hög, skärande gnällröst*

Ah.

Sådärja. Jag lyckades lista ut det och matrixstrecket har till synes försvunnit. Allting är gott under solen och på västfronten intet nytt.

Vaihelvetenurå?

Varför i helvete har inläggslänkarna smält samman till ett långt Matrixstreck??!! Vafaaan?! *GRRRRRRRRRRRR!*

Kåkarnas kåk för blotta millen.

Det är ju helt sinnes att man får den här kåken för drygt 1095 000 - fattar ni vad man skulle få pröjsa för en sån kåk i stockholm?? Jag bara undrar! Det är nästan, jag sa nästan, så att jag skulle kunna flytta till Unbyn i Boden fast å andra sidan... att ha en villa har aldrig varit en av mina livsdrömmar, ehuru det vore väldigt trevligt att ha en sådan men det är inget jag ber till gud om, om man säger så. Det räcker om jag är lycklig. Faktiskt. Jag är väldigt prestigelös.

Kåken

Som gjutet.

Jag funderar på att köpa det här, vad tror ni?

Mitt nya hem!

En kall boll i magen.

Hyreskontraktet för det nya kontoret har kommit. Det blir där nere, som de sa, i mörka, 70-talslokaler med ett fikarum utan fönster. I felt my heart drop. Vidare är det kontrakt för endast 5 rum men vi ska vara 6 personer, vem har de räknat bort? Ska någon dela rum? Jag vill inte dela rum igen. Jag försöker verkligen att bibehålla en positiv attityd angående detta men någonting säger mig att de kommer att baka in min tjänst, som på det nya kontoret endast består av 40 % då jag arbetar 60 % åt det gamla, det finns mig veterligen inga andra uppgifter för att täcka upp de där 60 % och om jag vore chefen så skulle jag spara pengarna genom att baka in mina 40% i någon annan. Just sayin´.

Dagens kattbild.

Bardomens oförställda glädje.

Jag har inte för vana att lägga ut bilder på min son av principskäl så det här blir första och enda gången, undantaget som bekräftar regeln; har ni någonsin sett en sådan ren och oförställd glädje? Hur kan någonting så fullt av skratt ha hamnat mitt i min ensamhet? Det är ett litet mirakel. Jag skulle ge allt jag äger och har för att få återuppleva bara en enda liten stund av barndomens sanna lycka men eftersom det är omöjligt så får jag uppleva den i andra hand i stället och det, ja det är faktiskt inte så pjåkigt. Det är för övrigt jordgubbar med grädde han äter.

Förlåt skvitt men jag var tvungen att sno den här bilden, hilarious!

Ingen aning.

Dagens tema på TV4-morgon var hur par ska göra för att hålla ihop under semestern och flera par intervjuades på stan. Jag tänkte att jag har inte det problemet men jag försökte att inte vara bitter och avundsjuk och att tänka goda tankar om paren i fråga.

Det funkade väl ganska ok.

Vad fan vill ajg med det här inlägget? Ingen aning. Äh. Dte var inget.

Antibiotika?

Seriously, den där reklamen för Schweps (stavning?) med Uma Thurman, det är ju meningen att hon ska låta sexigt hes men det låter bara som om hon har åkt på en riktigt svår halsfluss.

Ischias.

I brist på annat skurade jag hela lägenheten in i minsta matrikel. Nu gör min ischias sig tillkänna. Jag meddelar härmed att det gör ont och att ingen bör bli förvånad om jag inte kommer till jobbet i morgon för jag har med all sannolikhet fastnat i soffan och kan inte ta mig upp utan att skrika rakt ut. Jag lyfte inte med knäna, skulle man kunna säga.

pantmisär.

Det finns inget som andas mer misär än att gå och panta 4 kassar folkölsburkar. Just sayin. Jag tankegissar hela vägen vad andra tänker när de ser mig och när de ser mig panta. Det är en liten fobi jag har, skulle man kunna säga.

Första klass.

"Du har inte din mamma med dig idag och snart är det rast... "sa han med spelande ögon "Grabbar hon har inte sin mamma med sig idag!"

Att med en svidande rädsleklump i magen dröja sig kvar i klassrummet så länge som möjligt tills lärarinnan irriterat ropar: "Men gå ut någon gång nu då!!"

På rast i helvetet.

Gömmer sig längst bort på skolgårdens utkant, ensam bakom gungorna där det växer höga buskar och dit någon sällan kommer, hela tiden skräckslagen för att bli upptäckt, spanar ut över skolgården när lärarinnan ropar att rasten är slut så att alla hinner in först så att hon ska slippa bli slagen i kapprummet.

Ibland bryr han sig inte ens om att lärarinnan ser. En hård smäll i ryggen på väg fram till katedern. En våldsam spark på stolen. Lärarinnan bryr sig inte heller, tycker till och med kanske att det är rätt, för som hon sa till hennes mamma när de pratade om misshandeln: "Jaha. Hon får väl vända andra kinden till".

När mamman inte är där tvingar hon henne att stå framför tavlan och räkna mattetal trots att hon vet att det hakar upp sig totalt i ångest när hon inte förmår räkna rätt, det kanske är hennes hämd?

När hon får veta att de snart ska börja lära sig att skriva skrivstil blir hon så rädd att hon skakar för hon tror att hon inte kommer att vara något bra på det för det verkar så svårt och hon vet att hon kommer bli plågad för det.

Välkommen till skolan. Hej matematik!

När ljuset slocknade.

Jag kom att tänka på en sak angående mitt eget inlägg kallat "I´m addicted to hope" nämligen att hur totalt kolsvart det än har varit runtomkring och inuti mig så har jag aldrig varit riktigt rädd för den där silverlysande strålen av hopp (hur patetiskt efterblivet det än kändes i sammanhanget) har alltid funnits där.

Förutom en gång.

Det var då jag blev vettskrämd.

Skräck i varje cell av min kropp.

För då slocknade ljuset. Och jag var ensam. Det var som om livet hade vridit sig ut och in till ett skrämmande negativ av verkligheten. Som om jag vaknat upp i helvetets innersta krets och det som fanns att se där det kan jag inte uttrycka i ord, det är omöjligt att beskriva en sådan fasa. Jag upplevde det, bokstavligen, som om solljuset var mörkt, det låter jättekonstigt men det var som om ljuset inte kunde nå in i mig. Som om någon hade sytt fast ett par mörka solglasögon över mina ögon vilka jag inte kunde ta av mig och allting, precis allt, var svart, minsta lilla sekund, minsta rörelse, minsta ord, allt saknade mening och det värsta var att för mig, där och då, så var det den yttersta sanningen.
Jag upplevde det som att alla andra levde utanför min egen verklighet, att jag liksom var i ett annat tidsrum och betraktade hur de fortgick därutanför genom en sotad, ljudisolerad ruta. Och ingen eller inget kunde nå in till mig. Inte ens min son.

Det var då jag tog den där handen, jag gjorde ett medvetet val att fatta dess grepp, i stället för att gå ut framför den där lastbilen, som jag helst av allt egentligen ville men det var väl där den där absurda envisheten trädde in, i hoppets frånvaro.

4 år senare lyser det starkt. Jag blev så rädd den där gången när det slocknade helt att jag varje dag medvetet väljer det som leder mig mot det och inte bort ifrån det, hur frestande det än må vara, tvinga hjärnan, öva, öva, öva och övning ger, faktiskt, färdighet.

Cuttin onions.

WHAT??!! I ain't crying!!! I'm just cutting onions over here. Thats all!!!

No matter what happens, dont let go.

No one puts baby in a corner

När vi ändå är på ett sånt här romantic-sad-lööööv-moode så kan vi väl nostalgia tillsammans med det här? För kom igen; alla tjejer där ute vill, innerst inne, vara Baby i den sista dansen med Johnny, am I right or am I right girls? Och du: No one puts Baby in a corner.

Dirty dancing final scene

Beauty.

Det är så vackert när hon kommer och hämtar honom.

Braveheart final scene

Jo jag vet att Mel Gibson är ett antisemitiskt och kvinnomisshandlande arlse men det är inte honom jag ser i filmen utan William Wallace.

Den åttonde dödssynden.

Och herren sade: I människobarn, giv akt på Satans alla skepnader, sannerligen jag säger eder; låt er icke ledas in i frestelse utan frälsas ifrån ondo!

Stockholms södra 01:24

"Wow! Den där bruden vill jag ha!"

Ehuru en väldigt fin komplimang men icke kanske önskvärd att som ensamt flickebarn få på södrastation vid denna tidpunkt på dynget. Itz nåt ze zeifezt plaze zo be får a görl all by herzelf in ze middle of ze night. Varför skriver jag med galen-nazi-doktor-stil plötsligt? Märkligt.

Stadsdelen gick fordom under namnet "knivsöder" jag har dock aldrig stött på någon kniv där annat än på någon uteservering bredvid min tallrik och jag har sedan länge förälskat mig i denna del av hufvudstaden som jag anser vara "folklig", avslappnad och schysst i brist på bättre ordval, jag får lite av en Londonkänsla av den om ni fattar hur jag menar (tänk lokala puben, hey mate! mörkt öl, jeans, indie) och ingen tittar med ohöljd avsmak på kvarterets stackars alkis som skrålar på en parkbänk, lev och låt lev livet är hårt, det är liksom en del av bakgrundsbruset.
Man får ingen sådan Londonkänsla på andra delar såsom exempelvis Stureplan där de flesta verkar lida av att ha fått ett kvastskaft up their asses.

Sötchock!

Det här är enligt min mening de sötaste hundar som existerar! Jag är egentligen en kattmänniska men på senare år börjar jag närma mig the Dark side för jag vill verkligen... ha just en sån där! Jag smälter! Den är heller inte näbbig och bjäbbig som såna där små råttor i hoodtröja man kan se titta ut ur gucciväskor på stan, nej den är tuff och självständig. *älskar*

(den till höger är min friska brors Leia)

En blöt natt. I dubbel bemärkelse.

Det började i kungsan som ett stillsamt stril.

Några glas i all enkelhet (nej vattnet är inte mitt, fast det kanske det borde ha varit så här i retrospect)

Det var en timmes väntetid på bord men på något sätt hade ett bord glömts bort inne vid baren och där hamnade vi och upptäckte sedermera att ingen uppmärksammat misstaget och därför beställde vi mat.

Jag bröt salladstrenden och tog grilled cheese sandwich.

Sedan tog det traditionsenliga poserandet vid.

Jag tänker på de yxmord jag snart ska utföra.

Sen hamnade vi på medis. Där vidtog tjejsnacket. I dont need to say anymore.

Syrran ringde in en killkompis som hon prompt satt sig i sinnet att para ihop mig med och tro mig; hon kan vara rätt bestämd. Och extremt frispråkig. Inför alla. Men det är en del av hennes charm. Han var blott 25 år, jättefin och väldigt trevlig, verkade vara en godhjärtad person men, som jag uttryckte saken till syrran "Han är jättesöt men han är alldeles för boy-ish för mig".

En i sällskapet hade stämt dejt med någon från en dejtingsajt, vi försökte entusiastisk övertala henne att han och hans vänner skulle komma till Snaps men det gav inget resultat.

Syrran försökte strypa mig.

Hon som hade en dejt kom tillbaka och hämtade oss till en klubb som jag inte minns namnet på en bit in på medis, där fick vi träffa dejten, som påminde om en ung Paul Mccartney och var iklädd hatt (?) och hans vänner.

Det blöta kom nu både uppifrån och från baren och sedan åkte jag hem.

Mot Kungsan!

Om en timme och fyrtio beger jag mig mot Kungsan och Fridays, gissar på att vi får sitta inomhus dock :-/

Lova nu att inte förgås i abstinenssmärta efter mina beroendeframkallande massinlägg - OK? *tillskriver mig själv oerhörd och narcissistiskt tveksam betydelse*

Vaihelvete!

Ännu ett kvinnomord

Alltså vad fan är det som händer?? Vad är det för en sjuk mördarvåg som sveper över landet? Professorn som skar av sin frus läppar, mannen som slog ihjäl sitt ex inför sina barn och nu detta, ja och förvisso kvinnan som högg ned sin pojkvän också för den delen.

vad är det för FEL på dessa (oftast) män som måste mörda/skända den de blivit dumpad av?

Empatistörning till följd av dålig anknytning i barndomen?

Oavsett orsaken: ge fan i att ha ihjäl folk! Och om ni nödvändigtvis inte kan stå emot driften att mörda - då kanske det är bättre att ni mördar er själva? Eller söker hjälp!

Och hur kan man ha ihjäl sina barns mamma (eller pappa)? Hur kan man fullkomlig mosa sina barns psyken på det sättet? Hur kan man beröva dem den ena föräldern?

Jag fattar absolut ingenting.

När katten är borta...

Är helt ensam på kontoret, förslag på aktiviteter; streaka genom korridorerna? Dansa på VD:ns bord? Sortera om allas papper? Lägg mig raklång på konferensbordet och äta chips? Stå på händer i fikarummet? Klippa en krona av kopieringspappaer och sätta samman en mantel av gem för att sedan skrida från rum till rum och kungöra min ankomst?

Pris ske gud! Bloggspace funkar igen!

Bloggspace fungerar igen!

Fast nu importerar jag den bloggen hit, om det går.

I´m addicted to hope

Jag är en hope-junkie. Ty hur totalt kolsvart mitt liv än varit i det förflutna, hur hotad och slagen jag än blivit, hur sviken och trampad på, hur förtvivlad och borttappad av de som skulle hålla mig i sina armar, så har hoppet aldrig svikit mig, det har alltid funnits där som ett stråk silver av ljus, ibland nästan osynligt, men ändock där.

För det är jag evigt tacksam. Lyckligt lottad. Jag är född med ett slags evig optimism som vad det verkar aldrig överger mig, en extrem envishet och förmåga att uthärda det svartaste mörker.

Jag vet inte var det kommer ifrån ej heller undrar jag, jag är bara glad att det finns och att det drar mig upp, gång efter gång efter gång, i sökandet efter någonting annat.

Jag är fortfarande på banan.

Quote "How I met your mother"

"Even though you know it´s a misstake you still got to make it, over and over again"

So true, in particular with matters of the heart.

And why the hell am I writing in english all of a sudden?

Blond or not blond that is the question.

Säg mig nu go´vänner och var ärliga: skulle jag passa i blont hår?

Så här:

eller så här:

eller kanske såhär:

Det är alltid fel person

det är alltid fel person
den person som man inte har i sina tankar
som lägger korten på bordet
medan den man verkligen önskar skulle ta steget förblir tyst
och när, om, man själv tar steget med bultande hjärta och fjärilar i magen
då är svaret nej
varför är det alltid så?
och fjärilarna torkar ihop och blåser bort med vinden
man tänker att man inte vill fråga
inte bli besviken 
att man vill hålla kvar drömmen
att det är klart att det bara är jag
som känner så
men bara verkligheten kan med sina vassa konturer sticka hål på luftslottet
för ingen vill leva i en illusion
varför är det alltid så?
må svaret någon gång bli ja
snart

Seriöst.

Alltså seriöst; på ICA i solliscentrum är det så djävla kallt att jag hackar tänder, måste man verkligen ta på sig dunjackan för att gå och handla? Va? Va? Va? Vavavava?

Med mitt eget skämt sköt jag mig i foten.

En gång när jag var medlem på mötesplatsen.se tror jag att det var, så började jag mejla med en man som verkade intressant och som såg bra ut enligt min smak, han började dock med kontrollfrågorna direkt och skrev: "Hur många barn har du och är det med samma person?" jag kunde inte hålla mig utan svarade: "Jag har 7 barn alla med olika pappor och gällande vissa barn vet jag inte ens vem som är pappa till vem. Närå. Jag skojar bara. Jag har ett, med en känd pappa".

Jag antar att han inte fattade skämtet för han hörde aldrig av sig igen. Jag tyckte dock att det var jätteroligt.

Uj da!

Fick precis besök av två datorkillar varav en var fiiiiiiiiiiiiiiiiin! Han gjorde mig en smula nervös med sin söthet. Plötsligt stod de i dörren:
- Hej vi har fått meddelande från xxx att du har problem med pluginblablabla-någonting?
- Vad är det för något?
- Ja alltså att du blir utloggad helt plötsligt, stämmer det?
Men säg det då!
- Ja det stämmer.
- OK men får vi ta över din dator en stund?
- Visst.
Jag gick och hämtade kaffe, kom tillbaka.
- Hej.
- Hej!
- Nu kan du logga in och se om det funkar.
- OK.
Startar upp.
- Japp.
- Det kan ha berott på din profil eller på dina temporära internetfiler.- ... aha...

No shit! Har IT kommit på mig nu??

Det tillfredsställande var att både den fina och hans kollega blev påtagligt nervösa av min närvaro, precis som jag själv, det gjorde mig modigare och jag såg på dem leende, med spelande kattögon, närå. Fast trevligt var det.

Bjuda in okända i cirkeln?

Imorgon ska jag träffa min styvsyrra på vårt stammishak: Fridays i Kungsan och/men hon messade precis och frågade om hon kan ta med 2 tjejkompisar, som jag aldrig har träffat... inte för att jag är asocial och ogillar att träffa nya människor jag tänker bara på om de oskrivna umgängesreglerna säger att man kan göra så? Bjuda in främlingar till en annars intim träff (inte intim på det sättet era snuskon)? Som att gå på restaurang med sin nya dejt som man har träffat några gånger och han bjurrar två polare att följa med? Hm inte riktigt samma sak kanske men ni hajjar tänket.

Äh. Sak samma. Det blir nog trevligt ändå, jag är ganska bra på att göra det trevligt och få folk att prata och känna sig avslappnade, om jag får sägat själv. I alla fall en bra kvalité som jag har tillskansat mig, höhö.

Det kan även hända att de två okända inte är två tjejer utan två killar. Det vore urtypiskt min syrra som slugt försöker para ihop mig med alla och envar, hon vet dessutom att jag inte tycker om när hon bjuder in enligt henne potentiella pojkvänner, därför brukar hon luras ibland, eller dölja sanningen kanske är ett bättre ordval.

Jaja. Wåddävva.

Gutten mörgen.

Inte för att jag vill låta som en sån där äppelkäck och provocerande hurtig människa så jag ber i förhand om ursäkt för kommande mening; jag joggade igår och jag gillar det verkligen, det gör mig glad.

Det blev inte så farligt det-finns-inga-dåliga-väder-hurtigt ändå.

Gott så.

För övrigt, god morgon världen.

Nope.

Den där platoniska förälskelsen, om ni minns? Den visade sig vara... tja, av mindre intresse, från min sida då. Fast vad kan man vänta sig av fejjan egentligen? Nåväl, han var ändå för ung för mig, jag menar come on; vad ska jag med en 26-åring till? Vad är väl en bal på slottet och yada yada.

För övrigt.

Så köpte jag 2 par jeans, slim och high waist, weist, waist ? Hur som helst. Hög midja; ja jag börjar bli kärring men seriöst; vilka normala människor utan stenhårda små tvättbrädsmagar går bekvämt som om ingenting hänt omkring i lågmidjajeans? Utan att hålla in magen så att man svimmar? Nej just det. Så tillkom den lilla toppen också.

makin´ sallad in the nude

Jag smörjde in mig med det sista av den där kladdiga brun-utan-sol-krämen och tog därför inte på mig några kläder medan den torkade. Sedan tänkte jag å annat och gick jag ut i köket och började skära sallad till kycklingen. Efter en stund slog mig det komiska i det hela och jag skrattade till högt, skära sallad naken, vilka shenanigans.

tro nu inte att jag har för tradition att laga mat naken, jag brukar inte göra lasagne näck innan gästerna kommer, fast det, ja det vore faktiskt väldigt roligt, om jag föredrog att laga mat naken, bara för att liksom.

Anyways.

Nu ska jag och ensamheten gå och köpa byxor.

God eftermiddag.

Paranoia?

Känner mig lite rädd att datoravdelningen ska få någon ping om ovanligt hög nätsurfing från min dator... jag är lite överdrivet distraherad från mina arbetsuppgifter för tillfället.

En orsak till det är att de tvingat över mig till ett nytt kontor mot min vilja, jag känner liksom inget engagemang längre, om man uttrycker sig milt och diplomatiskt. Att jag krävde fackförhandling och sa att jag tycker att de beter sig fördjävligt eftersom min jämnåriga kollega minsann får stanna; varför valdes då jag ut som offret (jag vet att orsaken är att hon har sprungit och smörat för högsta chefen samt att dirren på det andra kontoret ogillar hennes arbete starkt men ändå, måste man smöra smöra BREGOTT för att få det man förtjänar? Kommer man ingen vart med gammal hederlig ärlighet? TYDLIGEN INTE!) men det hjälpte inte.

Med ärlighet som vapen, som sagt, då måste man vara beredd på att få fiender.

Det sorgligaste.

Jag brukar inte följa några tv-serier men för några år sedan följde jag Greys Anatomy under säsongen då karaktären "Izzie" blev tillsammans med den hjärtsjuka "Denny" och den sista episoden hänger fortfarande kvar hos mig som något av det bästa jag någonsin sett på dumburken, det berörde mig så djupt, det var så fantastiskt bra skådespel, jag grät bokstavligen hela kvällen efter det avsnittet (man måste nog dock ha sett hela historien om Izzie och Denny för att hänga med)


Denny dies

Izzie

Pssst!

Familjeliv: något fel på bloggspace?

Skvitts: bloggspace.se ligger nere

Saknar att jobba som städerska.

I min ungdom jobbade jag både som städerska, parkarbetare och fabriksarbetare. Jag saknar att arbeta "på riktigt" att jobba med kroppen och utföra arbetet med händerna. Jag gillar inte så mycket att sitta stilla på olika stolar dagarna i ända och stirra på datorskärmar. Det gör mig rastlös. Jag vet att jag aldrig skulle få den bagis jag tjänar idag om jag skulle byta jobb till parkarbetare men jag saknar det ändå, det och att jobba i telefonväxel, det var ett av de absolut roligaste jobb jag har haft. Men som sagt. Lönen. Kommer aldrig i närheten av det jag har här och nu. Tyvärr. Annars så.

Catpic of the day

Go måååårrååååååååån!

Hör fåglar sjunga glatt gomårrån go mårrån i köööööööööööööör

Ert basketcase är vaket och på plats för att leverera ännu en dag av chenanigans.

Äh.

Drömde goda drömmar i natt. Vaknade varm.

Regel nr 1: skaffa en hobby
Regel nr 2: sluta dricka folkisar och gråta till youtube
Regel nr 3: Back up on the horse, börja om från början börja om på nytt varför ska man sörja den tid som flytt

För övrigt funderar jag på att göra en 360 och blondera mig. Jag har alltid undrat om blonds verkligen har more fun. Typ. Sedan undrar jag hur jag skulle se ut.

Apropå passion.

Who´s that girl?

Hon tycker inte om mig.

För att kompensera de något negativa inläggen nedan tänker jag berätta om en positiv vändning i mitt liv.

Ni vet att det finns endel personer som inte tycker om en, de säger inget rakt ut, pratar inte skit eller så men man känner det i luften, man ser det på kroppspråket. En sådan finns nu på kontoret. Jag stod och tänkte på det nyss när jag stod vid kopiatorn och kopierade upp en mapp från henne, jag tänkte på det att hon inte ypper ett ord i onödan på mig, att hon låtsas bara gå förbi när hon ser att jag är den första i fikarummet, bland annat. Jag tänkte också; "Det är sorgligt. Men de är helt OK" och jag känner verkligen så. Jag vet att man inte kan tycka om alla, eller snarare att man inte kan passa ihop med alla och från hennes håll är det så att hon helt enkelt känner att hon och jag inte passar ihop. Jag tar det inte personligt.

Hade det här varit före min långa läkningsprocess så hade jag gått i taket. Jag gick i taket över sådant förr, jag drabbades av akut och brinnande självhat: "Hon tycker inte om mig! Jag måste vara en avskyvärd och obehaglig och KONSTIG människa som INGEN gillar!! Jag är ett misslyckande! Jag är en äcklig bajsmänniska som ingen vill ha! Vad är det för fel på mig!!? Det är något FEL på mig! Jag är ickevärdig! Jag är inte mänsklig, så äcklig och totalt värdelös är jag! Jag borde sova på golvet som en hund!" och så ältandet över detta och över den person som inte tyckte om mig, analyserandet i det oändliga, i veckor, månader om och om och om igen. Det yttersta beviset för att jag hade rätt var ju att personen inte tyckte om mig.

Vilket enormt slöseri med energi.

I stället för: "Vad sorgligt. Men det är helt OK" och sedan åka hem och äta middag, ungefär.

Hur orkade jag med livet öht i denna konstanta, negativa, självdestruktiva tankestorm? Det förstår jag faktiskt inte.

och hur skönt, hur underbart är det inte att vara fri?!

Passionen är borta.

Är det bara jag som känner att Madonna har förlorat passionen?

Då

Nu

Dagens ungdomar!

Barn rånar barn på tivolin

Vad är det här för barn? Är ni säkra på att det verkligen är barn? Det kanske är en liga dvärgar i förklädnad?

Rappa på ICA-anställda!

Varför i det lilla helvetet är det alltid sjukt sega kassörspersoner på ICA? Va? Va? Va? Vavavavava?

Ja jag har tråkigt. So sue me.

Personer som överröstar.

Kom osökt att tänka på personer som använder sin rösts ljudvolym för att dominera i samtal. Jag har råkat ut för en sådan på 3 arbetsplatser som jag har varit anställd på. Personen i fråga är fast övertygad om sitt argument eller vad det vara månde, det kan handla om vad som helst som skvaller till exempel det behöver inte röra sig om någonting viktigt, det viktiga för dessa personer är oftast inte att få rätt i sak utan att äga samtalet och detta gör de genom att höja rösten till tordönsstämma och börja prata mitt under någon annans anförande, mitt i en mening som någon annan säger börjar de bara skrikprata utan att ta in, som för att markera att det du säger går omärkt förbi likt en flugas vingsslag.

Det värsta man kan göra är att ge sig in i skriktävling med en skrikpratare för det leder aldrig till någonting gott, man förlorar kampen på det och gör sig själv till den underlägsna.

Några gånger har jag lugnt men bestämt hållt upp pekfingret i luften och sagt: "Ursäkta men kan jag få prata färdigt tack", detta hjälper men man har då skapat sig en fiende för livet, eller åtminstone för under resten av sin anställning tillsammans med skrikprataren i fråga.

Man kan också stirra ut dem. Denna metod tar längre tid och kräver tung självbehärskning. Har man otur kan man ha drabbats av en skrikpratare/stirrare, denna person har även egenskapen att just stirra ut sin "motståndare" i samtalet så att denne känner sig generad och obekväm och börjar låta osäker och svamla och till slut förlora kampen, alltså kampen om vem som är stjärnan i och medelpunkten av alla samtal från skvaller till avgörande arbetsbeslut, sådana är väldigt svåra att tas med och oftast väldigt dumma förutom på sitt område på vilket de är helt insnöade och har lärt sig varenda liten paragraf utantill.

Här gör man oklokt i att själv stirra ut ty det mynnar bara ut i en bisarr "ögonduell".

Nej, fullkomlig ärlighet är ofta det allra bästa vapnet i de flesta situationer men då måste man vvara beredd på att få fiender. Som sagt.

Aaaaah.

I övrigt har träningsvärken satt sig i framsida lår. Hey hey - framgång.

Förtydligande.

Jag har absolut ingenting emot dessa kolleger personligen, det är inställningen jag är emot, som jag uttryckte saken under diskussionen: "Jag respekterar din åsikt men jag håller inte med".

De kan nog inte rå för det, de är danade i en helt annan tid med helt andra principer, världen och samhället har förändrats radikalt under de gågna åren sedan de var barn och man kan inte lära gamla hundar att sitta och yada yada, det är helt OK med mig, jag fortsätter attt räna på lunchen om jag så önskar, I dont care, frankly.

Hetsig diskussion.

Hetsig debatt på fikat om att jobba hemifrån eller inte, om att träna på arbetstid eller inte - och att somliga på kontoret anser att det är helgerån att träna på arbetstid eller att inte kolla sina jobbmejl under sin sjukskrivning.

Min allmänna inställning är att så länge som man sköter sitt arbete och dessutom mår bättre och är piggare genom att använda 45 minuter av sin lunch till träning, då är allt gott under solen. Lev och låt lev.

Den äldre generationen kan inte förstå sig på detta "omkringflytande" synsätt. Man skall vara på arbetet mellan prick åtta och prick halv fem och icke avvika en endaste sekund i något privat syfte. Under sin sjuksskrivning och semester skall man hålla sig uppkopplad, det spelar ingen roll om man så ligger i koma; man skall läsa igenom utredningsmaterialet, vadå nu för tiden kan man väl koppla upp hjärnan till hårddisken? Ungefär.

Det är så förlegat och det ska bli skönt när "köttberget" äntligen går i masspension så att det nya tänket kan få slå sig till ro.

inbjuden

Jag blir inbjuden till min friska brors vänners fester, det känns ju trevligt ehuru jag känner dem inte, har bara träffat dem 1-2 ggr på en annan fest som hans fästmö bjöd in mig till, de verkar gilla mig dock. Det känns mjukt i själen. Lite som bomull.

Dagens tema: att dissa artister.

Robyn. Har alltid avskytt konceptet och kommer alltid att göra det. Jag avskyr hennes röst, för mig är den obehagligt ful. Hon får mig att gå igång på alla cylindrar denna människa. Jag ogillar henne starkt. Jag blir provocerad av hennes ansikte. Jag har ingen förklaring till varför. Jag har läst någonstans att man tycker illa om vissa människor för att de har egenskaper som påminner om ens egna som man inte tycker om men det där är bara bullshit. Jag tycker inte om Hitler heller men jag brukar inte sy lampskärmar av människohud om kvällarna för den sakens skull. Robyn. Jag ryser i obehag. Jag försökte förgäves hitta en bild på henne i den där silverdunjackan som hon hade anno -96 någonting och som alla som ville vara inne sedan hade på sig, silverdunjacka och miniryggsäck i skinn, kommer ni ihåg det ni som var med på nittiotalet?
Ja jag hade inte dessa attribut eftersom jag var ett fattigt mobboffer och var dessutom kraftigt ointresserad av mode, fast det var en intressant liten modeepok, det var det, rent observatoriskt.

Det finns bra personer också.

Men de är få och man ska ha stor tur om man ska råka på dem, jag har haft såda tur, hela 3 gånger. Den första var en psykiater som jag blev tillskriven efter vissa episoder av icke positiv natur och hon, ja hon var... fantastisk. Hon tog mig från insikt till insikt, från uppvaknande till uppvaknande genom att vara ett fantastiskt, ickedömande bollplank, genom att konstruktivt ifrågasätta min inställning till vissa saker, genom att presentera sanningar som jag aldrig ens trodde fanns.

Hos henne gick jag i 3 år och under dessa 3 år blev jag, om än oändligt långsamt, fri från mitt självhat, "den Elaka" som jag kom att kalla henne, hon som skrek könsord i mina öron och ville att jag skulle straffa mig själv och gör mig illa, hon gick ut genom psykiaterns dörr en dag och kom aldrig åter. Var hon är nu, den Elaka, det har jag ingen aning om. Ibland kan jag känna henne i periferin där hon försöker nafsa tag i mig igen men hennes försök är numer fruktlösa, hon får inte fatt i mig, jag har blivit för glatt för hennes rakbladsklor på något sätt, hon kan säga och göra vad hon vill på sina visiter i mitt psykes utkanter men hon kan inte få mig att hata mer. Hon kan inte få mig att kontrollera, att straffa.

Det borde finnas fler sådana hjältar. Den doktorn har gått i pension nu, tyvärr och jag saknar henne enormt men vet samtidigt att jag inte behöver henner något mer nu när den Elaka efter 25 år har lämnat mig.

Jag fattar inte Rihannas storhet.

Jag förstår inte hennes storhet. Jag tycker inte att hon är något speciellt och jag tycker inte om hennes gnälliga röst. Fattar ingenting. Hon verkar vara den svarta versionen av lady Gaga ungefär men jag begripert inte. Whats all the fuzz about? Jag är inget r´ nb-fan men ändå; Beyonce är ju en superstar med själ men Rihanna? Vad är hon? Medioker.

Visst är jag elak? Men jag tror faktiskt inte att Rihanna skulle bry sig om min ringa åsikt, en grå lämmel som jag är i det stora kontorshjul som kallas verkligheten. Eller det kanske hon skulle, vad vet jag agantligen. Jag svamlar. Ni får ursäkta mig. Åter till skrivbordet.

Madonna och Gwyneth.

Jag har närt en liten besatthet av Madonna det senaste kvartalet eller så, köpte till och med hennes brors Judasbok "Life with my sister Madonna" - pinsamt jo jag vet men jag är inte idel poesi och högtraveri ska ni veta (?). Hur som helst. Madonna är typ bästis med Gwyneth Paltrow av alla människor, inte för att jag påstår att jag känner dem personligen (haha!) men i och med att de lever sina liv i rampljuset så har man ju ändå en ganska ok uppfattning om vad för slags personlighetstyper de är och de där två måste väl vara de två mest omaka personlighetstyperna på denna jord? Eller? Gwyneth slår mig som väldigt ödmjuk, snäll, mild, förstående och timid medan Madonna slår mig som oförskämd, elak, självisk och opersonlig. Hur går det ihop? Jag fattart inte. För övrigt ska jag se efter om det fortfarande går att köpa Madonnas "Sexbook". Vore jag psykolog eller något sådant skulle jag välja att göra en studie i detta otroligt intressanta och megawattlysande ego.

Nämnde jag att jag har tapetserat hela min lägenhet med bilder på henne? *KIDDING!*

Catpic of the day.

Hej å h.

En ny morgon har brutit sig igenom nattens bojor.

Jag är vid relativt gott mod. Jag mår under omständigheterna bra, som tidningarna skulle uttrycka saken. De gamla självhatstankarna var där och nafsade vid mina anklar när jag steg upp men jag viftdae bara bort dem och nu har de försvunnit. Så enklet. Ack 29 år i sällskap med demonerna - hur stod jag ut? Det lär jag aldrig begripa.

Nåväl. Lets do this thing called life.

Struptaget.

Ni kanske undrar (?) vad som egentligen hände den där dagen i hallen och tillåt mig ödmjukt beskriva det för er.

Jag var 19 år. Klockan var runt 09:30. Jag minns inte längre om det var somarlov eller om jag skolkade just den dagen, det spelar heller ingen roll, det var hur som helst sommar och jag låg och och sov i min säng i mitt rum på nedre botten, min mamma var på jobbet.

Plötsligt vaknade jag av ett tumult ute på gårde utanför mitt sovrumsfönster. Grinden slogs upp och brakade in i min sovrumsvägg, ljudet av galna, springande steg, en röst som skrek något vansinnigt och därefter ljudet av en hand som desperat (och sinnessjukt) tryckte ned handtaget i ytterdörren. Det var låst. Det var jag som hade låst. Tidigt på morgonen när han inte kommit ännu. För att vara förberedd när han kom.

Jag förstod omedelbart att något fruktansärt var i görningen. Strax därpå började han ringa på dörrklockan. Ringa och ringa och ringa. Jag visste att jag borde gå upp och öppna för psykosen men just denna morgon var det någonting speciellt i görningen och jag låg i stället förstenad av skräck i min säng. Jag förstod att ju längre jag väntade med att släppa in den galna desto mer förvärrade jag situationen, desto mer signerade jag min egen dödsdom.

Ändå kunde jag inte röra mig.

Minuterna gick och han var kvar där ute. Vandrade fram och tillbaka, hysterisk, utanför mina neddragna persienner. Jag försökte stänga ljudet av hans steg ute, försökte blunda bort fasa, jag började be till gud vilken jag inte vänt mig till på väldigt länge då jag ansåg attt han övergett mig fullständigt, jag viskade under täcket: "Snälla låt honom gå, snälla låt honom gå, snälla låt honom gå..." men svaret var nej den här gången.

Han började ringa på dörrklockan igen och igen och igen, ett helt outhärdligt ljud som jag inte ville ha i mina hörselgångar men som jag inte kunde trolla bort. "Snälla gud om du hjälper mig nu så lovar jag att..."

40 minuter hade gått och han hade inte avlägsnat sig. Jag var fortfarande paralyserad i sängen. Varje sekund ett ögonblick i helvetets innersta krets.

Så började han banka på dörren med slutna nävar. Plötsligt tog något över mig. En främmande kraft. I en och samma rörelse slängde jag täcket av mig och rusade ut i hallen och låste upp dörren. Han drog ned handtaget i samma sekund. Jag gjorde en ansats att fly tillbaka till mitt rum men han hann före; han greppade om min bara hals med en järnhård näve och jag visste att nu var det slut. Jag kände ingen rädslsa dock, konstigt nog, det jag kände var en slutgiltig sorg och jag kraxade fram med darrande röst: "Snälla. Låt bli" och ledsnaden i min röst och desperationen var det sorgligaste av alltihop. Det var det som kossade mitt hjärta.

Vid dessa ord lossade inte hans grepp runt min strupe utan tvärtom. Just precis då ringde telefonen bakom oss i köket med en gäll signal och detta fick honom att släppa taget och gå till telefonen som satt uppskruvad på väggen och riva ned den i golvet. Jag tog instinktivt tillfället i akt och rusade ut genom dörren i nattkläder. Jag vet än idag inte vem som ringde och räddade mitt liv.

Jag sprang i nattsärken till min mammas jobb och berättade allt för henne.

Senare på dagen kom min "pappa" på besök från norrland för en nostalgitripp i hyrbil tillsammans med mig, min mamma och honom. Jag var tvungen att följa med. Jag kräktes i baksätet av ångest men min mamma brydde sig inte. Han skulle räddas och skonas. Kosta vad det kosta ville, alla skulle ställa upp på hans psykotiska hallucinationer. 

Molngudar över Upplands Väsby.

Ett hål i åskhimmeln. Orkanens öga. Molngudarna rasande i skyn. Thor som far fram med sin vagn, gråögd och ursinnig, hammaren i hans hand. Nu ska ni tuktas människobarn, ni existensens myror, frukta, ty ni är intet jämte våra krafter.

Läskig röst.

Jag och snoppisen har joggat ett varv runt kvarteret, ett litet trick för att lugna sprittiga barnaben en regnmulen "sommar"dag. Det är svårt för oss småbarnsföräldrar när sommaren envist vägrar att leverera. Det finns inte så mycket att göra inomhus för att stimulera en fyraårig herre. Fast å andra sidan; när jag var liten var det inga föräldrar som stimulerade sina barn, detta påfund är en 2000-talsgrej, föräldrar som hänger med ungarna i sandlådan och med förställd, obehaglig röst leker affär och beter sig allmänt läskigt. Det existerade inte på åttiotalet, vi skötte oss själva ute i sandlådan och lika gott var det.

Jag följer förvisso med snoppisen ut i sandlådan men jag talar inte med förställd och läskig röst med honom, jag talar i normal ton, jag agerar heller inte lekclown för han dör inte av lite understimulans och han har faktiskt en egen fantasi som han kan använda.

Ni kanske förstår att jag inte passade in på öppna förskolan bland bajskonsistenspratande mammor som med absurd entusiasm och den läskiga rösten bejublade sina bebisars minsta prutt och jämförde ängsligt varje utvecklingssteg med mammakompisen. Jag tuggade tuggummi och låtsasnöp min bebis i rumpan, sedan läste jag tidning och lät honom röja loss bland leksakerna.

Det är inte så att jag inte älskar min son, jag älskar honom så mycket att om något skulle hända honom, om han exempelvis skulle lämna detta jordeliv före mig så skulle jag lugnt och helt utan tvekan resa mig upp, säga: "Jaha. Det var det." och gå ned till spåret och lägga nacken på rälsen, blunda och vänta på Arlanda express., det är heller inte så att jag inte är engagerad i honom, jag är engagerad i den lilla människa han är, det är snarare så att jag inte är särskilt ängslig i mitt föräldraskap och känner inget behov av att tävla med andra mammor. Jag är vidare kraftigt ointresserad av bajskonsistens ochjag vänder mig starkt emot att tala till barn med underlig pipröst. Jag är en smula okonventionell, liksom i allt jag företar mig.

Snoppis?

"Kom nu snoppis!" säger jag till min son. Jag tror inte att det är brukligt att man kallar sitt barn för "snoppis". Underligt är det att jag utan att blinka kallar honom för det helt utan sexuella undertoner medan jag aldrig skulle få för mig ens i fantasin att kalla en dotter för "snippis", genast får det en negativ, sexuell och olämplig klang och jag frågar; varför det?

För att det kvinnliga könet, det täcka könet, fortfarande är tabu, i alla sammanhang. Denna samling hudflikar är fortfarande något "fult" och ickevärdigt eller kanske någonting allvarligt som man inte skämtar om?

Kärleken är en sinnessjukdom.

Enfaldig som ett får i hagen har jag inbillat mig ett visst intresse från en person på nätet, ja jag är en smula förälskad, platoniskt då förstås, i honom, men mitt förnuft vet ju att han inte känner samma platoniska känslor för mig tillbaka, ändock kan jag inte sluta inbilla mig. Fan vad man lurar sig själv ibland och jag undrar hur kommer det sig att man faktiskt kan lura sig själv? Man är ju i sitt sinne konstant, hur kan man ägna sig åt självbedrägeri då när man är i sin egen hjärna, om ni fattar vad jag menar?

Logiskt sett så har jag lärt mig regel nummer ett om det manliga släktet: om en kille är intresserad - då hör han av sig (läs: gör något åt saken). Hör han inte av sig så är han inte intresserad. Så enkelt är det. De är inte så komplicerade, män. *badar i ett kar av fördomar* Nej men det är faktiskt så; de är okomplicerade, de flesta män.

Alltså.

Jag läste en gång en artikel skriven av en psykolog som liknade förälskelse vid ett slags omvänd psykos och det verkar ju vara e rimlig teori. Kärleken är alltså med andra ord en sinnessjukdom. Ha, ha.

Varning!

De som liksom jag ibland brukar brun utan sol - köp inte den här. Läs i den lilla gröna rutan längst ned på tuben, det som står där är ren och skär lögn och falsk marknadsföring ty jo: den lämnar streks, rejäla, feta, gula ränder i stort sett överallt. dessutom håller färgen en dusch sedan är man vitryssvit igen.

Dagens kattbild.

"Sommar".

Den svenska sommaren

Jo men jag håller med, minus det där om hösten för jag gillar hösten, dock gillar jag inte så mycket annat med Sveriges årstider och jag hävdar å det bestämdaste att det måste ha varit något fel på våra förfäder som bosatte sig här uppe i detta karga, fuktiga, iskalla, söslaskland som inte ens värmer på sommaren. De kanske var straff-fångar eller något i den stilen, utkastade ur sin stam och bespottade? Fast någonstans har jag läst att klimatet var varmare på den tiden, för en sisådär 12.000 år sedan, så det kanske är förklaringen till det obegripliga bosättandet i detta slaskhelvete. Å andra sidan; varför flyttade de inte till varmare breddgrader när vädret svek dem? Å andra sidan; varför gör inte jag det? För att jag har hela mitt liv här och alla jag älskar, jag har mina cirklar här, min "stam" och samma sak var det väl för dem. Men ändå. Liksom.

Sovmorgon i lillemanlandet.

Vi sov länge idag, läskigt länge för att vara tillsammans en miniman; klockan 10:00 slog han upp sina himmelsblå ögon för att påbörja en ny dag med studs och shenanigans.

Floppspace fortfarande nere. Måste ge upp det nu. 5 år av mitt liv i text förlorat. Skandal. Papper och penna är fortfarande det säkraste mediet.

Det hälsosamma levernet når nya höjder!

Dagens födointag: dillchips och mjukglass (ej samtidigt). Hej hjärtattack!

Vitt med svart.

Och nu mot centrum och en mjukglass med lakritsströssel, eller "vit  med svart på" som min son kallar det.

Envis fotboll.

Att spela fotboll med min son är ingen enkel historia för han blir veritabelt ursinnig så fort som bollen inte beter sig så som han hade tänkt ut det, han börjar gråta och skrika och får ett raseriutbrott i minuten och inte ger han upp heller, nej han är så envis att han, om han ansträngde sig ordentligt, skulle kunna ändra gravitationslagarna efter sin egen vilja. Borta är tiden som bilden nedan illustrerar då en liten plutt nöjde sig med att man rullade bollen fram och tillbaka och ropade "Bom!" varje gång han tog den.

Saknar.

Ånyo en dag då floppspace ligger nere, jag sörjer fortfarande ehuru jag har fått svar från bloggorama att de har tekniska problem (no shit) men att de jobbar på det. Mm-h. Jag saknar mina bloggvänner, särskilt en.

Dagens kattbild.

Jag börjar väl som jag slutade (på floppspace) med dagens kattbild.

För övrigt.

Så åskar det. Och jag fryser. Antecknar ni? Bra.

Hörde han?

Keep your big mouth shut!

Jag och kollegan satt och bad-mouthade chefen, som är på semester, efter cirka 10 minuter kommer tf. chefen insläntrande, tar ett päron och sätter sig vid vårat bord. Vi småpratar lite med honom och sedan går vi och min kollega viskar till mig:
- Tror du han hörde vad vi sa?
- Nääh? Hans rum är för långt bort.

Men nu börjar jag tvivla. Tänk om han hörde? Det vore inte första gången på det här stället som en chef hör vad jag pratar om i lönndom i så fall ty den chef som vi nu snackade om, honom härmade jag (med sinnesslö röst) inför en annan kollega när han stod i korridoren utanför vårt rum - och lyssnade på alltihop! F A I L !

Som nyanställd.

Det känns jättekonstigt och en smula stelt att vara här inne i stället, ungefär så som man känner sig den första tiden på en ny arbetsplats: vilka oskrivna regler gäller här? Vart finns kontorsförrådet? Vilka har vilka roller? Hur ska jag göra? Hur ska jag vara? *grimaserar*

Premiär!

Härmed gör jag min första stämpel på blogger, jag kommer från en annan blogg som jag föredrar att kalla floppspace och det är, egentligen, med sor i hjärtat som jag är otrogen på det här sättet ty jag har haft min blogg där i hela 5 år men nu har den svikit mig för sista gången. Länk till den, om det överhuvudtaget går att logga in:

http://purrforpeace.bloggspace.se/

Väl mött!