2012-09-29

Du är en förälder men du ser mig som en chimpans.

Det hjärskärande är att jag vet att M är den av mina föräldrar som verkligen, alltså verkligen skulle förstå mig, förstå min humor, mina tankar, mitt intellekt och kunna kommentera det, relatera till det, diskutera, reflektera men: det kommer aldrig att ske.

Hur som helst. M han skulle aldrig nära ett sådant intresse för mig ty han ser mig som underlägsen i och med att jag för det första är kvinna, för det andra hans barn, alltså kan vi aldrig vara på samma nivå i hans värld för i hans värld är han den strålande och allvetande fadern som man ska se upp till och ära och aldrig ifrågasätta, man kommer inte närmre än så. De han anser vara värdiga en jämlik diskussion är uteslutande rikskändisar med magisterexamen i teologi och filosofi. Alla andra är av sekundär natur för honom, ungefär så som vi ser chimpanserna på Skansen, så ser han oss, mig. En roande varelse i sitt försök att föra ett intelligent samtal med den stora fadren genom att banka en banan mot glaset i hägnet.

Jag förstår allt detta. Han kommer aldrig att förstå det. Det är väldigt ensamt.

Misantropisk lektion.

Centrum 17:10
Jag till min son:
- Du, du vänta, jag vill säga en sak till dig; jag stör mig på den mänskliga rasen.

Konstig men road blick från förbipasserande kille. Det är väl inte riktigt brukligt att tala så med sin fyraårige son, antar jag.

Pinsamheter i vardagen.

Går ut mot bussen i regnet, under den nedersta balkongen där det är torrt sitter 2 av gårdskatterna
- Hej! Sitter ni här? 'Jaa vi sitter här för de regnar å vår päls är dry clean only!' ( Bert & Earnie-röst)
Klappar en av dem som kommit ut för att bli smekt, tittar sedan upp och ser min granne titta ned på mig från balkongen, leende. Går rodnande och onödigt snabbt mot busshållplatsen.

2012-09-28

Hej "pappa"

Det är alltid lika spännande när jag ser ett oläst mejl från min "pappa" (eller vi kan väl kalla honom för M tycker jag) för man vet aldrig om det kommer att vara normalt eller en psykosliknande tirad av anklagelser och hot och förnedring. Den här gången var det normalt. Det känns alltid lika konstigt dock och jag har svårt att förhålla mig till det, jag inser ju att det inte finns någon poäng i att älta och anklaga för det har jag redan gjort och han förstår det inte och det leder bara till en enda smutsig röra. Och nej; han kommer aldrig att förstå, han är helt enkelt inkapabel till det och jag vet inte om det beror på ett faktistk fel i hjärnan eller på psykologiska mekanismer. Hur som helst så spelar det ingen roll vad det beror på, det bara är så det är ingen ursäkt men det kan vara en förklaring.

Vi kommer aldrig att vara far-dotter och har så aldrig varit sedan 1984 då han övergav mig. Våra mejl är opersonliga och utan känsla, som två avlägsna släktingar som utväxlar artigheter till tvång av blodsband, som när man på en släktjulafton träffar sin farbror Lennart som bor i Överkalix och som man bara pratar med vart femte år på släkttillställningar och man har det där stela, artiga men under ytan helt ointresserade samtalet med, ni vet? Så är det. Fast han gillar att leka omtänksam pappa i mejlen för det lindrar kanske någon skuldkänsla i honom eller nej förresten, skuld lider han inte av, jag tror att det snarare är så att han faktiskt tror på riktigt att han är en pappa, att han har gjort och gör allt som en pappa ska göra.

2012-09-26

och endel kanske tänker: du visste ju att du inte skulle ha några armar

"Jamen det visste du ju att du bara skulle få ha barnet varannan vecka" och: Ja, det visste jag, men jag visste ingenting om saknaden och ensamheten för det går inte att föreställa sig det förrän man faktiskt upplever det. Det är lite som att försöka föreställa sig hur svårt det skulle vara att inte ha några armar; visst inser man det komplicerade i det och de problem man skulle ställas inför men man kan aldrig känna det och verkligen förstå vad det innebär förrän man på riktigt inte ha några armar längre. Förstår ni mitt resonemang?

Dagens kattbild

Möta krogragg på pendeln

Jag satt två säten bort mittemot kompisen till det apsnygga krogragget (den adonisliknande 25-åringen) han kände igen mig det såg jag på kroppsspråket. Det är en prekär situation det där att råka på någon man mött på krogen ty miljön är så radikalt annorlunda från det pumpande ljuset, spriten, dansen, beteendet, sminket, kläderna och sen sitter man där i det karga lysrörsljuset i vardagskläder, trött och ordinär. Tja.

2012-09-25

Svensk polis lider av hybris

Alltså är det bara jag men visst är svensk poliser onödigt otrevliga om man ser på exempelvis programmet "112 på liv och död"? Jämför med amerikanska "Cops", där är poliserna neutrala, rentav omtänksamma medan svenska poliser är uppkäftiga och rent taskiga. Varför beter de sig så helt i onödan? Just nu till exempel säger en polis att de försöker att lugna ned en full person men det gjorde han inte alls, han sa inte ett smack förutom: "Okej nu åker handfängseln på!" vad är det för djävla hybris svensk polis lider av?

Dagens kattbild.

Bajsmetamorfos

Förlåt att jag tjatar om dessa karaktärer men jag verkar som omgiven av sådana just nu.

På varje kontor existerar det alltid:
  1. Ordningspolis
  2. Tidspolis
  3. Regelpolis

Pikkrig

Förr i världen då jag ännu var fången lät jag mig snärjas i pikkrig; om någon pikade mig tänkte jag ut ett sätt att pika tillbaka och så var den bittra fighten igång, ty jag måste vinna (vilket jag sällan gjorde). Följden blev bara bitterhet, elak sarkasm, ilska, hat, självhat och allmänt missnöje. Och vilken tid som gick åt! Vilket slöseri!

Jag tänker idag: "Jaha du, pika på du", rycker på axlarna och går vidare, det skulle aldrig falla mig in att sjunka till personens nivå och låta mig provoceras av dess småaktighet (för då vore jag ju lika småaktig själv), låt dem hållas jag vill inte vara med!

Denna approach provocerar i sin tur dem, ty deras mål är ju att nå målet, så att säga, att piken ska träffa rätt, att de ska få rätt, få vedergällning, få framföra sin bitterhet inlindad i lite bomull och när piken inte får önskad effekt ilsknar de till eftersom de då måste jobba ännu hårdare för att piken ska träffa mitt i prick och min "nonchalans" är som ett rött skynke framför deras ögon och de inser någonstans i sitt undermedvetna att de är fega som inte vågar säga saker rakt ut i ärlighet och att se en sådan svag sida hos sig själv ja, det får inte ske, därav pikar de än mer. Pik-pik-pik-pik!

Så djävla fult!

Det finns en grupp personer (ja, de är vuxna) som alltid, hur det än har gått till, försöker skylla ifrån sina misstag på andra och allt som oftast försöker de få det till att det är mitt fel och det är så djävla fult! Själva gör de det ena misstaget efter det andra och försöker vareiga gång att pinna fast det på mig, fyfan vilka falska, ohederliga, fega ynkryggar!

2012-09-24

Ctpc

Cheep.

Jag skulle väl inte vilja vänta i 4 månader jag heller på att få tillbaka pengar om jag hade lånat ut, men det handlade om 100 kronor och 1,5 månad. Han kanske trodde att det var medvetet från min sida, avsiktligt, som en utdragen förolämpning mot hans goda natur?

När han väl hade stormat ut ur mitt rum igen och jag hade lugnat ned mig från chocken så gick jag ut till honom och sa åt honom att han skulle få sina pengar men att han inte hade någon rätt att skrika och bete sig hotfullt och aggressivt mot mig.

Småsinthet

Helledudanedå

somliga människor är verkligen småsinta. Särskilt när det gäller pengar och att få tillbaka pengar. Det är väl klart att alla ska få tillbaka sina pengar men somliga personer går helt i taket om detta med att få tillbaka drar ut på tiden (nej det handlar inte om utfattiga människor). En gång jobbade jag med en kille som var 2 år yngre än mig och han hade lånat mig 100 kronor till lunch en dag. Han påminde mig ett par gånger om detta men av olika orsaker föll det mig ur minnet vilket var helt oavsiktligt tills han en dag stormade in på mitt rum, pekar på mig med armen utsträckt och skriker: "Jag ska ha tillbaks mina pengar - NUUU!" chockat bad jag om ursäkt och honom att dämpa sig men han orerade på med en vansinnesilska lysande ur ögonen så intensiv att jag blev skrämd. Jag förklarade att jag inte hade mina kort med mig den dagen men att jag skulle ta med pengarna följande dag och då skrek han: "Du ska åka hem och hämta pengarna NUUUUUUUUUUUUU!!!" Jag jobbade då på Gärdet och hade 1 timme och 20 minuters resväg enkel riktning. Jag förklarade detta. "Det skiter jag i jag ska ha mina pengar nuuuuuuuuuuuu!! Du ska åka och hämta dem!!!!" jag frågade om han hade blivit vansinnig och att jag inte kunde lämna mitt jobb mitt på dagen och åka fram och tillbaka i 2,40 för den sakens skull "Då får din kille åka och hämta dem!!!" jag totalvägrade och bad honom att avlägsna sig. Efter lite mer skrikande gjorde han det. Det hela var fullkomligt absurt och väldigt hotfullt.

Ja det var one sorry ass crazy mother fucker det.

Hungrig och sjaskig (schaskig?)

Känner mig luffig. Som en uteliggare. Ofräch och ovårdad både utanpå och intui.

2012-09-22

En öppen bok.

Jag har ett annat problem och det är att jag inte kan hålla starka känslor inom mig och jag kan definitivt inte dölja dem, jag är inkapabel till "pokerface", alla mina känslor syns klart likt en lysande stoppskylt i mitt ansikte trots att jag försöker dölja det.

Idag exempelvis blev jag väldigt ledsen och arg men mest ledsen, för att min mamma... jag orkar inte dra det men hur som helst; jag blev ledsen och hela vägen genom centrum kände jag ett trängande behov av att gråta på plats eller akut åka hem för att gråta och hur jag än knep ihop så trillade en och annan tår ändå ur mina ögon och mitt ansikte såg så ledset ut så att folk tittade till och antagligen undrade över mitt plågade anlete.

Det har alltid varit så med mig (förutom när jag var sjuk) att jag inte kunnat hålla inne eller dölja mina känslor, jag var och är, ofrivilligt egentligen, en öppen bok och detta var någonting bra för det betydde att jag inte gick omkring och höll allt inom mig, jag tryckte inte ned det där det kunde skava och förstöra utan det kom ut på en gång och sedan var det över.

Nu när jag antar att jag förmodligen är frisk eller näst intill verkar det vara likadant med mig ty i min depression gick jag inte omkring och grät i centrum, jag var som en kall och avstängd, negativ robot, jag hade inga känslor utom negativa och jag grät bara i ensamhet, depressionen fungerade som den där nedtryckande kraften som pressade ned känslorna i halsen och lät dem slita sönder mig och mitt ansikte var en konstant mask av elakt missnöje.

Tapetångest

Hej jag har ett problem; jag kan inte bestämma mig för vilken tapet jag ska ha i köket till mina nya köksmöbler som  jag ska köpa:

Jag gillar nr. 4 skarpt men jag inser att den inte går ihop med möblemanget. Jag antar att nr. 3 passar bäst - eller?

Nr. 1

 Nr. 2


Nr. 3

Nr. 4

Nr. 5

2012-09-21

Twilight obsession

Jag försökte hitta information, utredningar, teorier eller liknande på nätet om Twilight-besattheten för jag är intresserad av vad det är för psykolgiska mekanismer i berättelsen som gör folk från 12 till 99 år gamla besatta, men jag hittade ingenting. Jag vill veta vad det är som gör just denna saga så oerhört tilldragande när det finns en uppsjö andra; Romeo & Julia, Titanic, Tristan & Isolde, Vinterviken mfl. som visst berör men som inte gör en galen. Varför?

Jag kände av denna besatthet starkt när jag läste den första boken och jag är en av dem som skulle kunna bli hur besatt som helst mina 33 år och mitt moderskap till trots (jag gillar inte ens vampyrgenren!) jag känner det till och med nu långt efteråt när jag ser bilder på scener ur någon av filmerna. Galet! Vad är det som fångar mig så? Vad är det som framkallar denna absurt starka känsla inom mig? Jag som brukar förhålla mig mer eller mindre immun ända sedan jag som 14-åring sträckläste Sagan om ringen, av vilken jag blev mycket besatt, men det kommer ändå inte i närheten av känslan jag fick av Twilight. Fascinerande!

Osäker

Jag verkar vara djupt inne i en osäkerhetsperiod. Detta stör mig och gör mig generad, irriterad och arg, det är inte likt mig att vara osäker, jag brukar vanligtvis vara väldigt styv ikorken. Hoppas det går över snart.

2012-09-20

What where you thinkin´

jag undrar hur jag tänkte när jag valde ett par skor som jag knappt kan gå i när jag vet att jag kommer att stå upp mestadels under dagen, förvisso är klackarna inte Lady Gaga-höga men skomakaren gjorde någonting med dem när han klackade om dem så att jag nu går på tår i dem och det är oskönt eftersom jag inte är någon tränad ballerina.



2012-09-19

Gargamel!

...okej, okej jag ska bara avsluta diskussionen som jag redan är i, ok?  Sedan skall stiltje rådan. Jag ogillar egentligen, oftast, att diskutera för många har svårt att begripa att det är just en diskussion och går i stället till personangrepp eller attack och försvar och missförstånd och sårade känslor fastän man (jag) inte alls menade på det viset. Jag är (som ni vet) väldigt rakt på sak utan sockerkantade krusiduller eller ljuva inlindningar och endel tar illa upp av detta "sätt" även fast jag inte på något vis är oförkämd eller dum eller nedvärderande, de kan bara helt enkelt inte ta en rak kommunikation utan förblindas av det i stället för att dryfta sakfrågan. Det gör mig ledsen och får mig att skämmas och känna mig som en elak och dryg människa fastän jag vet att så inte är fallet, jag diskuterade ju blott ämnet, lixåm, och jag ser inte syftet i att linda in saker och ting. Tja. Som sagt. Med ärlighet får man vara beredd på att få fiender.

Måste sluta.

Jag måste sluta med att vara en sådan åsiktsmaskin på FB. Jag lovar att från och med nu inte delta i några fler diskussioner ej heller att skriva några nya uppdateringar på minst en månad. OK? OK.

och till råga på allt.

Rodnade jag i hela ansiktet och ned på halsen när jag fick frågan från kollegerna om vad min chef sagt om min framtid, rodnade och blev illröd som en tomat. Jag brukar sällan rodna och när jag gör det blir jag ohyggligt generad och självmedveten och jag HATAR DET!!!

Dock försöker jag nu att tänka att det var okej, att det bara visade min mänsklighet och ingenting annat, att jag bakom den professionella och opersonliga attityd jag har på jobbet ändå är en tjej av kött och blod. Jag vet inte varför det skrämmer mig så. varför det generar mig så. Att visa mig mänsklig och "pinsam", sårbar eller timid. Att "visa strupen" som jag sa till min psykiater en gång och då och enda gången blev hon faktiskt sur på mig och såg på mig som om det var det absolut och mest dumma som hon någonsin hade hört någon säga.

Jaja. Ehrm. Rodnade alltså.

Go mårrån go mårrån hör fåglar sjunga glatt

I natt drömde jag dessutom att min gamla mormor (som är död) slog ihjäl min sjuka bror hemma i hennes kök i Tranås, misshandlade honom brutalt till döds och sedan kom min äldsta bror och avslutade jobbet genom att knivhugga honom så att blodet sprutade och rann längs golvet. Sedan städade de undan allt blod och brände kroppen. De ångrade sig djupt efter mordet och lög för min mamma och sa att brorsan hade försvunnit, flyttat till utlandet men jag hade sett vad de gjort men jag kunde inte berätta det för henne för jag visste att det skulle krossa henne så i stället var jag tvungen att leva med lögnen. Sedermera började han spöka i huset och lämna tecken efter sig vilket jag försökte dölja, han lämnade även sin doft efter sig och nu i vaket tillstånd minns jag att det i drömmen var den korrekta doften han hade omkring sig närvi bodde hemma och han ännu var frisk, ni vet den där personliga, goda doften som alla individuellt har? Detta försökte jag också maskera så gott jag kunde.

God morgon, vilken underbar strålande dag! *studsar kvickt upp ur sängen, äppelkindad och käck och sätter havregrynsgröten och det hemgjorda äppelmoset på köksbordet*

2012-09-18

Barn kostar pengar.

Det är dyrt att ha barn och ju äldre de blir desto dyrare blir det. Jackan nedan kostar 500 kr. jag tycker att det är dyrt men för en bra jacka kanske det inte är det vad vet en fattig lus som jag? Fast om man tänker på att jackan i fråga är cirka 5 ggr mindre än en vuxenjacka så är det faktiskt dyrt. Elläh? Jag är idiot när det kommer till ekonomi, det plus hur svårt det är att bygga upp en god buffert som ensamstående mamma är de två bidragande orsakerna till min "fattigdom" trots att jag har en lön som är helt OK.

Pojken på bilden är inte min son utan någon katalogunge.



Sinnessjuka

"Ska snart besöka min terapeut. Det är alltid lika förargligt när man kommer dit, sätter sig i väntrummet. två eller tre själar i fåtöljerna mitt emot. Ingen möter varandras blickar. Alla blickar ner i någon tidning. Här är det skämmigt att vara. Vi är sinnessjuka och det är inget vi är stolta över."

Hihihi!

http://bloggar.aftonbladet.se/schulman/2012/09/tankar-just-nu-klockan-15-27/

Fritzl

Minns ni? Kvinnan som levde i en källare i 24 år och födde 7 barn åt sin egen far? Jag undrar hur hon och barnen mår nu? Sitter de fortfarande på mentalsjukhus? Har barnen kunnat integreras i samhället efter att inte ens ha sett dagsljuset förrän de (den äldsta) var drygt 10 år? Kan de någonsin komma att leva ett någorlunda normalt liv eller är de mentalt uppfuckade för evigt?

Och hemska tanke: hur många Elizabeth och Natascha finns det där ute världen över som vi inte vet om? Som kanske bor i vår grannes källare sedan 1988 och som kanske aldrig någonsin blir frisläppt eller lyckas rymma? Fyfan.

Livet är en skola

Jag har nu haft samtal med min nya chef. Jag tror att jag kan komma att få en intressant, utvecklande och stimulerande framtid här. För tydligen är det det jag har; en framtid alltså.

"Jobbigt" bara att chefen är så extremt snabbtänkt, säker och intelligent att det får mig att känna mig som ett tioårigt och väldigt osäkert, stammande barn. Fast det är ju inte chefens fel menar jag, det handlar ju om min egen inneboende osäkerhet och dåliga självkänsla, som fortfarande är under arbete och det tror jag att den/det kommer att vara under resten av livet i olika stadier och så tror jag att det är, att det måste vara, för alla, annars kan man aldrig någonsin växa om man anser sig vara helt klar och färdig. och om vi nu skulle födas helt klara och färdiga; vad vore då poängen med att vi är här? Om vi redan är kompletta varelser menar jag?

Jag tror med det sagt alltså på en definitiv mening med livet, jag tror att livet är en utbildningsarena som innefattar alla aspekter av varandet och som spänner från förskoleklass till magisterexamen. Livet är en skola. Vem som har satt oss i denna skola och hur den skapats är mindre viktigt och jag tror inte att det är meningen att vi ska veta det heller medan vi är här för då förloras meningen med och lärandet i denna skola. Jag tror dessutom att man går flera klasser i skolan och att man ibland till och med måste gå om en klass (reinkarnation/karma).

Jomen jag är troende men inte i någon frikyrklig, halleluja-mening.

och hur kom jag in på detta delikata ämne då?

Inte direkt något man säger

- Mammaaaaa! mammaaaaa! (ropar i lycklig förtjusning och springer mot mig över gården)
- Det där värmer väl i hjärtat? (ler)
- Ja, det gör det, jag brukar tänka på det när jag är ledsen, då blir jag gladare.
Konfunderad min och tystnad till svar.

Det där mina vänner var inte praxis av vad man säger till sitt barns förskolefröken och jag fångade henne off guard. Jag vet inte varför jag sa så ej heller bryr jag mig, förut hade jag gått hem och ägnat kvällen och följande dagar åt att analysera och älta mitt konstiga svar och hur det uppfattades, vad hon tänkte om det, vad de tänker nu om mig, varför jag sa så, hur kunde jag vara så konstig, idiotisk och feeeeeeeeeeeeeel och så vidare och så vidare i all djävla oändlighet. Skönt att slippa.

Facebook where everyone is happpppy

Alla är lyckliga på facebook, somliga är mer galet lyckliga än andra och kan inte hålla sig från att skriva saker som "wåw va ja älskar mitt jobb krammmmm!" och "ja har världens bässsssssta pojkvän som bakar scones till mig varje morgon krammmmmmmmmm!" och "Härliga nya regnkläder och långpromenad i regnet och sedan hem och baka äppelpaj och koka kycklingfond och sylta och safta medan mannen bygger till vår perfekte, glittrande veranda och mina 20 bästa vänner står på kö itelefonen för att berätta hur mycket de älskar mig och min chef har mejlat mig och befordrat mig och gett mig löneförhöjning och barnen plockar undan sina saker och bakar kakor till mig wiiiiiiiiiiiiiiii kraaaammmmmmmmmmmmmmmmmm!!"

Ja det provocerar mig grovt so what the fuck do you bother? Ja jag är bitter och missunsam, bitter och missunsam mot alla falska f*ttor där ute som är så till den milda grad änglsiga att de känner ett trängande behov av att dagligen kräka ur sig den ena glättiga och perfekta statusuppdateringen efter den andra. Som Magnus Uggla en gång sjöng: "...då lägger jag en pizza å går ut!"

Arg? Vad menar ni?? *hamrar i blint raseri på tangenterna så att fingertopparna skinnflås*

Okej okej förlåååååååååååttttt allting är tipptopp å ja e lyckli!

GAAAAAAAH! PMS-ilska 3.0. Men det är i alla fall bättre än PMS-sorg.

2012-09-17

Fikaproblematiken

Om det är fikadags och man hör att någon är i fikarummet så kan man inte bara gå dit och kolla vem det är och vända och gå därifrån om det skulle vara någon som man inte "kan" prata med, någon som man behöver en tredje part för att kunna prata naturligt med (finns något gammal Seinfeld avsnitt rörande detta vill jag minnas), för det vore ytterst oförskämt. Då får man gott sitta kvar och kuckilura på rummet tills man hör att andra entrar fikarummet.

Oväsentligheter

Min orkidé har fått vårkänslor och skickar ut 2 tentakler.





Min kollega har skrivit en anteckning till mig på ett papper.

Munter helt utan tillsatser.

Jag var så djävla munter igår, hela dagen var jag... lycklig, helt utan tillsatser (hehe) ja förutom mitt Sertralin då men ändå, jag sjöng högt för mig själv, dansade till gamla godingar och skurade fönster och gud vet vad, som ett äkta äppelkindat hurtfriskt störningsmoment men grejen var att jag kände mig inte havregrynsgrötshurtig jag kände mig bara i harmoni med allting och mig själv och jag tänkte: "Jag hoppas att det aldrig går över, what is happening to me??"

Idag har det gått över :-# fast orsaken till det är att jag är slut och har kickat skiten ur min ischias genom massiv städning samt att jag har nackspärr vilket jag har varje morgon den senaste tiden på grund av den 26 år gamla resårbotten som kallas "minsäng"

ja vart vill jag komma? Att jag trots PMS är... munter, men trött. Och ischiasig. Jaja.

2012-09-16

Mitt altare

Jag blev så exalterad av GW´s svar att jag gjorde ett litet altare åt honom, hehehehe

Leif GW you are my hero!

Problem:

 Svar:


Det var så bra att jag fanimig ska rama in det!


Määäää

Jag har skrubbat sen klockan halv 10 i morse; skurat v-rumsfönster, skurat badrum och skurat tvättmaskin - fatta hur lortigt det blir inuti tvättfacket och i vecken i öppningen vid luckan - fatta! Äckligt! Och där tvättar ni era kläder!

Okej nu kanske det bara är jag som inte rengjort där men fan det var skitigt 2.0 skulle man kunna säga

Asså diss iss pritty kool!





Sure, sure bejbi.

Jag ska bara hetsäta den här påsen bilar, sen ska ja banta, ja låvar!

Goooomårrån go måååååååårååååån!

06:20 söndag:
- Mamma mamma vettu ja kan vissla! (studsar i sängen)
- Mmh...
- Mamma, mamma kan du vissla?? (skakar mig) mamma vissla då!
- Jag vill inte just nu!
- Kolla på mej rå! (visslar tonlöst) Kolla mamma! Kolla!
(Tittar med ond zombieblick)
En stund senare förvandlades jag till en levande bilbana för högt hojtande och tutande bilar.

2012-09-15

No more.

Jag blev inspirerad nyss av ett FB-inlägg från min kompis.

Jag kan om jag vill. No more waisting time.

2012-09-14

Goggogaggagiggo

Jag vill skriva men har inget i huvudet. Jag gillar inte den här bloggen, den här portalen så mycket faktiskt. Jag känner mig inte hemma här men floppspace är så begränsat och opålitligt. Tja. Hum-di-dum.

Nu föreslog 42-åringen att jag kunde ta med Fjuppis till festen men jag svarade att njaää det är nog ingen lämplig miljö för en fyraåring men tack ändå.

Jag undrar vad han vill mig, denna karl? Anar jag ett beundrande på distans? Han är ju nöjd med singellivet sa han och önskar sig enkom en KK? Fattar han inte att det inte är vad jag vill ha, längre? Att jag har ändrat mig i den frågan? Nä. Han kanske inte fattar det. Han kanske går omkring och tror att jag fortfarande vill inleda en "vänskap" på det viset. Tja. Hum-di-dum.

Kan jag få åka hem nu? Nej. Jag har väl typ en miljon minus på flexkontot men jaha nähä ring polisen. Jag vet att det 'är fel och omoraliskt av mig men jag ser det som så att om jag gör ett gott och kvalitativt arbete och mer därtill; vad spelar det då för roll om jag inte sitter här till prick 17:00:00? Ingen!
Dock delar de flesta andra av den äldre generationen inte denna flummiga inställning.

Saker jag har hittat i toalettskålen under småbarnsåren

  • En mandarin
  • En brun plasthund
  • Min borste
  • En body
Och i duschen:
  • Mina skor
Under soffan:
  • Durkslaget
  • En kastrull av mindre storlek
  • En förtorkad morot
Bakom elementet:
  • Mitt läppglans
  • En strumpa
I plåtskåpet under spisen:
  • Ett armband
  • Två pennor
  • En sked
  • Ett lock från en barnmatsburk
  • En stor tuss toalettpapper

Hm?

Minns ni den där 42-åringen, båtägaren tillika MMS-skickaren i bar överkropp och putande kallingar? Nåväl i alla fall, han har skickat mig ett mejl på FB och frågar om jag vill följa med honom på en bekants "singelfest" i stan. Det verkar onekligen mycket intressant och det är definitivt något som jag borde gå på för att komma ur den ensamma bubbla jag lever i varannan vecka men...
  1. det är meningen att min styvsyrra ska komma över i morgon
  2. Jag vet i skrivnde stund inte om jag orkar med ens att min styvsyrra kommer ty jag är utmattad

Aow

Halsbränna. Sjukligt sömnig. Kan knappt ens beskrivas som sömnigt. Regn. But I dont mind it. Meningslöst babbel in absurdum. Misskötsel. Odisciplin. Sunkfest.

2012-09-13

En dåres logik

Med imbecillens logik tänker jag komplettera mitt köttsliga förfall med ostbågar. Ja jag har PMS och det slår ut den normala logiken. Allting handlar plötsligt om ostbågar i PMS-tider. Men so what jag är ju i alla fall fin i håret.

Sådärja

Nu har jag goffat tårta också så nu växer fettvalkarna än mer, träna orkar jag såklart inte göra idag heller på grund av gårdagens oansvariga eskapader.

Vi firade av min rumskollega så nu är jag ensam i rummet och kommer så att förbli. Det känns jätteskönt för jag är inte rumsdelartypen, prata i telefon när någon hör på osv. ni vet.

Det blir så.

Vi pratade mycket igår, om viktiga saker, saker som betyder något och en sak som vi pratade grundligt om är mina tankar om Danmark. Denna tanke om att skaffa ett barn till, själv, som har vuxit fram i mitt medvetande de senaste åren som jag har stött och blött och vägt fördelar och nackdelar och anlyserat och vridit och vänt på och som nu, verkar ha mognat till ett riktigt beslut.

Och beslutet är, att det blir så.
Så nu har han 5 månader på sig att dyka upp och det lär han inte göra, så därmed tar jag mitt öde i mina egna händer och slutar upp med att sitta och vänta på en seg karl som kanske aldrig kommer.

Min kompis är en av de finaste kompisarna jag någonsin haft och hon förstår och stöttar mig till 100 %.

Planen är att börja i februari 2013.

Eeeeeeeh

Efter en mycket trevlig kväll och 3 glas vin sitter jag i min stol lagom bakfull och glåmig, yack, men det är helt och hållet självförvållat så jag gnäller inte det är bara det att jag hatar, hatar att vara bakis.

2012-09-12

Hon svarar inte på mitt svar och jag är inte förvånad.

Som vanligt skickar min kära mor mig med jämna mellanrum långa klagolåts-sms och vis av erfarenhet vet att att de klagolåts-sms jag skickar till henne får jag inget svar på för hon kan bara tala om sig själv och sina egna problem, hon är skapt så. Icke desto mindre irriterar det mig och provocerar det mig, som igår till exempel fick jag ett sådant sms och i stället för att svara med något trösterikt eller peppande som vanligt så tänkte jag "nä vafan!" och så svarade jag "Jaha som jag har haft då de senaste 4 åren" menandes min ischias som svar på en lång harang om hur ont i ryggen hon har fått och hur jobbigt allting är nu minsann har det och det och det och det hänt!

Tror ni att hon svarade på mitt svar?

Rätt gissat.

Dagens familjelivstråd.


NEEDY!

orgie i meningslöst pladder.

Jag är så sjukt sugen på ostbågar att jag har fradga runt munnen. PMS. Så. Fakkin. Sugen. Men det går inte för jag blir tjoooooooooooooooooooooooooooock!

Och nej hon går inte hem så jag får ingen mat *buhu* har de mat på Tiger lounge bar? Nej jag tror inte det de har nog bara drickat och jordnötternat. Jordnötter är ju fan värre än ostisar jag har hört att man måste springa 5 kilometer för att bli av med 10 jordnötter eller nåt sånt, det var Oprah Winfrey som sa det i en av sina shower på typ nittiotalet och av någon anledning stannade det i mitt minnescentra. Undrar om jag kommer att minnas det sedan om jag kanske blir senil eller så på gamla dar om jag nu blir gammal, som min kära mor brukar säga.

Nu kurrar det i magen. Man blir inte mätt ordentligt på fullkornsris. Fan att jag ska vara en sådan kolhydratsjunkie.

Öh.

Jag sitter och bidar min tid i det tysta i väntan på att min rumskollega ska gå hem så att jag kan gå och äta på Subway.

Sedan när blev bloggen till en plats för oväsentligheter?

Och vem bryr sig egentligen för jag har typ inga läsare ändå förutom sökrobot från filmhill.com eller vad det heter.

Tappar hår.

Varför tappar jag alltid extrema mängder hår på hösten? Är det någon vitaminbrist eller förändringen av ljuset som inverkar eller något sådant? Nej hårtussen i fråga är inte min även fast det mycket väl skulle kunna vara det. Ja. Jag tar vitamintillskott.

Gaggo

Överhopad med arbete.

AW med kompis efter jobbet. Najs. Dricker dock inte drinkar som bilden antyder.


Känner mig en smula irri på att kollegan lär upp en annan kollega mycket mer effektivt och grundligt än vad h*n lärde upp mig, mig lärde h*n knappt upp överhuvudtaget det var mer: "här är lösenorden och pärmarna - kör!" kanske beror det på att han är mer "på" vad vet jag men så ska det inte behöva vara, som ansvarig för uplärning är det ens förbannade plikt att se till att ens lärling kan flyga på egen hand och att strukturera upplärningen så att den blir användbar och allomfattande och grundlig.

2012-09-11

Sega fan.

I motsrävigt vredesmod löpte jag 7 kilometer när jag var klar tänkte jag: "Så. Klar. Är du nöjd nu?" typ. Ibland måste man tvinga den motsträviga, sega kroppen som egentligen bara har som högsta och enda önskan att ligga på sofflocket och dricka smält fläsksvål.

Tjatatjatatjata

Asså jag känner mig som ett djävla moron idag det hjälper inte vad jag gör eller säger jag upplever mig som fruktansvärt ointelligent på gränsen till att ha downs syndrom eller ha gått i särskola, inget nedvärderande mot sådana personer alltså, och förväntar mig varje stund att bli tagen på sängen, avslöjad med skägget i brevlådan, pungen i dörrspringan, idiotin fastlagd. "Vad gör hon här? Hon förstår ju inte att ett plus ett är två! AVSKEDA!"

Eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh.

Samtal, korridoren 13:15

En kille stoppar mig i korridoren:
- Jaa jag ska köpa tårtor till på torsdag.
- Hm jaha? (tänker: varför säger du det här till mig?)
- Ja har vi något konto på någon av affärerna?
- Konto? Hur menar du?
- Ja asså att man brukar handla där?
- Ingen aning. Men de flesta brukar väl handla på typ Balders.
- Ja, ja, just det men man går bara dit och frågar eller?
- Jag vet inte. (again; why are you asking me this?)
- Men okej, okej men det är dig man ska fråga om sånt här och om kvitton och så sen va?
- Eh, nej.
- Varför trodde jag det?
- Inte vet jag.

"Varför trodde jag det?" vilken otroligt konstig fråga endel ställer, hur ska jag kunna veta varför du trodde det? Någon kanske har sagt eller antytt det inte vet jag och jag ger blanka fan i varför du tror saker.

Ursäkta.

Den där känslan

Jag har den där känslan idag av att ingen tycker om mig, att man tolererar mig bara för att vara snäll, att jag är totalt inkompetent och att allting jag gör och säger är fel och låter konstigt och pinsamt.
Den där känslan som jag hade varje dag, varje natt, varje timma, varje sekund, varje andetag i 15 år.
Vet ej varför den infunnit sig idag. Kanske är den borta i morgon. Troligtvis är den det.
Nu ska jag äta biffstroganov.

2012-09-10

Meningslöst pladder om Lunchaktiviteter

Köpte ett gäng örhängen och tryckte hål i mina gamla hål - popp! - sa det när det gick igenom huden som bildats. Trodde inte att det skulle blöda men det gjorde det, lite. Om det gjorde ont? Förvisso men jag kör med den där gamla klyschan om att jag har fött barn och så.

Sedan gick jag och la mitt bidrag till present till kollegan som ska sluta, i ett insamlingskuvert i en annan kollegas rum och upptäckte att i kuvertet låg hundralappar och där kom jag med mina futtiga 4o :-/ fast på mitt gamla jobb var det brukligt att man la mellan 30 och 40 kronor men... tja... ehrm...

Nu hänger det en kabel utanför mittt fönster på femte våningen.

babbla

Missade å träna i går, det gör mig stissig. Vill ut i spåret men det går inte idag heller för jag ska på en avtackning med jobbet efter jobbet *morr* Jo men jag måste gå, det förväntas av mig.

Sen när blev löpningen så viktig för mig?

Det spelar ingen roll, it´s a good thang.

Måste köpa nya löparskor men har inte råd. Måste köpa nya löparbyxor (stort hål i skrevet på de jag har) men har inte råd. WHat to do? Måste fixa pengar, måste bli rik, gifta mig rikt, råna banken. Bajs. Varför kan ingen bara ge mig 500 000 spänn av pur givmildhet? Skit.

2012-09-09

Greppet sitter kvar


Jag höll en bebis i helgen, eller närmare bestämt min styvsysters lilla ettåriga älva. Det är en underbar bebis detta.


2012-09-08

Dagens humör.

Lugn och fin som en filbunke men ändå sur och lättirriterad. Mycket skum kombo.

12 grader ute. 8:e september. Ont i senan i höger överarm. Har ett 105 cm. långt och 17 kg. tungt och evigt pladdrande bihang ständigt på min kropp, kanske därav irritationen ehuru jag saknar detta bihang in absurdum när det inte är hos mig men när det envisas med att fysiskt suga sig fast vid min kropp då är det ganska påfrestande faktiskt.

2012-09-07

Ångest. Hur det känns.

Som om en 150-kiloskoloss plötsligt bestämt sig för att sitta på ens bröstkorg. Lungorna ihoppressade till två små russin och luftvägarna de smalaste små sugrör man kan tänka sig genom vilka man alltmer desperat för varje sekund försöker suga i sig syre. Sedan verkligheten som vänds ut och in till ett skräckinjagande negativ, ljuset blir till sot och en osynlig gevärspipa trycker hotande mot tinningen, allt är plötsligt en vaken mardröm och man själv är en urkramad trasa av pur och ögonrullande panik, ett hjälplöst offer för en iskall järnnäve runt mellangärdet eller kanske en vild och psykotisk inre varelse som plötsligt och ytterst våldsamt beslutat sig för att klösa sig hela vägen ur ens inre organ. Klaustrofbi i sin egen kropp. Hela livets sanning kristallklar framför ens ögon: det finns ingen räddning. Inget hopp. Allt är en lögn. Allt.

Inte för att jag känner så just nu, det var väldigt länge sedan, tack gode barmhärtige någon, just remembering, you know.

Den yngre generationen är friare.

Förresten är det stor skillnad på generationerna; yngre killar (23 - 26) har i förvåning tittat på mig och sagt: "Jaha? Jag bryr mig inte, jag gillar ju dig?" som svar på repliken "Jag har barn" medan äldre (36 - 42) backat långsamt mot dörren och sagt: "Ja-haaaaa..." som svar på samma replik.

Varför är det så? Har det någonting med jämlikhetens framsteg i det här landet att göra och att den yngre generationens killar blivit fostrade av självständiga kvinnor och pappor som tagit likvärdigt mycket ansvar för dem och kanske har de vuxit upp i familjekonstellationer annorlunda än praxis; det bittra och till-döden-skiljer-oss-åt-missunsamheten och tristessen som många i den ännu äldre generationen kloar sig fast vid för att det "ska" vara så?

Kanske. Vem vet? Ett faktum är det ändock.

I hope.

Bättre fly än illa fäkta med en tjejs jobbiga känslor, det är mannens melodi. Hoppas bara att jag lyckas lära min son att bli undantaget som bekräftar regeln.

Vi är bästa.

- Mamma e vi bästa?
- Ja vi är bästa.
- E vi bästa vänner å älskar varran?
- Ja. Är du min älsklingskno?
- Jaa-a. Får Knon krama dej?
- Ja det får den.

Let´s go mother fuckers.

Okej. Eftersom jag har en sådan extrem otur i kärlek så tänker jag att jag ska försöka en runda till på dejtingsajterna, kanske har det vandrat ned några nya kreatur till vattenhålen? Jag vet ju att det är samma gamla vanliga slödder som är där men jag känner för att vaska lite, kanske hittar jag i alla fall något som vagt påminner om ett guldkorn, kattguld m.a.o. och ett kattguld kan man väl dejta en gång eller två (ej ligga era tramps, I´m way past that remember?) bara för att få någonting att göra. Jag är uttråkad.
Måste bara få till en presentationstext som varken är för intelligent, för cynisk eller för ironisk. Hm. Det blir svårt. Men jag gör ett försök.

Candy.



Jag äter nästan aldrig godis, jag gillar inte godis något särskilt, jag gillar inte sötsaker överlag men ibland händer det, liksom nu. och nu har jag ont i magen. Gräsligt intressant va?


Hehe jag ser att man kan läsa vad det står på min post-it också: "Ring IT när jag har fått nyckeln till arkivrummet" mitt liv är rentav hisnande spännande.

Otroheten.

Alltså det här med Kristern Stewarts otrohet mot Robert Pattinson, nu uppmärksammar jag ju det eftersom jag så nyligen läst Twilight för första gången men jag reagerade även innan det genom att tänka:
- men herregud, hajpa ner, hon är bara människa (inte vampyr) och dessutom blott 22 år gammal!

Dock förstår jag, nu, efter att ha läst den första boken, vilken hypnotisk effekt den har på läsaren och det särskilt, antar jag, på tonåringar, därför den starka reaktionen hos så många fans ty alla vill ju verkligen, verkligen tro, att en sådan fantastisk och underbar kärlekshistoria finns på riktigt och när sedan verklighetens fula tryne oinbjudet trycker sig in i folks medvetanden, ja då blir man upprörd.
Ibland är det svårt att skilja på verklighet och fantasi.

Sedan kan man undra om de inte iscensatt alltihop från början till slut, förhållandet och det menar jag, för publicitetens skull, eller så hamnade de själva, vilket är högst troligt, i Twilightbubblan och nu har den, oundvikligen och för evigt, spruckit.

Mannen som kränktes för mycket

mannen som kränktes för mycket - är det här sant?

Sant?

Dagens tråd.

Dagens familjelivstråd. Jag behöver inte säga något, det talar för sig själv.
Upprörd

2012-09-06

Dagens bild.

Wow. Är det meningen att man ska se ut så där? Varför vill hon se ut så där? Om det vore en parodi vore det jätteroligt men nu är det äkta Restylan eller silikon eller vad det är inuti de där läpparna och därmed försöker hon alltså inte vara rolig. Så oerhört tragiskt. Och en smula pinsamt, om jag såg henne på stan skulle jag skämmas å hennes vägnar, inte för att man inte får vara vitblonderad och ha silikonäppar utan för att hon så desperat och uppenbart vill höra till en mall i vilken 99 % av alla 15-20-någonting bruttor verkar vilja stöpas i. Varför? Vad hände med originalitet och självbevarelse? Sedan undrar jag, givetvis med ett stygn av ilska, om jag skulle få betydligt mer ragg både från yngre killar och vad värre är: från vuxna karlar om jag själv gjorde om  mig på samma sätt. Det hemska är att jag nog skulle få det.

Tro mig. Jag har en kompis som ser ut exakt så här med den vitala skillnaden att hon faktiskt är född så, på riktigt, och ja, när vi gick ut en gång i tiden så var det som att vara ute med en kändis medan jag förpassades till samma intressenivå som man kanske kan ha för en dörrstopp. Och ja: karlarna hänger i klasar efter henne, det gjorde de t.o.m. när hon var höggravid (!).

Kontentan av det hela:
  1. Blondera mig
  2. Skaffa silikonläppar
  3. Skaffa silikonbröst
  4. Klart!
Jag skämtar givetvis. Men ändå.

Dialektalt.

Hjälp mäj nu svider ögonlåcken å ja känn ja vill såve män ja ska välan ut å sprönge män ja fröser å e hungri.

Monotoni.

Jag blev en smula sömnig efter att ha skrivit "2012/8 BUN623" 28 gånger, med penna.

Dumt


Jag vet inte hur jag tänkte när jag köpte den här boken, jag läste inte ordentligt om den först antar jag för jag är intresserad av nära döden upplevelser som är some what sakliga eller hur jag ska uttrycka det, alltså inte så extremt kyrkliga, den här, tja, pojkens pappa, som har skrivit boken är PASTOR till att börja med, vidare hävdar pojken att änglarna sjöng psalmer för honom i himlen och så vidare och allting är som taget ur ett kyrkobesök typ. En bok skriven av en pastor om en nära döden upplevelse, ja, go figure, liksom. Det är intressant med t.ex en ateistisk ekonomiprofessor som blivit "troende" genom en sådan upplevelse, det är så jag menar.




Skönt.

Om man bejakar sin egen utveckling genom livet så kan det vara mycket intressant att se någon på svt Godmorgon, eller vad det heter, som man har träffat på en fest, som man inte känner men som på festen av oklara anledningar gav en nästan hatiska blickar, som är jättevacker och väldigt intelligent och tänka: "Wow vilket skarpsinne! Hon är smartare än mig" och sedan "men jag bryr mig inte, ära och heder åt henne", så... väldigt befriande i stället för att leva i bitterhet, osäker och hotad av sin egen självpålagda underlägsenhet för jag menar: jaha, det kommer alltid finnas någon som är vackrare och smartare än mig och dessutom skiftar detta rigoröst i betraktarens öga och är ingen absolut sanning.

Men när jag var yngre misslyckades jag med att inse detta. Jag skulle bara ha vetat vilket enormt slöseri med energi och tid jag ägnade mig åt. Det är bland annat därför som jag inte saknar min tonårs- eller 20+ - tid.

Ett barbröstat MMS

Vad roande det är när hanar sänder bilder på sig själva i bar överkropp. En jag dejtade en gång förra året och som av någon anledning även hamnade på min FB (han som är 42 och vill att jag ska följa med honom ut på tur med hans båt ni vet) han har sms´at mig en bild på sig själv i bara kallingarna, den officiella orsaken är att han vill visa mig sin illröda solbränna som han ådrog sig i thailand i våras men den inofficiella orsaken är ju, så klart, att visa upp sina muskler och sitt paket, som på den bilden putar avservärt som på en kalsongreklam ungefär. Så amuserande. Vad tror han ska ske menar jag? Att jag ska rusa å stad, galen av lust, hem till honom för att ta reda på om paketet håller vad det lovar på bilden? Ja jösses, det är nästan rart hur vissa hanar vill tuppa upp sig och brösta sig som en annan djungelfågel.

Visade bilden för mina vänninor och de fnissade och frågade om han hade stoppat en strumpa i kalsongerna.

Fy vad elakt va? Men som man bäddar får man som bekant ligga.

2012-09-05

Byxfajt.

Argumenterar just med en 4 och ett halvt år gammal kille som tydligen och helt plötsligt inte kan ta av sig byxorna själv. Mystiskt hur detta handikapp kan uppstå från den ena stunden till den andra och dessutom bara i mammas sällskap, don´t you think?

Brunsås, präktigheten personifierad.

Tja, och så kör vi lite köttbullar och brunsås på det!

Minnesflash

Jag gav min son ett sånt där "Lance Armstrong"-armband i gummi ni vet fast det här är ljusblått och så står det "Hillrunner" på det, från Midnattsloppet och när jag skulle hjälpa honom att ta av sig jackan så sa han "Vänta" och så försökte han vika ihop gummibandet så att det liknade ett kors och då fläktade en sotsvart kråkvinge till minne hastigt förbi mitt medvetande.

När jag själv var en liten flicka, cirka sju år, och det var mitt i natten, kanske klockan 02 eller 03 en vardagsnatt och vi, min mamma och jag, satt nere i vardagsrummet med honom.
Han hade en fyllepsykos och hade gått från sin lägenhet några kvarter bort hem till oss mitt i natten och bankat på fönsterrutorna för att bli insläppt (att min mamma släppte in honom i stället för att ringa polisen det förstår jag än idag inte, kanske var hon för rädd) och han höll hov i vardagsrummet i skrämmande och vansinnigt ursinne och hot om våld och död.

Jag satt hopkrupen till en hård boll i soffhörnet med blicken fast ned i knät för jag var så skräckslagen att jag inte ens kunde titta på honom och hans stirrande galna Hitlerögon och i händerna hade jag en bred gummisnodd, ungefär som min sons blå Hillrunner-band och den formade om och om och om igen till ett kors och varje gång som den blev till ett kors bad jag i mitt barnahuvud en bön till en gud som inte verkade lyssna om nåd, om att han inte skulle slå ihjäl oss, om att han skulle gå hem, att han skulle lämna oss ifred.

Tänk vad vikandet av ett gummiband kan ta en tillbaka i tiden på ett ögonblick.

Ekomardröm.

Mardrömmen för en med lätt telefonfobi: att höra sin egen röst eka tillbaka i örat för varje litet ljud man utstöter. Jag vrider mig i plåga, grimaserar och blir (om möjligt?) ännu mer osäker på mig själv, får konstig betoning på vissa ord och hasplar ur mig idiotiska haranger och är bara allmänt pinsam.

jag misstänker att detta (de underliga betoningarna och babblande harangerna) bara försiggår i mitt eget huvud under samtalet men man kan ju aldrig så noga veta. :-/

Bästa vänner.


- Mamma?
- Mm?
- Vetuva?
- Nää?
- Vi e bästa vänner.


Where the sun always shines.


Visst är det märkligt att solen alltid skiner på hemnet.se och att allting alltid är skarpt och gnistrande i konturerna som vore det i självaste Lustgården?


Dagens familjelivstråd.

Dagens familjelivstråd. Inget spektakulärt som kräver min moraliska dom (höhöhöhö) jag skulle bara vilja svara: Nä. Men jag måste.
Orkar ej

Jehovas

Jag kunde inte motstå i morse så jag nappade åt mig en "Vakttornet" i farten ned till pendeln. Mannens ansiktsuttryck skiftade snabbt till förtjust förvåning över att jag tog emot tidningen som han praktiskt taget kör upp i folks ansikten utan vidare framgång. Kanske står han nu till och med och ler fortfarande och ber för att innehållet i tidskriften ska leda mig till hans orubbliga uppfattning om frälsning, föga anandes att jag läser det med samma roade känsla som jag gjorde när jag i min ungdom läste "en ding-ding värld".

Sen läser jag och jag undrar förundrat och roat: vem är det som skriver de här texterna? Och hur kan de, Jehovas, tro att någon skulle bli övertygad genom dessa artiklar som är så otroligt barnsliga och osammanhängande att det verkar som om en tioåring har författat det?



Här antar jag att det just har skett ett underverk.

Hm. Tja. Om gud, eller vad man nu väljer att kalla det, är en man med skägg på ett moln så gissar jag att han ahr större saker att bekymra sig om än huruvida jag använder tobak eller inte, eller vad säger ni?

Det här slog mig med häpnad: Jehovas hatar orättvisa. Hatar. Jag trodde att de levde efter jesus tes och såvitt jag vet existerar inte hat i den teorin, snarare förståelse och kärlek. Det är väl det det går ut på ey? Att förlåta sin nästa och allt det där.

Dock vill jag säga att jag respekterar allas tro och att min uppfattting om tro är att det inte finns en enda sanning utan att sanningen ser olika ut för var och en men att den inte är mindre sann för den sakens skull, bara annorlunda och tar sig en annan väg, liksom alla floder leder till havet, ni vet. Det jag inte kan med är att Jehova och andra grupper vill pracka på mig sin tro som den enda och absolut rätta och det tycker jag är högst infantilt, inskränkt och framförallt farligt.

Det var dagens moralkaka, tack för mig, puss!

2012-09-04

Klantarsle!

Jag är så otroligt klantig att jag borde ha en varningsskylt fästad vid kroppen; nyss reste jag mig upp från stolen - och flög i en väldigt osmickarande pose pladask ned på golvet.
- Vad gör du?! ropade min rumskollega förskräckt.

Jag hade fastnat med foten i en datorkabel under bordet.

Detta är inte första gången jag drattar på ändan, som ni kanske minns har det skett mitt i Väsby centrum, på "torget" runt vilket alla sitter i lunchrestauranger och äter, vidare mitt på golvet i kommunfullmäktiges fikarum Sollentuna (ja, det satt flertalet personer där vid tillfället) och så vidare och så vidare. Pinsamt!

Nu tog jag emot mig med handloven liksom och det ilar i handen upp till ringfingret. Skulle inte förvåna mig om jag har fått en spricka... Klant!

Jaja skratta ni, det är jätteroligt för andra, jag vet men herregud, hur kan man vara så klantig, klumpig och sprittig som jag är??

Gaaah!

Rättstavningsprogrammet i mitt outlook vill inte godkänna ordet "plottrigt" eller "omkringbollningsprocess" och ej heller mitt efternamn, vilket jag å andra sidan är van vid då det är mycket ovanligt och icke-svenskt (min farfar var från Lettland därför har jag ärvt ett sådant efternamn, "korp" efter fågeln, googla på google översätt så ser ni mitt exakta efternamn ;)) jag har fått heta allt från rena obcseniteter till gappskrattiga saker genom åren.
Men jag vet inte hur man stänger av det förbenade programmet!

Dagens familjelivstråd.

Dagens familjelivstråd.

Yowza

Wow. Tänk att samhället verkligen är befolkat av såna här människor? Medan det finns människor som bor i leran bland sopor, människor som lever som slavar bortgifta till sin misshandlande kusin, människor och framförallt barn som svälter, som utnyttjas som sexslavar, tvångsarbetare, tiggare och allmänt skräp.

Så irriterar man sig på en gåva i form av en nalle från second hand.

Lite perspektiv, tack. Dock får man väl trots allt vara glad för att vi lever i ett sådant land som tillåter en sådan sorts irritation, det är ju faktiskt någonting bra, om man ser det på det viset menar jag.
Jag menar såklart inte att man ska leva sitt liv i asketiskt tillstånd på grund av de svältande barnen i afrika för det hjälper varken de svältande barnen eller en själv, det jag menar är att man borde förflytta sig över kanten till sin egen instängda och tomma lilla låda till huvud då och då.

Men seriöst?

Alltså jag fattar inte hajpen kring Alexander Skarsgård och att han skulle vara så fantastiskt snygg för jag ser det inte. Jag kanske är blind men var är han så himla vacker någonstans? Han ser bara vattning och alldaglig ut i mina ögon.


Okej här är han ju boyish gorgeous men hallå han är uppsminkad och bilden är svartvit, han ser inte ut så till vardags peeps!

Till vardags ser han ut så här och jag frågar er igen: var är skönheten? Jag ser en alldaglig, något grå man på väg till jobbet i tunnelbanan.

Finally!

Phew! Äntligen har jag läst ut boken! Nu kan jag bli fri från the Edward and Bella curse, herregud jag trodde att emo-tonåringen i mig sedan länge var död och begraven, jag fyller ju för faen 34 i februari... :-/ men å andra sidan; jag är otroligt nöjd med att inte vara tonåring på riktigt längre för jag var inget bra på det och jag tyckte inte om det ett endaste dugg. Så. Tillbaka till att samla poäng på ICA-kortet, packa lunchlådor och äta keso, eller vad de vuxna nu gör... *kollar blygt under lugg*

2012-09-03

missat samtal

Hade ett missat samtal på mobben och jag känner igen numret som från det unga paret som var och kollade på min lägenhet men som skulle titta på en annan också och därefter höra av sig och eftersom han har ringt och inte mejlat så antar jag att de har bestämt sig för att byta... fan vad ska jag göra nu? Jordens mest veliga människa *pekar diskret på mig själv*

Klassikern i helpdesk.

- ...haru starta om datorn? (suckar ljudligt)
- Eeh nej alltså den var så här när jag kopplade på den.
- Starta om datorn (stönar otåligt)
- Men om den var så här när jag startade varför...
- Starta. Om. Datorn. (talar som till en treåring)
- Okej.... så nu har jag startat om den.
- Funkar det? (outsägligt uttråkat)
- Nej.
- (suckar) gå in på arkiv, inställningar, nya inställningar, goggelibukkofant (något obegripligt IT-ord)
- Eeeh... arkiv.... inställningar... va sa du sen...?
- (mumlar något ohörbart) GOGGELI`BUKKOFANT!
- Oj... ursäkta... eeeeeh... (letar febrilt och kallsvettigt)
- Hittar du det?
- Hmm... vänta.... eeeeh...
- (Suckar extremt irriterat) jag tar över din dator nu med fjärranslutningen.
- Ah, jaha vad bra.

Hunger

Jag hade inget bröd hemma i morse och jag är svimfärdig av hunger *gnäller*

Böckerna borde bannlysas av kyrkan!

Okej nu är det officiellt, jag måste sluta läsa den där djävla boken, jag har bara några sidor kvar, cirka 50 kanske sen är det stopp. Jag vill läsa fortsättningen men jag måste pausa emellan för it drives me completely insane! Jag finner mig själv vilja leva i den värld som boken målar upp, som en annan emo-tonåring! Gaaaaah! Skärp dig du är 33 år gammal! *örfilar mig själv*

Nej men allvarligt, hur kan en människa skapa en sån hypnotisk historia i sitt eget huvud som driver folk till vanvettets gräns...? Hon, författaren, måste vara ett veritabelt geni! Och GALET rik.

Sen tänker jag på skådespelarna i filmerna, de måste ju ha blivit minst lika störda som alla andra blir som läser dessa böcker och att sedan dyrkas av miljontals fans som knappt kan skilja på dem och på rollfigurerna, wow, det måste vara oerhört svårt att behålla sin kontakt med verkligheten. Phew. SOm den där tjejen som gråter på youtube för att Kristen vad hon nu heter har varit otrogen mot han... Pattinson nånting, heter han så? Krejsi! *raderar kvickt min egen youtubefilm där jag gråter långa strängar av snor och sliter mitt hår* Ehhehehe... Närå.

2012-09-02

stop

Jag tror för övrigt att jag gör klokt i att göra en paus mellan Twilight och nästa bok i serien, ja så att jag inte blir mer insane än vad jag redan är (hehehe) liksom den hopplösa romantiker jag trots allt är kan jag förlora mig i fantasin (jag har, liksom tidigare nämnt, en väldigt livlig fantasi), bakom min cyniska ridå då, alltså.

Jag förstår.

På middagen med min mamma idag antydde jag det faktum att mitt ex verkar vara öppen för idén att bli tillsammans igen och mina tankar om att finna kärleken som stoppar mig och hennes respons, vilket jag tolkar som uppoffring och att hon verkar vilja att jag ska välja samma bana men hon sa: "Tja, men det kanske är bättre, än ensamheten i alla fall" och då förstod jag. Att hon inte vill att jag ska uppoffra mig till en liten pöl, såsom hon själv gjorde, det hon vill är att inte behöva se mig lida av min ensamhet och i det, har hon rätt.

Men hur ska jag kunna fatta ett sånt beslut?

Dagen idag.



Jag ser bättre ut idag, konstigt, här har jag just återhämtat mig från en ytterst plågsam löptur á 7,8 km. Hm. Kanske just därför. Itt mejks mi häppy kajnd åff. I övrigt har jag fallit in i en period av 90´tals eurotrance-lyssnande (jamen jag sa ju att jag har dålig musiksmak) och nu dånar detta:
och detta: Richi M. – One Life To Live - Richi's Single Version i mina högtalare, grannarnas frustration (?) till trots. Bach is far, far away from this cd-player.

Hey

Jag borde inte vara förvånad. Men det regnar. Igen. Jag doftar brun-utan-sol och bidar min tid tills jag har tillräckligt mycket energi för att tvinga min sega kropp ut i hallen och in i löparskorna och därefter ut i vätan. Det borde inte vara så jobbigt den här gången med tanke på onsdagens backträning men man vet aldrig. Jag borde städa också. Men jag orkar inte, vill inte, hatar städning. Det är en sådan meningslös syssla även fast den är totalt nödvändig. Jag är en renodlad slarver.

Hm, va?

Är det bara jag som finner detta extremt konstigt?
Konstigt

2012-09-01

Det undermedvetna.

catpic

Hihi

Min något melankoliska trötthet till trots känner jag ett oförklarligt sug att gå ut och kroga! Men jag har ingen å kroga med denna helg :(

För övrigt: kolla in de gröna cykelbyxorna - och magväskan!!


Real Mccoy


Och nu: denna.




Lett de bit göu ånn

I mina högtalare just nu.
AlBaN
Ja. Jag har världens sämsta och pinsammaste musiksmak bött ajj döunt kär.

Överexponerad trötthet.


 
 Nåväl. Allting ser bättre ut när det är överexponerat eller vad det heter. Jag kanske kan inleda en karriär inom modellvärlden med överexponerade bilder. En 33 år gammal modell. Aningens försent för det troligtvis. Dessutom har jag inte putläppar. Eller är 1,80 lång.

Besatt.

Det är tur att jag inte läste Twilight som tonåring (nej jag vet att boken inte fanns då) för då hade jag blivit rejält besatt av det liksom jag blev av Sagan om ringen (ja jag var en grå fantasynörd ut i fingertopparna) och på den tiden fanns ännu inte Sagan om ringen-filmerna vilket var tur på sätt och vis för det hade spätt på min besatthet ännu mer.

Vi fantasy/science fiction-nördar har nämligen en tendens att förvilla oss i fantasins värld förstår ni men det är en del av vår charm *nickar nådigt*

Truthfullness

Sitter med en grupp och fikar. De diskuterar artikeln i tidningen om att en mamma har fått bidrag från kommunen för att hon inte orkar skjutsa sin son till fotbollsträningen. Min mening i det hela är att det antagligen utbetalas via soc och att annan problematik ligger bakom beslutet, de flesta håller med mig förutom en.

Diskussionen drar vidare och snårar in på barns träning och hur kostsamt det är och hur jobbigt det kan vara att skjutsa dem till olika träningar varpå en kollega (för vilken jag berättat om min dystra uppväxt när hon frågade och som, ironiskt nog, är gift med en mångmiljonär) frågar mig:
- Du då Anna, vad gick du på för träningar när du var liten? (som om det vore en självklarhet)
Jag satt i mina egna tankar och tittar yrvaket upp på henne som om jag inte förstod frågan:
- Inga.
- Dina brorsor då?
- Nej.
Tystnad i gruppen.
- Ingen av oss gick på träningar.Vi var väldigt fattiga så vi hade inte råd med sånt, förklarar jag sakligt.

Medkänsla i deras ansikten men jag vill inte ha den, det besvärar mig. Jag skulle kunna göra det lätt för mig och dra en vit lögn för att passa in och slippa medömkan men det gör jag inte för det går emot mina värderingar och mitt sätt att vara, detta är min historia, min sanning, och jag varken skäms för det eller tycker synd om mig själv för det och varför jag skulle dölja det när det är en del av det som är jag, nej sådant vill jag inte kännas vid.