Tejpfest

Vaknar upp efter några dagars feberkoma och upptäcker att sonen har roat sig med tejpen.

fashion misstake

Hur tänkte jag här?

Det som inte framgår är hur stoppljus-neon-rosa denna ensemble verkligen är. Ja. Den är 7 gånger mer självlysande än på bilden. Det roliga är att jag gjorde slag i saken och tog mössan också.

O lord...

Gud så pinsamt... kvinnan skriker om att de ska åka till farfar på skotersemester och han är döende så hon måste ha skotern kvar för att hälsa på och vad fan har de kvar då de har ingenting annat att göra som familj och då får de tala om det för hennes son och se hans hjärta krossas för det klarar inte hon och nej hon kan inte åka och hälsa på farfar i en bil nej hon måste åka skoter för det har de alltid gjort!

Men... vad är det för fel på den där människan? Seriöst? Är hon efterbliven? Eller är förlusten av skotern i symbolik med att förlora farfar? Jag fattar ingenting?

Det är bara en skoter!!

Nej nej jag ska väl inte håna, kvinnan har väl antagligen sitt virtuella ångestpiller i form av sin skoter, hon har väl bundit sin lycka till den och så vidare men asså... jag kan inte låta bli att förundras över folks brist på perspektiv för det är bara... en skoter. Faktiskt. Om hon säljer den och sparar pengar så kan hon kanske köpa två skotrar om några år i stället och det är fortfarande bara en skoter! Skaffa hjälp annorstädes ifrån för om hon låter en skoter gå före allt annat... tja det säger ju sig självt. Men hon gormar på om denna skoter som vore liemannen där för att ta hennes son ifrån henne. Ja jösses.

Nej ta inte min skoter!!!!!!!

Hejsan

Jag skäms lite för mina engelska inlägg men vadå? Liksom. Jag är sjuk och ser på Lyxfällan om kvinnan skriker att de inte kan ta deras skoter från dem för det är det enda de kan göra tillsammans som familj.

Är det verkligen det enda? Finns det verkligen ingenting annat de kan göra som de kan göra tillsammans som familj? Ingenting? Wow.

yes i´m sick

Jag orkar inte skriva på engelska just nu, ja jag är sjuk, jag bränner mig i princip på mitt eget ansikte :-/ jag gillar ju att vara sjuk men den här gången har jag en gnällig, sur fyraåring som bara bråkar med mig att ta hand om och jag har 39 i feber och han vill inte följa sin pappa till dagis nej han vill vara hemma och tvinga mig att göra saker. Okej nu är jag dum men va fan, mittt huvud känns konstigt, så som det känna när jag glömt att ta sertralinet, obeskrivbart.

Jag har inte råd med det här men är man en fuskare som jag så kommer karman alltid tillbaka och biter en i arslet, det ska ni ha klart för er ungar.
Fan jag orkar knappt hålla upp armarna för att skriva.
Jag känner mig  äcklig.

AM I sick or what?

Howdy strangers. Should I continue this writing in english or is it just redicilous?

I feel funny and not in a good way, I feel like I´m about to have the same flue (spelling?) as my son buhuhu, my joints are hurting and my face is warm.

I cant afford to be sick.

Do not ever walk on by in silence

I just saw a documentary with survivors from the Holocaust and... it´s impossible to even imagin the complete and utter evil and unthinkable things that children and adults where put through, it´s impossible to imagine that a human being could afflict such demonizing pain to another human being.

One thing one of them said was that it was just like bullying although on a much larger scale and she pled to the audience to not walk quiet by as someone was being tourmented at the schoolyard and I thought about the time I was with my high school class at the jewish museum of the Holocaust and after the guide the women lecturing said the exact same thing as she was looking straight at me with compassion in her eyes.

How did she know? Was it that obvious? The fear in my eyes?

And one thing I can be really proud of in my life is that I have never walked on by in scilene, not even if it´s regarding a cat, everywhere I go I always take my humanity with me and the promise that I will never, ever walk on by in silence because then I will be just like my tourmentors. And that counts in every person I meet, in every cry and every sadness, in every pain and every tear, always give a hand, don´t ever pretend like you can´t hear because your fellow human beings suffering is your suffering. Don´t ever forget that.

O. My. Freaking. God

O my god, there´s a couple in burning love at some documentary about Göta kanal  on TV right now and they are totaly imbarresing and pathetic *hiding my face under a pillow in total embarrasement* now I don´t know anything about being in love and having it answered because I have never experienced it sad to say but I sincerely hope that if love ever happens to me that I do not turn into at complete moron. I´m sorry about my judgemental point of wiew but I mean please!

Lightbulbe

Hi hello, when writeing (writhing?) in english I seem to take on this very superficial persone because now I´m going to tell you that I bought the wrong kind och lightbulb for my windowlight and now it´s shining away like there´s no tomorrow, blindening me with it´s intencity. No I´m just kidding it´s not that bright but it´s not the right tone if you say so.

It seems like when I´m writing (yea thats the right spelling) ín english I´m not as depressed as in Swedish and it might be very superficial but that´s good because I need to let that dark, depressive side go a little bit (not to much though because then I´ll turn into an complete idiot) to be able to become happy.

Sink down the pretty amber gold and get drunk

I´m going out to dinner now and I think I´m going to have a beer with my food hehhhöhhööhööö *putting a hose down my throat and pumping the amber gold straight down to my stomach*

Yeah I´m an alcoholic so whats it to ya?

No, I´m just kidding.

Or am I?

With the right bra you can rule the world

Not that I want to brag or anything but apparently I have bra size 75 D and I´m so glad that I tested one in the right size cause it was just like "where have you been all my life you perfect bra you?" and now I don´t have that kind of dubbelbreast that you get when you are whearing a too small cupsize. Just sayin´

Charlie Sheen looks like a living dead.

Am I the only one who thinks that Charlie Sheen looks like a living corpse? He is yellowish pale and his face is hollow like a skull. I read somwhere that he likes to do cocain until he goes into cardiac arrest and then his friends puts a nitroglycerine pill into his mouth and he comes to life again. I wonder if thats true or if it´s just an urban myth. Anyway.

Just do it, like the Nike-people say

Hey hey it´s me again, wrigting in english. I did my jog and it was awfully painfull but that´s kind of what you get when you drink like 3 beers and a cider you know, the body is occupied with breaking down the alcohol instead of building up strenght, so. I was out to dinner with my mom last nigt so I didn´t drik all of that by myself, allright?

Though there´s an interesting phenomenon here in Sweden that you can´t drink by yourself at home, that´s considered pathetic and alcoholic and I think thats ridiculous but then again it´s so typical Swedish, to drink yourself into comatic state on new yeras eve or on midsummer eve, thats perfectly normal but to take two glasses of wine a tursday after work in front of your favourite tv-show thats considered wierd and strange, that´s funny to me.

Well, where was I? O the jogging, right. Afterwards I did my other workout so I did pull it through. I didn´t meet any handsome vampire in the forest though. Huh. Just my luck.

See ya later kidz!

Blaha aout jogging in the woods and vampires and what nots

And now I´m taking this thirty three year old body out in the woods to do some jogging, wish me luck, I´m kind of tired, I hope I meet a gorgeous vampire man who falles madly in love with me and throwes tree-trunks around and yells about his imortality or something before he kisses me passionatly and says (sais? no that´s not right) that I am the soulmate he´s been waiting for for all of those hundreds of years.

hahaha yes. I am a grown women spellbound by Twilight, but I am recovering from it. I assure you. Assure, is that a word?

And then I´m going to dinner with my ex and our four-and-a-half year old sun, the absolute light of my entire life, this beautiful human being who makes everyting worth wilde.

Don´t be afraid to critizie my scentenses (scentenses? centensces?)

I´m practicing my english so bear (beer? bare?) whith (whit? withtht, haha just kidding) all of my miss-spellings ok?

You know that old date whom (who?) I chatted with last night? He is the one that wanted me to go out on a boat trip with him and he is also the one who sent me a MMS picturing him in only his underwear? Well he still tryes to get to me like yesterday he asked me if I wanted to go clubbing with him. I didn´t want to and that was allright but here´s the kind of strange ting, at least it is strange to me; he just went out anyway by himself, and he often does he told me. I think thats wierd, who does that? I don´t mean going out by yourself and having a drink at the bar, that I have done myself also but I mean going out clubbing all by yourself. He probably gets one night stands very easy and I guess thats why he does it but you know... it´s far away from my horizon.

He also corrected me whe I misspelled a word, that would´ve really gotten to me in my old days, I would have been very defencive about it but now it just amuses me, I think it´s funny the way he acted like he was my swedish-teacher, I mean wow, he probably have this urge to kind of put me down because I am very intelligent and wrights a lot of kolumn-like texts on facebook and that probably intimidates him as well as it appeals to him but he is used to anxious single women who would kill to be his trofy girlfriend so I´m kinda outta his leauge. It´s so funny to me.

framtiden

I talarforum på Karolinska institutet om neurologi och hjärnans sjukdommar talade man om att experiment på möss har visat att om man manipulerar vissa celler genom gammavågor, geoceller eller någonting sådant tror jag hon sa, i hjärnan så kan man ändra hjärnans beteende och kognitivitet och alltså skulle det i framtiden kunna innebära att man skulle kunna bota psykisk sjukdom som påverkar beteendet eller drastiskt förbättra medicinern för dessa sjukdomar.

Tänk om de i framtiden tittar tillbaka på vår tid liksom vi idag tittar tillbaka på medeltiden och chockas över hur vuxna människor kunde tro att det fanns häxor och använde blodiglar och åderlåtning för att försöka bota cancer och fascineras över hur det kunde finnas psykiskt sjuka som tog narkotikaklassade mediciner?

Jag önskar vilt att jag levde i den framtiden.

dna

Jag lärde mig precis att varje DNA-sträng är 1,75 meter lång.

Coolt.

12

Jag har sovit i 12 timmar i streck. Skojar inte. Nu känner jag mig "konstig" ja mer konstig än annars alltså, huvudet är tungt, mosigt och långsamt, tänderna är ömma för jag är en som biter ihop käkarna under sömnen och nu har jag bitit ihop i ett dussin timmar.

ursäkta mig men vem fan bryr sig??

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article15679437.ab

Tudelat min bror, liksom ditt psyke

då tänker jag på dig
but can you hear me when I sing
youre the reason I sing
youre the reason why
the opera is in me

...don´t leave me here alone

http://www.youtube.com/watch?v=c0xAXSgxLUs&feature=player_detailpage#t=179s

Lilla missen

Jag känner mig så skyldig för att jag lämnade den, jag stod kvar där i en halvtimme och pratade snällt till den och den jamade till svar varje gång den hörde min röst, jag ville inte lämna den! Men varken jag eller missen mådde bättre av att jag stod där, den var antagligen skadad och behövde spara på sin energi för att överleva i stället för att jama... åh jag tänker på hur kallt det är jag önskar att den kan krypa upp på min halsduk :'( tänk om de inte kommer? Tänk om den fryser ihjäl? Förblöder? Men vad ska jag göra åt det? Jag har varken någon metallsåg eller någon svetsmaskin. Men ändå!

En katt i glascontainer!! :(

Något djävla anus har slängt ned en katt i en grön plåtcontanier för glas med 4 hål i ni vet, jag hörde den jama när jag gick förbi, gud vet hur länge den har legat där och hur skadad den är och hur fan kan man vara så djävla fittvidrig att man är kapabel att göra något sådant?!

 

Jag gissar att det är några ungdjävlar som gjort det och de ska fan ha ett sånt djävla kok stryk att de inte kan sitta på en vecka! Ursäkta svordomarna. Jag blir så förbannad! Jag tänker på hur den måste frysa där inne, tänk om den skurit sig och blöder?? Jag slängde lite förvirrat ned min stora halsduk till den i hopp om att den kanske var nära nog att kunna krupa upp på den och värma sig och skydda sig från glaset. Jag ringde även 11414 larmcentralen som kopplade mig till polisens ledningscentral som skulle skicka någon för att försöka få ut katten, jag satte upp en lapp som jag kilade fast under en sten där det stod att ingen ska kasta ned något glas för det är en katt däri och polisen är tillkallad.

WORLD NEWS !!!

STOPPA PRESSARNA: MADELEINE HAR FÖRLOVAT SIG!!!

Påminnelse

Om två månader är det julafton.

Mardröm

Jag hae en mardröm inatt som skrämde mig, jag brukar inte bli skrämd av mina mardrömmar för de är oftast vad jag kallar "sertralindrömmar" och jag brukar alltid veta i drömmen att det är en dröm. Men inte i natt. I natt drömde jag att jag låg och sov i mitt rum med låst sovrumsdörr (som jag alltid brukar för jag känner mig tryggare då) och jag vakande i drömmen av att någon gick med vad det verkade avsiktligt stampande, arga steg ute i trapphuset och ryckte i min ytterdörrs handtag. Förskräckt satte jag mig upp i sängen och lyssnade ut mot den mörka lägenheten. Till min stora fasa hade denna någon nyckel till min dörr och öppnade den men jag kunde inte riktigt tro mina sinnen för jag undrade i drömmen om jag bara drömde att jag hörde att någon öppnade min ytterdörr så jag gjorde det klassiska skräckfilmstabben; jag låste upp min sovrumsdörr och smög livrädd ut i mörkret, jag försökte myndigt skrika "HALLÅ VEM ÄR DÄR JAG HAR RINGT POLISEN!!" men jag fann att jag hade tappat rösten och bara kunde åstakomma ett ynkligt kraxande. När jag kom till hallen såg jag att någon stod där i mörkret, någon stor och oformlig men jag kunde inte se hans ansikte och han attackerade mig. Han band mig fast och höll mig fången och misshandlade mig men trots att solen gått upp så var hans ansikte fortfarande mörkt, som höljt i skuggor och jag var så rädd och ledsen och tänkte bara på min flykt men insåg att han ändå skulle hitta mig och döda mig. Av någon orsak beviljade han att jag fick gå ut en stund på balkongen och gråta (oklart varför det skulle skötas där) och jag insåg min chans, jag lurade honom genom att snyfta högt medan jag klättrade över räcket och halade mig ned via balkongen under till marken, då kom han på mig och rusade i vansinne ut på balkongen och jag sprang och sprang och försökte nyttja mitt försprång då han måste rusa ned för trapporna. Jag försökte undkomma genom att gömma mig i olika buskar.

Sedan vaknade jag och var liksom mittemellan dröm och vakenhet och kunde inte röra mig ni vet och hörde ljud av att någon rörde sig i vardagsrummet.

Kräftans vändkrets

Är det någon annan än jag som undrar vad fan "kräftans vändkrets" är? Är det där kräftorna vänder innan de simmar tillbaka till sommarbetet? Och varför är det i sådana fall så viktigt att det måste anges i kartboken?

HAT

Jag ville skriva om det senaste påfundet från den stora sinnessjuka babyn som bor hemma hos min mamma men jag kan inte göra det för jag blir alldeles för upprörd och jag kan inte vara så upprörd på jobbet.

Men jag känner för att ta fram en pistol och bara knäppa fanskapet så att vi en gång för alla blir av med problemet.

Ja. Visst är det fruktansvärda och förkastliga tankar och känslor, jag håller med er helt och hållet och jag förstår om ni inte förstår hur jag kan skriva någonting sådant om min egen bror, jag skulle inte heller förstå om jag var någon annan utan detta fantastiska, eviga problem men nu är jag ingen annan utan bara jag som under de år jag levde som fånge i hans våldsamma, hotfulla, kontrollerande och misshandlande psykos utrvecklade ett brinnande, vitglödgat HAT, ungefär så som en koncentrationslägesfånge antagligen i efterhand kan känna för den plågoande som höll henne/honom fången i Treblinka, förstår ni? Nej det gör ni inte för det kan man inte förstå förrän man själv har upplevt det.

Jag kände samma hat under de år som jag var fånge i min "fars" fyllepsykotiska, hotfulla, misshandlande våld. Jag tror det är vanligt att man utvecklar ett sådant hat, det är som en försvarsmekanism, att vilja ha ihjäl det som plågar en dag och natt dag och natt utan uppehåll, plågar en på grund av sina egna egocentriska kval, ibland till och med plågar en (mig) på ett njutfullt sätt, det blir väldigt, väldigt svårt att vara ödmjuk inför någonting sådant. Man önskar ju givetvis att den snälla person som fanns innan ska komma tillbaka men det kommer den aldrig att göra för den är ett med alkoholen eller i detta fall: sjukdomen, därmed hatar man hela personen.

Eller så är jag kanske bara en hatisk person. Vad vet jag.

Snälla ge mig +39 i kroppstemperatur

Hejis

Jag känner mig varm och hoppas på att bli sjuk, inte för att jag är någon självmasocistisk (stavning?) person utan för att jag verkligen storgillar att vara sjuk (ej magsjuk!) ja jag älskar det rentav när huvudet blir alldeles mjukt av bomull och själen blir lugn.

Nej jag är inte ironisk nu!!

Svejis.

I threw up a little bit in my mouth

Inga mejl på match men jag förväntar det inte heller för där ska man vara en ängslig, barnlös jurist och man får definitivt inte ha humor eller vara självständig som kvinna, nej man ska använda många blinkande, hoppande smileys och vara ultrafeminin och extremt sockerkantig, orolig över om man har valt rätt inredning av rätt designer och så vidare.

Jag kan inte ens låtsas vara sådan för då kräks jag.

Skaru hare en slurk ellä

Tjenis

Jag har inga panikkänslor längre. Jag fryser. Och är trött. Och har ont i magen. Det är iskallt i mitt nya rum på det nya kontoret därför ser jag ut som en hobo (stavning?) en hemlös alltså påbylsad i olika koftor och en halsduk. Saknar dock torghandskarna, kan klippa av fingrarna på mina vantar.

Penis

Ständigt lika förvånad

Igår hade vi besök av en kompis från dagis och hennes mamma, älskling och kompisen röjde, jag och mamman pratade och drack vin (ej alkoholiserat). Nu blev ni förvånade va att jag umgicks med en annan homo sapiens? Nej nu ska jag inte vara sådan. Jag tror dessutom att jag blev godkänd, att hon gillar mig och ständigt denna förvåning från min sida för jag utgår någonstans alltid ifrån att folk inte ska gilla mig, att de ska tycka illa vara, aldrig mer höra av sig, snacka skit eller förhålla sig helt ointresserade, som om det vore praxis. Det är väl jättesorgligt men jag gör det helt automatiskt, det kanske är en försvarsmekanism men ja... förvånad som sagt.

Anna Wahlgren är en otäck människa som borde förbjudas att rådgiva andra föräldrar

Ah. De flyttade bara 16 gånger, det är ju stor skillnad!

Hon slår in nya kilar mellan sina barn och barnbarn. Avslöjar vad de sagt och gjort bakom varandras ryggar. Helt okej! Så gör ju alla mammor mot sina barn, right?

Efter att ha tillämpat sin egen ­”sova hela natten-kur” lämnade hon barnen hemma ­sovandes och gick på krogen. ”Var ­någon sjuk gick jag naturligtvis inte ut”, skriver hon. Lämnade barnen sovandes medan hon gick ut på krogen, vad är det för fel med det? En treåring som vaknar mitt i natten och skriker efter mamma medan hon är och super på krogen, tja det är ju upp till treåringen själv att reda ut!


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15634322.ab

jag - det undermedvetna 1-0

Återigen gör det undermedvetna sig påmint, det vägrar att tiga still: som pik på mitt föregående inlägg drömde jag i natt att jag blev kär i en man på mitt jobb och han i mig och vi hade en hemlig affär och han ville lämna sin fru för mig.

När jag drev över till en mer medveten del av drömmen tänkte jag "O no girl, don´t go there"

För att bli det på riktigt i den där mannen det skulle bara vara ett enda stort slöseri med tid och känslor och slutligen leda till olycka för det var precis det som skedde förra gången på mitt förra jobb, alltså: det hände absolut ingenting.

Hur vet du att det inte skulle hända någonting den här gången, det kanske gör det? Opponerar ni er men nej, tro mig, alla män i min ålder är gifta och har familj och det skulle krävas en naturkraft för en sådan man att bryta sig loss fån familjen, tryggheten, ekonomin, den sociala sfären och allt vad det nu är, för man lämnar inte bara en fru som man inte älskar, man lämnar ett helt liv.

Näe jag ser inte mig själv som någon naturkraft ehuru jag anar att jag kan vara snygg, smart och rolig, jag förhåller mig mycket realistisk i denna fråga och tja, mitt undermedvetna har fel och jag kommer inte att bli kär i den där mannen.

Jag är fullkomligt ointresserad och inte intresserad av varför jag inte är intresserad.

Jag är fullkomligt ointresserad av män och kärlek. Jag hyser inte ens ett endaste gram av något som vagt påminner om intresse eller passion eller lust. I stället finner jag det vara skönt att vara utan. Jag är mer intresserad av IKEA-möbler än av romans. Romans? Vad är det för något?

Har jag blivit asexuell? Eller lesbisk?

Jag är inte ens intresserad av vad jag har blivit om jag nu har blivit något, jag är inte ens intresserad av om jag skulle ha blivit något. Jag förhåller mig helt och fullkomligt ointresserad.

Detta säger mig absolut ingenting annat än att jag inte är intresserad.

Du måste vara en exeptionell magiker för att kunna uppbåda en endaste liten knappt synlig gnista av intresse hos mig och det lär du inte kunna åstakomma du alldaglige ointressante genomsnitts match.com-man.

Så. Gäsp.

Snälla, var fejk du med.

Katrin Zytomierska har tydligen slidkatarr kan man läsa i hennes blogg. Jag önskar att även hennes blogg och bloggpersona vore fejk, eller en "konstinstallation" för det är en rysligt obehaglig människa, jag brukar vanligtvis inte avsky människor men den här avskyr jag renodlat. Lite som med Malin Wollin, fast av hennes texter blir jag så vansinnigt provocerad att jag har slutat läsa det för jag orkar inte gå och vara galet arg i flera dagar.

Vad hände förresten med Linda SKugge?

En spindel i örat??

Ni vet det där dunkande ljudet i mitt öra som jag lite skämtsamt skrev om? Jag har det idag också, det kom alldeles efter lunch och då kom jag att tänka på den där lilla tjejen som det stod i AB om en gång, hon som hade haft dunkande ljud i ena örat och som vid en undersökning visade sig vara en spindel som krupit in och det dunkande ljudet kom sig av att den rörde sig på trumhinnan...
...tänk om...?

Fast vad är oddsen? Att en spindel skulle krypa in i mitt öra, alltså?

Jag kommer även osökt att tänka på en filmscen som skrämde mig som barn, i scenen skulle några vita vandra genom afrika och på en av dem kröp en köttätande skalbagge in i örat när han sov och började käka och han vrålade i vild panik "IT´S EATING MY BRAIN!!!" eller något i den stilen och så tog han ett tänt stearinljus, eller om det var något glödande spett eller så jag minns inte, och tryckte in det i örat så att han blev döv.

Tack vare den scenen sov jag med kudden över huvudet under återstoden av min barndom.

Go lunch på er kids!

Hanna Widerstedt var en annan

Widerstedt

Det var alltså ett skämt! Phew! Som jag hoppades i ett tidigare inlägg, there is a God!

Fast man kan ju ifrågasätta om hon gjorde det för att bevisa en ståndpunkt/starta debatt eller som startbräda för sitt kändisskap. Jag lutar åt det senare i frågan. Jag kanske borde göra samma sak? Radera alla inlägg i den här bloggen och bli "Skandalmorsan" dvs. en vitblonderad, bröstförstorad, babianstjärtläpps kvinna på socialbidrag, Lyxfällanaspirant, allmänt låg IQ samt 5 småbarn med 5 olika fäder?
Hmmm... verkar onekligen intressant... Fast vad skulle det tjäna till? Tja, sedan när jag varit med i Big Brother och onanerat med en massagestav i livesändning och några månader senare avslöjar mitt alter ego "Anna Janzon Socialbidrag" så kan jag rida på vågen och böra skriva krönikor i AB och ge ut böcker. Eller hur?

Go on, I dare ya

Hej

Jag känner en extrem ilska idag, på gränsen till att likt en Tourettmänniska vråla något obscent helt opåkallat. Varenda feltryckning på tangentbordet och  ilskan bubblar och jag hamrar dit rätt bokstav så hårt att jag får sprickor i fingerlederna. Typ.

Det kallas för Pre Menstruella Störningar och reta mig, gör det bara, och du åker på en sådan käftsmäll att din mamma inte ens känner igen dig efteråt.

Hälsningar: honmonstret

Äckelmaja was here

Jag säger så här: mitt skrivbord visade sig vid rengöring vara extremt lortigt och nu uttrycker jag mig ändå diplomatiskt. Vi talar om intorkade kaffefläckar, kletiga fläckar, icke definierbara smulor samt ett vitgult pulver av okänd art (ej kokain). Euuw, som tonåringarna säger nu för tiden.

Snyft, snyftelisnyft

Nu ska jag hem och gråta för att gubben var så elak mot mig buhuhuhuhuhuuuuu

Närå. Gick ni på det?

Allting i en mening utan att andas in emellan

Och en budgubbe kallade mig "djävla kärring!" i hissen när han trodde att jag inte hörde för ljudet i varuhissen hörs genom schaktet även när man åkt en våning ned och orsaken till hans ordval var att det stod fel våningsplan på lappen vilket inte var mitt fel jag blev jätteledsen men det är bara att bita ihop om tårarna och när jag åkte efter honom för att släppa in honom på rätt ställe så sa han igen: "Det står FEL våning på lappen!!" och jag svarade lugnt och bestämt: "Jag vet men det är inte JAG som har skrivit det" och sedan var han idel leenden och artigheter och han har väl antagligen något problem/störning eller så var han bara extremt sur idag men jag blev ändå ledsen.

Redemption

Get up, stand up, in the morning
stand up for your right
get up, stand up don´t give up the figth
life is your right

Varje musikstyckes budskap är upp till lyssnaren ifråga och för mig är detta en högst personlig sång som handlar om min kamp mot sjukdomen. Min egen personliga frihetskamp. För varför skulle jag inte livet vara mitt rätt, liksom det är för alla andra?

Haleluja

Som ännu ett meddelande om förändring ringde en vän och inspirerade mig ytterligare till att ta tag i saken och äga mitt eget liv och mitt öde.

Förlåt för dagens nyfrälsta inlägg men som sagt; vad är alternativet? Somna på badrumsgolvet däckad av en bag in box rödvin och lugnande medel? MISÄR! Inte för att det är det som har hänt men jag är sakta och säkert på väg dit.

Till varje pris skall jag bryta detta destruktiva beteende, jag skall stå ut med mina känslor vilka de än är, jag ska våga vara tråkig, det var inte meningen att det skulle bli så här och den enda som har makten att förändra det är jag, för det kommer inte komma en liten farbror i hög hatt och trollspö och säga simsalabim jag trollar dig frisk och lycklig, det är ingen kraft som kommer att inträffa av sig själv en dag, det handlar tvärtom om hårt och svettigt arbete, envis strävan i motvindigt snöslask på snedden, sammanbitet steg för steg.

Nu börjar jag gå. Vi ses på andra sidan.

Billys pizza och ett divine moment: Slösa inte bort den du är!

Medan jag åt en Billys talade rösten igen och sa: slösa inte bort den du är efter allt du har åstakommit, släng inte bort det i misären, vilket slöseri, du har så mycket att ge och att vara, låt det inte gå förlorat för det är inte värt det

Och jag har inget val: jag måste tro på det som sägs, alternativet är total och sunkig, kletig, äcklig undergång och misär och det är verkligen ett enda stort slöseri.

Jag vet inte varifrån denna satoriröst kommer, om den är en skapelse av den friska delen av mitt psyke som på något sätt tala till den sjuka, eller det jag som befinner mig inuti de ihoptrasslade, taggtrådssynapserna som vill illa, eller om det är något slags divine moment men det spelar väl ingen roll vad det är så länge som det har rätt.

Den där lilla rösten, ni vet

Tankar om hur mycket jag hatar mig själv medan jag dammsög, starka hatiska tankar hat hat hat ångest ångest ångest så ett ögonblicks satori, den där rösten i fullkomlig klarhet som talade i mitt huvud och sa: Ja, men det finns bara en som kan sluta med misären. Och det är du. Rösten talar med total sanning och lugn övertygelse om att det verkligen, verkligen förhåller sig på det sättet, så övertygat och full av tillförsikt inför att jag faktiskt kan, att jag själv tror på budskapet i den (nej jag har inte blivit schizo)

Vik hädan I syndare

Nu ska jag ta mitt Sertralin och sedan ska jag straffa mig själv genom att springa, långt, i regnet, för första gången på 1,5 månad. Det ska inte vara en fest att skolka. Syndaren skall tuktas. Sunkfesten skall drivas ut ur varje cell och ut genom varje por. Sedan skall I äten hårt bröd och dricken vatten.

Närå. Fast jogga skall jag.

Fantastiskt och sjukt - bara i det galna landet på andra sidan pölen right?

Superheroes Se programmet Amerikansk dokumentär från 2011. Det är en rörelse över hela USA: Superheroes, superhjältar. De klär ut sig i hemsydda Stålmannen-liknande kostymer och ansiktsmasker och går ut på gatorna för att försöka förhindra våldsbrott och om det är nödvändigt även ta lagen i egna händer. Deras mål är att skydda potentiella brottsoffer och se till till att rättvisa skipas. Från 12/10 i K

 Kunskapskanalen. Watch it kids it will educate you.

Del 2, enjoy

Nu livar vi upp oss med den här - nostalgin!

I dont mind the darkness

Jag har, olikt alla obligatoriska sommarfacsister som bebor detta kalla, avlånga land, ingenting emot mörkret. Jag välkomnar hösten med öppna armar och pustar ut, lättat i det beskedliga, mjuka mörkret, Jag tycker inte om sommarens eviga, stickande ljus som inte lämnar mig ifred ens om natten. På kvällen ska det vara mörkt - därmed basta!

Ja, ja det är skönt när det är varmt men det är något hysteriskt med sommaren, med alla som skriker ut i näst intill orgasmliknande tillstånd hur mycket de njuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuter och hur hääääääääääääääääääääääääärligt det är med ljuset. Fuck you det är bara jobbigt, säger jag, eller jag svarar inte så men jag tänker så och jag undrar om alla, verkligen ALLA dessa njutningsfascister verkligen ÄLSKAR sommer så absurt mycket som de ger sken av? Eller agerar de så bara för att man "måste"? Ungefär så som man "måste" älska jordgubbar och semlor för annars är man en kufisk dåre som avviker generande från normen? Och nej jag är inte bitter på deras njuuuuuutning jag får bara en direkt aversion mot allt och alla som är onaturligt (a)

Jag vet inte.

Nu ska jag tvätta trosor (ej för hand)

Bääääääh!

"självgodgeten"? dat was pritty fönny too

You cant touch this.

Gapskrattade högt när jag läste ett av mina egna gravt sarkastiska inlägg, självgodgeten når nya höjder. Men har man ingen som kan roa en så får man roa sig själv, det finns inga dåliga kläder etc.

Nu skall jag nära fettvalkarna än mer tillsammans med potatischips och folköl. Det går att köpa permobiler på Tradera va?
Mystiskt nog vägde jag 60,3 i morse, det måste vara någontin fel på vågen ty jag upplever mig som en dallrande fettkorv men det kanske bara känns så i den inte alltför pålitliga nysthärva av intrasslade nerver som kallas " mitt psyke"

Sayonara fat-chicks!

God natt, sov gott

Jag ser på "djurakuten" och lider med de djur som är så sjuka att de måste avlivas och deras ägares sorg, för det är väldigt sorgligt att ta bort en vän. Jag minns när min fina katt hade råkat ut för en olycka en morgon 2008 och vi körde henne i all hast till djursjukhuset men det fanns inget hopp. Veterinären gav henne morfinöverdosen och hon somnade in. Jag blev ensam i rummet för att säga hejdå och jag minns stänken av mina tårar som fläckade den rostfria båren en efter en och hur jag strök hennes mjuka, vita tass och jag viskade tyst: "Hej då min vän. Tack för allt. Sov gott" sen gav jag henne en puss på det lena huvudet och lämnade rummet, bölande som en idiot och veterinären måste ha trott att jag var kosnstig som reagerade så starkt men det är så jag funkar och sen är det borta och varför skulle jag inte få böla som en unge? Det var ju min vän.

Uffe Lundell om lyckan

Uffe säger i skavlan: "Lycka tror jag är någon form av nåd som kan komma till en någon gång då och då, som man plötsligt bara befinner sig "

Det är många som säger så. För mig är det dock inte så (vilket är motsägelsefullt då jag dras med denna sjukdom) för när jag inte är sjuk då är jag lycklig. Jag finner stort nöje i vardagen som sådan, jag finner humor och underfundigheter och glädje vart jag än vänder mig, i mig själv, i andra, i små händelser som stora och jag är glad, verkligen glad i livet, inte maniskt glad eller så utan på riktigt.

Kanske definierar jag lycka på ett annat sätt än vad Uffe och gemene man gör, för Uffe och de andra kanske lycka är att vara så där euforiskt extatisk och inte att bara skratta hjärtligt medan man steker köttfärsen till torsdagslasagnen? Eller? Har jag blivit välsignad med ett lyckligt psyke (när det inte är sjukt?) eller har jag blivit välsignad med att förstå vad verklig lycka faktiskt är?

Jag vet inte men att läsa sådant som Uffe sa på Skavlan om lycka det får mig att känna mig lycklig lottad (när jag är frisk).

Ryckningar i innerörat eller morsemeddelande från utomjordingar

Jag vaknade med ytterst störande ryckningar i innerörat, någon nerv som flippar och åstakommer vad som låter som morsemeddelanden dunkade mot trumhinnan. När jag stod och kokade morgonkaffet tänkte jag att "tänk om jag var schizo som min bror då skulle jag tro att det var utomjordingar som sände mig ett meddelande i mitt öra" och sedan tänkte jag "fast jag förstår inte varför de skulle vara så idiotiska om de nu är så high-tech att de kan sända ett meddelande till mitt inneröra, varför gör de det då på morse som jag inte begriper?" och frustade till av skratt.


Take me to your leader

Marilyn, alla tiders pajas

Jag såg en dokumentär om Marilyn Monroes sista tid i livet baserat på de bandade psykoanalyssamtal som kom ut 40 år senare. En djupt missförstådd och sargad kvinna materialiseras plötsligt, ytterst sårbar och naken med Marilyn Monroe som köttmask, som överlevnadsstrategi mot det outhärdliga av att känna att man inte har en egen identitet, inget jag, bara plågsam och ångestfylld tomhet och förvirring och det glamourösa alter ego som först var en räddning men som sedan blev en smutsig parodi som krackelerade och ledde ned i domedagen.

In God we trust

God, grant me the panic to fight the loneliness I cannot change, the idiocity to change the things I can not, and the stupidity to believe in a difference

And may God bless your soul sweet child

Yeah baby

By the way köpte en ny BH idag och prövade storlek 75 D. Satt som en smeck och ingen mer "dubbeltutte", jag har alltså D-kupor. Girls got boobs!

en blå plopp satt kvar på mitt finger i 10 timmar

Om man plötsligt hittar en sån här på sitt finger när man har kommit hem efter jobbet då är man preoccupied.

lera mera

Var och hälsade på hos älskling igår och hade köpt en sån dära lerpress ni vet? Vi lekte med den och med leran och jag fick i uppdrag att göra "ett hus"

I stället åstakom jag en märklig blandning mellan en samuraj och en Halloweenpumpa

Coolt!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15595433.ab

och glöm inte att jag vet bäst, är bäst och tänker bäst!

Ibland känner jag mig som en ångloksfarande åsiktsmaskin.

Jag behöver faktiskt inte ha åsikt om precis allt.

Ibland uppfattar folk mig felaktigt som oresonlig (fick ett sådant kort av en kollega en gång på en slags personalåtgärdskurs men det är en annan historia som vi kan ta en annan gång) därför att jag ofta är säker på vad jag själv tycker och uttalar mig med stor säkerhet, de missar dock, eller missförstår kanske, att jag bara uttalar min åsikt med säkerhet, inte allas eller deras och att jag är helt öppen för att ändra mig om jag har fel eller fått fel information etc. men bara för att jag talar i klarspråk på ett bestämt sätt så uppfattar de det som att jag är orubblig och att jag anser att bara jag har rätt och ingen annan.

Detta handlar uteslutande om andra kvinnor/tjejer för 99 % av kvinnor/tejer uttrycker sig inte så, de talar på ett sockerkantat, inlindat sätt, mjukt om ni så vill, med många antydningar och krusiduller (inget ont i det, alla får tala precis hur de vill) och jag/vi som inte talar på det sättet utan som talar manligt språk - vi ses som orubbliga/bitchar/kärringar/ragator/oresonliga för det är inte kutym för en kvinna att tala så rättframt och ärligt. Därför uppfattas jag ibland felaktigt som en oresonlig åsiktsångvält. "Odiplomatisk" beskrev min egen mamma mig som en gång men det är verkligen långt ifrån vad jag är.

Måste man vara osäker på sin åsikt som kvinna? Måste man sockerkanta och linda in allting? Varför då? Måste man vara mjuk och tala i gåtor? varför då? Varför är det fel att tala som en man om man är kvinna?

Och varför får inte män tala i krusiduller och antydningar? Varför får de inte vara mjuka och osäkra? Varför anses de "bögiga" då? Varför är det fel att tala som en kvinna om man är man?

Katrin Zytomierska är cirka 16 år mentalt

Nedan följer ett citat och bild från Katrin Zytomierskas blogg om att hon kräktes och blev utslängd från krogen. Är det alltså något att vara stolt över vid 36 års ålder? Jag har också råkat ut för det men då var jag 19-20 och inte var jag stolt över det. Jag tycker fortfarande att det är mycket pinsamt, ovärdigt och white-trash-aktigt. De som var stolta över sådant var mobbartjejerna i högstadiet. Och jag tror inte att Katrin har kommit särskilt långt därifrån, hon är fortfarande den där rökande, elaka, vidriga mobbaren på skolgården.

"Jag kräktes med locket stängt. Det är helt sant, jag vet inte om det var för att det var mörkt eller förmodligen var det för att jag var så jävla kalaspackad som jag missade att lyfta upp locket på toasitsen så ni kan ju tänka er hur vårt ena toaletten såg ut idag?! Kräksstänk överallt. Väggar, golv, mattor, inuti necessären... Så nu har jag skurat. Bingo är ute med kidsen så jag har legat och nu så har jag alltså skurat.
Jag blev utslängt från Fou igår också. Av en polis, ha ha ha! Ja än är det krut i gumman!"

mysteriet tonårstjejer

Varför skriker tonårstjejer högt och aggressivt? Är det östrogenstormarna som gör det? Varför pratar de fort som en auktionist, hetsigt och med en irriterad ton? Så pratade vi tonåringar inte på "min tid" hur har detta nya pratfenomen uppkommit och varför? Varför är de alla homogent klädda i en stor, rufsig knut mitt uppe på huvudet, kort-kort svart läderjacka, leggings och coverseskor? Alternativt en ännu slarvigare knut och mjukiskläder, som om de bara hade hoppat upp direkt från sängen och gått ut? Varför pratar de i mobilen i skrikton på pendeltåget om sina underlivsproblem? Varför spelar de musik högt på sina iphones?

Det magiska läppglanset som driver flugorna till vanvett och för tidig död

Ser ni det där läppglanset från H&M? Det är ett bra läppglans trots det billiga priset men det har av någon anledning en oemotståndlig lockelse för småflugor. När jag haft det på mig ute under sommaren har bananflugorna fastnat en efter en på mina läppar. Nu, i mitten av oktober månad, är läppglansets kraft så stark att det väcker upp blomflugor och en annan småfluga av icke definierad art ur dvalan i blomkrukorna på jobbet (flugan illustreras nedan). Vad är det i detta läppglans som är så oemotståndligt? Vad är det för doftämne i det som lockar de små krypen? Är det gjort på kobajs? Gamla bananskal? För jag svär: de blir som galna

Marilyn Monre en tjockis

Och Marilyn Monroe såg ut så här på femtiotalet och ansågs vara den perfekta kvinnan, en sexgudinna och ikon. Idag skulle man tycka att hon var mullig, tjock, rentav. Visst är det absurt?

Idag ska man se ut så här:
utmärglad och benig med stickiga
knotor och revben man kan
spela xylofon på.
RUBBAT!Vilken kille tycker att detta
är vackert? Vilken kille vill
ligga ovanpå en sådan benhög?
Nu är det väl så att det inte är
killar per say som styr idealet
utan modeindustrin och kändis
industrin - men ändå!

som en bulimiker som inte kräks

Och hur kan jag vara så galet hungrig när jag igår hetsade i mig mat som en bulimiker i maniskt tillstånd utan att kräkas upp det efteråt?

Konstigt mode

Tycker inte ni att det råder ett konstigt mode just nu? Allting är gravt oversized eller så är det superkort och superbrett. Jag tycker att det är jättefult (det gör sig inte bra med min kroppstyp) och jag är tvungen att köpa de kläder jag vill ha i XS för att de ska sitta normalt. Några exempel:

det paradoxala i att barn gillar mig förbryllar mig ständigt

Av någon för mig outgrundlig anledning så verkar ungar gilla mig trots att jag inte gillar dem (ja alltså jag älskar min son över allt annat men jag gillar inte barn i allmänhet), vart jag än stöter på barn så ska de envisas med att prata med mig, titta på mig, sitta nära mig och känna på mig. Jag fattar helt ärligt talat inte varför för de måste ju rimligtvis lägga märke till att jag har väldigt svårt för dem och svårt för att vara naturlig med dem? Uppenbarligen inte. Vad denna oförklarliga paradox  (En paradox är en oöverenstämmelse mellan vad en teori utsäger och vad sunda förnuftet förväntar. Förekomsten av paradoxer hos en teori är förstås besvärande, men undviks ofta genom att inta positionen att sunda förnuftet formats av hur saker ser ut att vara, och inte av hur de (egentligen) är, dvs till teorins fördel) kommer sig av kan jag för mitt liv ine förklara.

Fy fan vad jag är bra

Ibland kan det plötsligt slå mig vilken fantastisk och stark människa jag är som har klarat mig någorlunda helskinnad ur de trauman som jag genomlevt. Jag är fortfarande här, vis och klok, intelligent och själfull och jag fortsätter att bygga på det stabila liv som jag trots mina trauman ändå har murat. Envist. Sten för sten.

Om att bryta ihop

Jag måste bara citera mig själv i en kommentar jag skrev på en blogg angående att man ses som loser och svag om man visar att man brutit ihop:

"Fast det där om att losers ses som svaga och att man inte ska visa sin svaghet jag tycker att det är precis tvärtom just det som är svaghet; att låtsas att man är så djävla stark. Det är väl ingen konst. Det kan ju en apa lyckas med. Att däremot ha modet att våga vara svag och säga "här är jag, jag är krossad, hjälp mig" att erkänna nederlag och kris och våga stå för det, det är ju essensen av mod.

Det finns någon morgonshow i radio (Rix morron zoo?) där de intervjuar en kändis en gång i veckan och på slutet får personen en massa snabbfrågor varav den sista är "Bit ihop eller bryt ihop?" och alla svarar uteslutande "bit ihop!" och det IRRITERAR mig, jag vill bara åka dit och skrika "BRYT IHOP FÖR FAN!" för om man aldrig bryter ihop, då kan man heller aldrig bygga upp någonting nytt. Våga bryt ihop."

Jag raserades fullkomligt när jag fött min son. Den person jag var innan dog, bokstavligen, inom mig. Rasade ihop. Gick isär. Dödsångesten jag upplevde var antagligen en döende persons sista skrik. Sedan när hon (jag version 1.0) var död och jag sörjt klart började jag bygga upp (och bygger fortfarande) jag 2.0. Jag har t.o.m. bytt namn för jag identifierar mig inte med hon Annie (som jag hette förut). Nu är jag Anna 2.0. och jag är en mycket bättre version och jag är en helt annan person än Annie som "dog" 2008. Visst har jag karaktärsdragen och erfarenheten kvar men hon 1.0 finns inte mer.

Och detta skulle aldrig någonsin ha skett om jag inte hade BRUTIT IHOP

Ett nattligt besök av snällhet

I morse vaknade jag snäll inuti, alltså avsaknad av den där elaka diktatorn inom mig och jag hade ett vagt minne av att jag haft besök under natten av någon som låg jämte mig i sängen, någon väldigt ödmjuk och full av godhet som viskade snällhet till mig, snällhet om mig, med mjuk och kärleksfull röst.

Näe, jag har inte gått och blivit schizo jag också (hade jag haft det i mig hade jag blivit det för länge sedan!) det var som en dröm, det var en dröm men ändå inte. Märkligt. Och det närvaron viskade finns kvar i mig i vaket tillstånd. En mjuk, sammetslen känsla av snällhet.

Tig inte ihjäl de som sörjer

Vi fick ett mejl idag på jobbet om att en kollega mottagit hot från sin exman och att vi måste hålla koll så vi inte släpper in honom på avdelningen (bild bifogades).

Jag kände en plötslig drift att gå bort till henne (även fast hon inte är en av dem jag brukar prata så mycket med) och uttrycka min förfäran inför detta men en liten röst i mitt huvud sa "nej gör inte det hon vill nog vara ifred... man ska inte störa etc." men sen tänkte jag "fuck that!" och jag gick till hennes rum och stack in huvudet, sa hennes namn och "...vad är det för en dåre?" och hon tittade ned, bet ihop om tårarna och drog ett djupt andetag, drog sedan hela historien om hur hon bott på kvinnohem under ett års tid, hur han sagt att han ska knäppa henne och jag skakde på huvudet och sa: "Fy fan. Det är han som borde knäppas" och när jag gick ropade hon efter mig "Tack för att du kom!".

I Sverige har vi en tradition (feghet?) av att inte störa, inte lägga oss i andras sorg och olycka, inte hänga oss på, inte vara påstridiga, inte fråga, inte säga någonting, ignorera. Jag tycker att det är åt helvete och om någon någon gång kommer att bli sur för att jag har lagt mig i dess sorg ja då får den bli det för då har jag i alla fall brytt mig.

På mitt förra jobb var det en tjej som drabbades av psykos och ingen sa något, alla trippade på äggskal och låtsades som ingenting och snackade skit men jag knackade på hennes stängda dörr, gick in och frågade "Du, hur är det med dig egentligen?" och sedan hade vi ett samtal om hennes kris och jag bidrog med allt jag har erfarit under mina år i skuggan av min schizofrena bror och även min egen sjukdom.

Snälla. Tig inte ihjäl de som sörjer. Tig inte ihjäl de i kris. Lägg er i!
Jag önskar så hett att någon hade visat omtanke och stöd när jag själv levde i helvetet men alla var tysta, äcklade nästan, som vore jag en paria, en spetälsk oavsett vilket av alla de trauman jag genomlevt då befann mig i. Som om min olycka smittade.

Jag är längre än Lady gaga, alltid något

Lady gaga är bara 155 i strumplästen läste jag idag. Det är ju pygmeiskt litet. Jag är hela 18 centimeter längre än henne.

In english please

Quote Family guy: "you can live without a dog but you can´t live without a dad".

Uhm. Yes you can. My dad abandoned me when I was three years old and I´v lived pretty well since then without him.

Why am I wrigting in english? I don´t know.

In. Your. Face.

Ha-haaa jag knep den sista skumbananen

Kära dagbok det här gjorde vi i söndags

Den obligatoriska söndagsglassen.

 Köpte träningskort på F&S (som nu känns helt meningslöst liksom allt annat när älskling inte är hos mig)

Matade gässen som älskling kallas "ankor"

Promenerade

Älskling var ute själv på gården och lekte med höstlöv

När man inte förstår sina egna noteringar

Intressant. Vad menar jag här? "Lägg in barn"? Vart ska jag lägga in barnet? I en låda? På ett sjukhus? Vilket barn avser jag?

We dont need no water let the motherfucker burn

Hejsanhoppsanfallerallera för ja gick upp å hamnade i denna lilla dag

Ja vad trodde ni? Att jag skulle ligga hemma och gråta? Nej min ledsamhetsbild ser inte ut så. Jag är högpresterande och välfungerande samhällsmedborgare. Jag bär min ledsna klump genom dagarna och ingen vet om någonting annat.

IKEA min själsfrände

När ikea.se ter sig mer intressant än match.com då är det dags att stänga ned sin dejtingsajtprofil. Right? Right.

Hej och tack för laxen

Jag är hemma nu. Jag gråter inte. Känner ett slags beslutsamt tandgnissel. Tänker på alla ruttna pungdjävlar som förpestat och förpestar min tillvaro. Och alla sekretäckliga vaginor med för den delen. Visst, vulgärt, men stäm mig då. Jag bryr mig inte. Då händer det i alla fall något.

Efter förtvivlan kommer bitterhet (och i bitterhet finns det ilska och ilska är kreativt och agerande) och med bitterhet kommer fula ord.

Jag har ett läkande sår på höger pekfingerled som kliar. Ungefär där har ni dagens höjdpunkt. Fyfan.

17:01

Klockan är 17:01 och jag sitter kvar på arbetet med en ledsen klump i halsen. Jag vill inte hem där Ensamheten väntar på mig och min älsklings alla leksaker lämnade som mitt i en lek som smärtsamma påminnelser om tomrummet och om det faktum att jag kommer att förlora halva hans barndom och uppväxt på det här sättet och...

...jag tror inte att jag klarar av det. jag menar inte som i "nu hoppar jag framför pendeln" jag menar som i "jag står inte ut med det" jag har haft drygt 2 år på mig att anpassa mig men hittils har det inte fungerat och jag misstänker med bävan i hjärtat att jag aldrig kommer att kunna anpassa mig till det förrän han är hos mig minst 80 % av tiden, men det kommer hans far aldrig att gå med på.

Jag vet inte hur jag ska kunna hantera det här. Jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska säg, vad jag ska tänka. Hur jag bör känna. Jag känner ju bara sorg, djup och tung.

Det finns ingen jag kan prata med.

Äckligt, amningsfascister

När man får barn hamnar man mer eller mindre ofrivilligt i amningsfascisternas våld: du skall amma till varje pris och det spelar ingen roll om dina bröstvårtor blöder och du bara producerar 3 droppar mjölk - här skall det ammas!

Och jag skämtar inte, det är verkligen så. Om man inte ammar fullt ut så anses man vara en slö, lat, oengagerad person som inte borde ha skaffat barn och som genom att avstå amning indirekt misshandlar bebisen.

Ja. Det är verkligen så. Främmande människor vill bestämma över vad du ska göra med dina egna tuttar och dömer dig hårt om du avviker från deras norm.

Hur som helst, man slipper amningsfascisterna när bebisen blir ett barn men nu ska ni höra: vissa av fascisterna fortsätter att amma sina barn ända upp i sjuårsåldern. Jag finner detta ohyggligt äckligt och onaturligt och jag köper inte deras argument om att detta är fullkomligt i sin ordning, en mysig stund och hälsofrämjande bla bla bla! Jag är helt övertygad om att de gör det enkom för sin egen njutnings skull och det, det finner jag direkt äckligt. Jag blir fysiskt illamående av såna här bilder. Vidrigt.

Träden brinner

No good start the dance

Jag är djupt inne i en total eurodance nostalgia-fas.

Håll tillgodo, vänner:
http://open.spotify.com/user/racersthlm/playlist/4DY0d9EizwCS0UicMfjMtT

Gaydar!

Min gaydar har äntligen gett rätt utslag! En kvinna som jag hela tiden känt att hon bara måste vara lesbisk sa till mig på lunchen när jag frågade om hennes telefon ringer upp folk när den ligger i hennes jackficka:
"Nej men jag har en rastlös fru hemma som är sjuk och har skickat mig 5 sms"

Ka-ching! (?)

Damn I´m good!

Jag (till handläggare som står i dörrhålet och dividerar om hon eller jag har gjort fel, troligtvis hon tror hon): "det spelar ingen roll vem som har gjort felet det som spelar roll är att det blir rätt nu."

fö ja ha tagi studenten fy fan va ja e braaaaaaaaaaaa!

yippe-kay-ey

Jag kunde inte somna förrän 3 i natt. Odjuret var och krafsade i mig även på morgonen och jag mådde illa och ville gråta men sen tog Ataraxen och det dagliga aldrig sinande sinnessjukt höga berget av arbetsuppgifter kommandot och nu är det borta. Bidar väl sin tid då tills nu efter lunch för att smocka till ordentligt vid hemgång. YIPPEE-KAY-EY-MOTHER-FUCKER vad mitt liv är uuuuuuuuuuuuuunderbaaaaaaaaaaaaaaaart!!! *hjular lyckligt genom korridoren*

Vika in tvätt och försöka undvika den där svarta helvetestratten mitt i rummet

Det är väl inte vad gemene man sysslar med en måndagskväll va? Andas i fyrkant och andas djupt och andas och vika tvätt och vänta på att Lergiganet ska börja verka och försöka att undvika den svarta helvetestratten som snurrar mitt i rummet, likt en ond tromb, eller befinner den sig kanske inuti mig? Jag vet inte. Både och, kanske. Och jag hatar det. Jag hatar det intensivt. Jag är så äckligt trött på det att jag vill kräkas men ändå lämnar det mig inte ifred, ständigt denna tromb vareviga dag när jag kommer hem till lägenheten, som börjar torna upp sig i horisonten redan efter lunch på jobbet, råttor som börjar nafsa lätt på de inre organen, det svarta ökar i omfång och börjar snurra och tar sig in i magen, i bröstet, i huvudet och är allt som finns det finns ingen mening med någonting jag står inte ut med verkligheten med livet jag vill inte vika tvätt och städa och laga mat och låtsas älska livet för allting är meningslöst, innehållslöst, en lögn från början till slut!!

Det är så djävla tröttsamt.

På morgonen är det borta och förmiddagen och dagen är lugn, kanske till och med hoppfull ibland, ett litet frö av tro på någonting meningsfullt, gemenskap. Sedan börjar det igen. Om och om och om igen och jag vill bara slita upp en flaska vodka med tänderna och stoppa en tratt i käften och hälla ned allt på en gång så att hjärnan försvinner. Försvinn ditt sattyg!

Jag gör det naturligtvis inte, det där med vodkan och tratten men det otäcka är att jag mycket väl skulle kunna, ty det finns nästan ingenting som löser ångest lika snabbt och effektivt som alkohol, som får allt att bli godmodigt och okej och lugnt men det luriga med det är att det bara verkar i stunden, i nuet, för sedan, ja sedan kommer ångest 2.0 och det mest effektiva, i längden, är att uthärda tills det går över fasten man helst bara vill tutta på kläderna man går i (okej nu överdramatiserar jag). Tja vart vill jag komma med detta? Att jag hatar det och att jag verkligen förstår hur och varför folk blir alkoholister ty så plågsam och outhärdlig är ångesten att man gör vad som helst, precis vad som helst, för att den ska försvinna, det man (de) inte inser är att man skjuter sig själv i foten (om man dricker) och jag har svurit att jag aldrig ska den vägen vandra. Över. Min. Döda. Kropp.

Yours truely, i nykterhet. Now piss the hell off.

Ambivalens

Alltså hon, den gemensamma bekanta, hon och jag är FB-vänner och hon mejlade mig och frågade om jag också fått en vänförfrågan och ville bolla huruvida hon skulle tacka ja eller inte till förfrågan.

Gamla intriger knackade på rutan med sitt fula tryne

Öppnade fejjan och fann ett mejl från en gammal kompis från högstadiet, hon har fått en vänförfrågan från vår gemensamma kompis (som var min bästis under 10 år men som svek mig för henne och sedan blev vi vänner igen, jag svek henne fast faktiskt oavsiktligt, bad djupt om ursäkt, vilket hon själv inte gjorde för sitt eget svek, vi blev vänner igen men hon blev konstig och anklagade mig för elaka saker som inte stämde och jag var typ Satans brorson osv.).
Jag blev lite ledsen över att hon inte frågar mig men som jag svarade vår gemensamma kompis; hon vet nog inte att jag bytt förnamn och om hon vet det så spelar det ingen roll för jag kommer alltid att vara Judas för henne; en hemsk svikare som ingen tycker om, en dålig kopmis, lögnaktig och elak.

Det konstiga är att vår gemensamma kompis har gjort mycket värre saker mot henne än vad jag har gjort, ändå är jag Hitler i hennes värld. Det gör mig fortfarande lite ledsen och får mig att tänka att tänk om hon har rätt...? Fast i och med att hon beter sig liknande mot vår gemensamma kompis så antar jag att det är hos henne problemet ligger och inte hos oss.