2013-02-28
Att arbeta i det helgade hemmets sfär.
Det fna med att arbeta hemifrån är att man inte känner behovet av att göra sig i ordning, sminka sig etc. om man nu har ett sådant behov annars. Vidare kan man lyssna på hög musik medan man arbetar, sitta i soffan eller rentav sängen, starta en omgång tvätt och det är ingen som stör en.
Curt Cobains mask.
Jag var aldrig ett Nirvana-fan men den här tyckte jag om, för den hade sådan intensiv känsla, en olycklig och mörk känsla av djup depression då förstås men ändock stark och det var det jag drogs till.
Det här var innan Curt Cobain begick självmord och MTV var ungdomars Gud. Jag minns att jag alltid brukade tänka, trots att jag bara var 13-14 att den där killen är djupt sorgsen ända in i minsta vrå av sin själ och jag tyckte så synd om honom, jag önskade att jag kunde trösta honom, denna kliniska "ledsnad" och fullkomliga uppgivenhet och förtvivlan syns allra särskilt i hans ögon i den här musikvideon (och hörs i hans röst) den där sjuka känslan av att vara den enda människan som vet om livets egentliga sanning; att det är fullkomligt meningslöst, svart, negativt, ett skrikande avgrundshål. I den här videon bär han depressionens stela mask.
2013-02-25
:-#
Eh ja jag är alltid lite ledsen på min födelsedag. Som ni nog förstår.
Men har jag inte hfat någon bra födelsedag någonsin?? Undrar ni och jo, det har jag:
När jag fyllde 5 och fick cykeln.
När jag fyllde 25 tog jag och exet ledigt från jobbet och åkte på en lyxkryssning, jag fick ett guldhalsband och guldörhängen i present, allting var lugnt och mysigt.
Men har jag inte hfat någon bra födelsedag någonsin?? Undrar ni och jo, det har jag:
När jag fyllde 5 och fick cykeln.
När jag fyllde 25 tog jag och exet ledigt från jobbet och åkte på en lyxkryssning, jag fick ett guldhalsband och guldörhängen i present, allting var lugnt och mysigt.
En födelsedagsdusch i all enkelhet.
En annan dag för 19 år sedan tog jag min skolväska och följde de andra eleverna ut mot gympan. Jag var iskall av rädsla i magen. Jag ville inte bli duschad.
Det "coola" mobbargänget brukade duscha alla som fyllde år, dvs. de tvingade in dem i ett duschrum som av någon anledning fanns vid toaletterna, detta skedde under skratt och stoj, men inte när det gällde mobboffren. Då var det ingen som skrattade. Då hade de glänsande, nästan lystna ögon och lynchmobb i blick. De andra vände sig bort och låtsades som om de varken hörde eller såg fadäsen, det ohyggligt pinsamma och felaktiga som ingen vågade stoppa för då kunde de också hamna på den mobbades sida.
En som hette Frida stoppade mig i hallen och då visste jag. Allting blev liksom kristallklart. Hon slet min väska i från mig och ropade med tänder blottade som en varg: "Nu ska du duschas!!" klasskompisen Linda sa, faktiskt, "Sluta!" och gav tillbaka min väska. Vi rörde oss mot dörren och jag hann tänka att de kanske gav upp innan jag plötsligt blev översköljd av en stor hink med iskallt vatten.
Det värsta var egenligen inte att de hällde en hink vatten över mig på min födelsedag, att jag stod där droppande och genomblöt med brösten synliga genom det vita blustyget, det värsta var att i en evighetslång stund stod en hel klass med elever, mina klasskompisar sedan mellanstadiet, och stirrade i tystnad på mig, sedan vände de om och gick. Utan ett ord.
När alla hade gått och jag vände om och hämtade mina saker för att springa hem följde en kille i min klass efter och pratade om hur förfärligt det var, så att läraren skulle höra. Jag minns att jag kände avsky gentemot honom, hat, rentav, för hans feghet, för hur han ville rentvå sig själv inför magistern men i stunden det skedde teg han, som alla andra.
Och jag minns lärarens ord, han sprang ut och hämtade ledaren i mobbargänget och nästran skrek till mig högröd i ansiktet av ilska gentemot Ivar, som mobbaren hette: "Förlåter du honom?? Förlåter du honom??!
Förlåter du honom? Vad var det för en underlig sak att säga?
Det "coola" mobbargänget brukade duscha alla som fyllde år, dvs. de tvingade in dem i ett duschrum som av någon anledning fanns vid toaletterna, detta skedde under skratt och stoj, men inte när det gällde mobboffren. Då var det ingen som skrattade. Då hade de glänsande, nästan lystna ögon och lynchmobb i blick. De andra vände sig bort och låtsades som om de varken hörde eller såg fadäsen, det ohyggligt pinsamma och felaktiga som ingen vågade stoppa för då kunde de också hamna på den mobbades sida.
En som hette Frida stoppade mig i hallen och då visste jag. Allting blev liksom kristallklart. Hon slet min väska i från mig och ropade med tänder blottade som en varg: "Nu ska du duschas!!" klasskompisen Linda sa, faktiskt, "Sluta!" och gav tillbaka min väska. Vi rörde oss mot dörren och jag hann tänka att de kanske gav upp innan jag plötsligt blev översköljd av en stor hink med iskallt vatten.
Det värsta var egenligen inte att de hällde en hink vatten över mig på min födelsedag, att jag stod där droppande och genomblöt med brösten synliga genom det vita blustyget, det värsta var att i en evighetslång stund stod en hel klass med elever, mina klasskompisar sedan mellanstadiet, och stirrade i tystnad på mig, sedan vände de om och gick. Utan ett ord.
När alla hade gått och jag vände om och hämtade mina saker för att springa hem följde en kille i min klass efter och pratade om hur förfärligt det var, så att läraren skulle höra. Jag minns att jag kände avsky gentemot honom, hat, rentav, för hans feghet, för hur han ville rentvå sig själv inför magistern men i stunden det skedde teg han, som alla andra.
Och jag minns lärarens ord, han sprang ut och hämtade ledaren i mobbargänget och nästran skrek till mig högröd i ansiktet av ilska gentemot Ivar, som mobbaren hette: "Förlåter du honom?? Förlåter du honom??!
Förlåter du honom? Vad var det för en underlig sak att säga?
Happy birthday to me.
Idag fyller jag 34 år. För 29 år sedan blåste jag ut 5 ljus på en grön marsipantårta och fick en grön cykel med ett rött och ett blått handtag i present. Det var nog det finaste jag någonsin fått på min födelsedag genom tiderna, det var något fantastiskt och magiskt över det, att fylla fem och se cykeln stå där alldeles glänsande och ny.
Det var min pappa som gav den till mig. Konstigt va? Under ett litet ögonblink av mitt liv var han hela min lilla världs hjälte, han var som en kung för mig, när jag såg honom komma på gården i Linköping där jag bodde då, när han kom från Stockholm för att hälsa på, då var det som om solen bröt genom molnen och en allgenomsyrande lycka spreds i hela mig "PAPPA KOMMER! PAPPA KOMMER!" och jag släppte allt jag hade för händer och sprang honom till mötes och det var lycka när han såg mig och tog emot mig och lyfte mig högt upp i luften och känslan av hans starka händer under mina armar, hans doft och hans blick.
Det var innan han svek mig, innan jag blev osynlig och värdelös för honom, innan jag glömdes bort och innan jag sågs som ett besvärande lort under skosulan, fullkomligt misslyckad och avskydd, helt och hållet ointressant och utan mening.
En kort blinkning i livet var allt som det skulle. Det var allt jag fick.
Nu blev jag ledsen i halsen.
2013-02-24
Man kan inte gå på bolaget varje dag utan att det missförstås.
Gör ett lamt försök att hitta den där systembolagskillen på fejjan. Misslyckas. Fejjan vill inte söka på "arbetsplats". Den är Ce Pe. Stalker? Lägg av. Om alla jämt vore rädda för att ses som stalker skulle inga barn bli gjorda i den här världen.
Aiight?
Aiight?
Det var inte farligt med sorg.
Jag har alltid varit livrädd för sorg, rädd för att den skulle göra mig galen, jag trodde att sorg var lika med panikångest och akut depression.
Det var inte alls så. Det påminde ingenting om vare sig panikångest eller melankoliskt tillstånd, det var helt annorlunda. Det gick att behärska. Var rentav behagligt i jämförelse. Ja det låter groteskt jag vet men det var så det kändes. Sjukdomen är inte lika med en konstant känsla av sorg, sjukdomen går inte att likna vid det alls, det är ett tillstånd av horribla mått som knappt går att beskriva; hur ansiktet förvandlas till en stel mask, hur solljuset blir mörkt, kallt och meningslöst som lysrörsljus, hur verkligheten förändrats till ett otäckt negativ av vad den borde vara. Hur ingenting spelar någon som helst roll, för allt är meningslöst och plågsamt. Total likgiltighet och panik inför det. Att inte kunna titta på människor. Att försöka gömma sig för att ingen ska se på en. Ord tomma som intigheten. Smärtan av varandet. Att se de andras oroliga blickar och bekymrade ansikten men att vara på andra sidan ett ljusår, deras rädsla så fjärran att det skulle ta dem miljontals år att hitta (hinna) fram. Ensamheten inuti det svarta. De andra lever vidare där ute, hur kan de inte förstå mörkret? Hur kan de inte se det? De lever i förnekelse. Bara jag vet den horribla sanningen. Jag är ensam om att veta. Om att känna undergångens obönhörliga gravitation.
Nej. Sorg har ingenting med det att göra.
Det var inte alls så. Det påminde ingenting om vare sig panikångest eller melankoliskt tillstånd, det var helt annorlunda. Det gick att behärska. Var rentav behagligt i jämförelse. Ja det låter groteskt jag vet men det var så det kändes. Sjukdomen är inte lika med en konstant känsla av sorg, sjukdomen går inte att likna vid det alls, det är ett tillstånd av horribla mått som knappt går att beskriva; hur ansiktet förvandlas till en stel mask, hur solljuset blir mörkt, kallt och meningslöst som lysrörsljus, hur verkligheten förändrats till ett otäckt negativ av vad den borde vara. Hur ingenting spelar någon som helst roll, för allt är meningslöst och plågsamt. Total likgiltighet och panik inför det. Att inte kunna titta på människor. Att försöka gömma sig för att ingen ska se på en. Ord tomma som intigheten. Smärtan av varandet. Att se de andras oroliga blickar och bekymrade ansikten men att vara på andra sidan ett ljusår, deras rädsla så fjärran att det skulle ta dem miljontals år att hitta (hinna) fram. Ensamheten inuti det svarta. De andra lever vidare där ute, hur kan de inte förstå mörkret? Hur kan de inte se det? De lever i förnekelse. Bara jag vet den horribla sanningen. Jag är ensam om att veta. Om att känna undergångens obönhörliga gravitation.
Nej. Sorg har ingenting med det att göra.
"Homosex"-skandal
Men orkar påven verkligen med sex? Han är ju 82 år? Fast Viagra finns ju iofs. Jaja.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16299106.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16299106.ab
2013-02-23
Hur kan jag ha missat den här nittiotalslåten?
Fuck yo asshole.
Om du inte har ritat, varför berättar du det då?
- Mamma, ja har inte ritat på mitt ben, hihihihihi!
Varför tror jag honom inte?
Kode broken.
Jag tror jag har knäckt koden till skandal/bimbo/modebloggerskornas framgång; det är som en dålig dokusåpa, som "Glamour" eller "Days of our lives" det rullar på och alla vet att det är skitdåligt och innehållslöst och utan själ och hittepå och att samma intriger återskapas i nya former om och om igen men man sugs ändå fast i det lockande, hjärndöda temat, man blir lite beroende och bara måste kolla vad Brooke Forrester har haft för sig och om någon dött och kommit tillbaka som någons tvillingbror etc.
2013-02-22
Huh?
Jaaaa joooo jag går i trasiga skor
Såna här skor har ungdomarna på sig nu för tiden. Håhå jaja. Nej fast seriöst; annalkande hälsensskada - hej! Man kan ju, rimligtvis inte, gå i dessa skor? Är dessa skor enbart för uppvisning? Är det verkligen snyggt osv.? Lady Gaga är den stora inspiratören till dylika pjucks men hon är artist, hon arbetar inte i butik eller på kontor där ankeln skulle brytas efter x antal timmar inklämd i dessa lindade-kinesiska-fötter-skor. Lev och låt lev et cetera men detta är ju absurt. Eller?
2013-02-14
Friterad pung, någon?
Jag undrar vad som skulle hända om man bemötte en näthatare med samma mynt: "ÅÅÅÅh jaaaa jaaaaaaaaaaaaaHh! Stek mina bröst i smör! Fläta mitt könshår! Koka mina ögon och ät dem som ägg! Drick mitt ljuva honungsgula kiss!! Låt mig göra en förrätt av din pung, friterad med grillad sparris och citronmeliss!! AaaaaaaaaH!!!"
?
Det skulle vara ett intressant experiment.
?
Det skulle vara ett intressant experiment.
2013-02-13
Blivande pensionär.
I morse såg jag en ung "kissietjej" på stationen, hon var tunnklädd i skinnjacka, anorektiskt smal, hade solglasögon trots molntäcket, släpade på en Louis vuitton-väska och en rosa resväska och hade glitterballerinas på fötterna.
Aowe!
Slog mig på hakan av en nedfallande metallskena. Anar stort blåmärke. Perfekt inför morgondagens möte. Slut på meddelandet.
Näthat.
Alltså ursäkta men vad är det för djävla blådårar som skriver att de vill steka någons bröst i smör?
Och jag vill koka din penis i vatten med lite lagerblad, lägga den i ett korvbröd, ha på senap och ketchup och äta den till lunch.
Eh?
Va?
Internet är en konsekvensfri zon, en avhumaniserad virtuell plats där du inte skriver till en människa, du skriver till en idé, en mental bild av en människa som du själv har konstruerat i huvudet på basis av vad denna person på andra sidan bredbandet har skrivit, således skulle man kunna säga att du kommunicerar med dina egna föreställningar och därför är du trygg i att öppna portarna till dina mörka platser. Bakom min datorskärm kan ja va mig själv, ungefär.
Det kanske krävs en nätrevolution som får folk att stanna upp och tänka till innan de låter det gutturala undermedvetna föra talan.
Eller så är det bara så enkelt som: Varför? För att jag kan.
Och jag vill koka din penis i vatten med lite lagerblad, lägga den i ett korvbröd, ha på senap och ketchup och äta den till lunch.
Eh?
Va?
Internet är en konsekvensfri zon, en avhumaniserad virtuell plats där du inte skriver till en människa, du skriver till en idé, en mental bild av en människa som du själv har konstruerat i huvudet på basis av vad denna person på andra sidan bredbandet har skrivit, således skulle man kunna säga att du kommunicerar med dina egna föreställningar och därför är du trygg i att öppna portarna till dina mörka platser. Bakom min datorskärm kan ja va mig själv, ungefär.
Det kanske krävs en nätrevolution som får folk att stanna upp och tänka till innan de låter det gutturala undermedvetna föra talan.
Eller så är det bara så enkelt som: Varför? För att jag kan.
2013-02-12
Hallåååååaaaaaa!!! IIIIIIIIIIIIHHHHHHHHH!!!!:) :) :) :)
Tjeeeeeniiis blåggen!!!!!! :) :) :)
I mårrån ska ja åka til Bahamas så ja bettra på brennan lite, tycks???!!!??!?!?!?!?
Har bokat första klass lyx lyx!!!! :) :) :) :) :)
Hoppas ba man slipper sitta me nån jävla kines bara!!!!!!! Fyfan asså! :( :( :(
Så här cshåkad blev ja när ja såg att ja hade 100 000 extra på kåntot va fan kåmmer de ifrån ;) ;) ;) ;) fatta blev Bahama direkt kan ja säja!!
Ida har ja äti en räka asså FATTA att jag äter MASSOR liksåm, hur dumma få folk va?????
.jpg)
Inga svensson räkor här inte!!!!!!!!!
Nu baja Carmen i min säng asså hur gulli få man va iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!!!!!! Så jävla sött när hon bajar asså ni anar inte!!!!!!!! :) :) :)
.jpg)
Måste sluta nu si jo soun XOXOXOXOXOXOXOXOXOXOXOXXOOX :) :) :) :) :)
Det är bara det jag vill ha.
En kvinna till sin gråtande man på "lyxfällan": "älskling... det är okej, vi ordnar det här på något sätt, tillsammans".
Jag önskar att jag vore dum.
Ibland, eller väldigt ofta faktiskt, önskar jag att jag vore en idiot, att jag vore en bimbo i ordets yttersta bemärkelse, helt befriad från tankarna, jag önskar att jag levde i en ytlig, barnslig bimbovärld där ingen djuphet existerade, bara ett fåraktigt leende och ett jordiskt ointellekt.
För det är tankarna som ställer till det, intellektet if you will. Det är tanken som styr allt och är upphov till allt, det är med en tanke som allting börjar (och slutar) och ju mer du tänker desto mer problem får du, ju mer du förstår desto mer ledsen kan du bli, det är därför genialitet och dårskap går hand i hand.
Nu säger jag INTE att jag är ett geni för det är jag rakt inte, det jag säger är att jag ofta är för intelligent för mitt eget bästa och att jag önskar att jag vore mer dum.
Jag verkar dessutom vara urdålig på att styra dessa mina tankar i rätt banor i det ypperligt komplicerade tunnelbanesystemet där uppe, jag envisas och envisas med att styra tåget dit där det är som mörkast, och det i sig, är ju egentligen inte särskilt smart alls. Jag inbillar mig kanske att jag kör tåget till den egentliga sanningen som bara jag själv inser är den enda sanna sanningen men bedrar jag inte mig själv då? Jag kan tänka på ett ruttet lik eller jag kan tänka på en dansande, lemonad drickande elefant och båda tankarna är lika sanna, lika verkliga, det verkar ju som ren idioti att medvetet välja att tänka på liket eftersom den tanken är destruktiv och får mig att må dåligt och göra dåliga val och hata mig själv och kissa ned allt som är bra i stället för att medvetet välja att tänka på den skrattande elefanten som får mig att må bra.
Jag kanske i själva verket ÄR som bilden nedan, när allt kommer omkring.
Missing you.
Det känns som om jag hela tiden väntar på att bli avslöjad. Som om jag vore fejk eller som om allt var en lögn, som om jag väntar på att bli tagen på bar gärning som den fuskare och lögnare jag är, uthängd i hela min nedriga skam, på display med allt jag gjort och ljugit om. Jag väntar på den stora kraschen. Den stora utskällningen. Avslöjandet. Fallet.
Fast jag förstår inte vad det är jag har ljugit om eller fuskat med?
Jag ljuger nog mindre än gemene man i allmänhet skulle jag tro med tanke på att folk verkar leva under devisen "det man inte vet om mår man inte dåligt av" medan de fullt medvetet väljer att bedra sina män och fruar till höger och vänster i en enda stor och ständigt pågående könsfest. Missförstå inte; jag har ingenting emot fria eller öppna förhållanden eller polygamism för den delen, det jag säger är att då ska båda parter vara överens om att det är ett sådant förhållande, den ena ska inte vara omedveten om att den andre vädrar korven med jämna mellanrum och dessutom rättfärdigar sitt svek.
Vad fan har detta med det jag började prata om att göra!
Jag menar att jag har inte för vana att vare sig ljuga eller fuska så varför väntar jag då på ett AVSLÖJANDE? Kanske menar jag att jag innerst inne känner mig fejk på grund av hur mitt liv egentligen är till skillnad mot vad jag väljer att inte berätta offentligt? Eller att jag känner mig... inte misslyckad, för så känner jag inte, att jag känner mig... beskärd från livets träd men låtsas att jag ändå växer och frodas där? Är det det jag menar? Eller handlar denna känsla av överhängande STRAFF om att jag dömer mig själv extremt hårt i någon slags katastroftänksmaraton? För vad har jag egentligen gjort? Jag trampar vatten för glatta livet här. De lögner jag trots allt utdelar står inte i proportion till andras, "friska" lögner så varför skulle det vara helt uteslutet för mig att vara dålig ibland? Varför får inte jag göra fel? Synda? Varför är det genast spöstraff på minsta detalj? Varför detta HAT? Alla kan falla. Varför får jag inte må dåligt? Vaför får jag inte göra bort mig? Varför får jag inte göra fel? Medvetet fel? Sett i skuggan av mina tidigare erfarenheter är jag verkligen ursäktad. Egentligen.
Men det är så att eftersom det bara är jag som säger det här till mig själv så har det ingen legitimitet, det är ett självbedrägeri, ett ensamt babbel, en dåre som håller med om sina egna ekande ord.
Det kanske är därifrån känslan av lögn och bedrägeri kommer ifrån.
När jag ser tillbaka på tidigare incidenter då jag "ljugit" och inte dykt upp och skolkat och skitit i allt så ser jag att jag där och då dömt mig själv för det extremt hårt men i efterhandens klarhet förstår jag varför jag agerade som jag gjorde, det är till och med förståeligt.
Så varför är det inte förståeligt just nu?
Å. Vad jag saknar min terapeut.
Fast jag förstår inte vad det är jag har ljugit om eller fuskat med?
Jag ljuger nog mindre än gemene man i allmänhet skulle jag tro med tanke på att folk verkar leva under devisen "det man inte vet om mår man inte dåligt av" medan de fullt medvetet väljer att bedra sina män och fruar till höger och vänster i en enda stor och ständigt pågående könsfest. Missförstå inte; jag har ingenting emot fria eller öppna förhållanden eller polygamism för den delen, det jag säger är att då ska båda parter vara överens om att det är ett sådant förhållande, den ena ska inte vara omedveten om att den andre vädrar korven med jämna mellanrum och dessutom rättfärdigar sitt svek.
Vad fan har detta med det jag började prata om att göra!
Jag menar att jag har inte för vana att vare sig ljuga eller fuska så varför väntar jag då på ett AVSLÖJANDE? Kanske menar jag att jag innerst inne känner mig fejk på grund av hur mitt liv egentligen är till skillnad mot vad jag väljer att inte berätta offentligt? Eller att jag känner mig... inte misslyckad, för så känner jag inte, att jag känner mig... beskärd från livets träd men låtsas att jag ändå växer och frodas där? Är det det jag menar? Eller handlar denna känsla av överhängande STRAFF om att jag dömer mig själv extremt hårt i någon slags katastroftänksmaraton? För vad har jag egentligen gjort? Jag trampar vatten för glatta livet här. De lögner jag trots allt utdelar står inte i proportion till andras, "friska" lögner så varför skulle det vara helt uteslutet för mig att vara dålig ibland? Varför får inte jag göra fel? Synda? Varför är det genast spöstraff på minsta detalj? Varför detta HAT? Alla kan falla. Varför får jag inte må dåligt? Vaför får jag inte göra bort mig? Varför får jag inte göra fel? Medvetet fel? Sett i skuggan av mina tidigare erfarenheter är jag verkligen ursäktad. Egentligen.
Men det är så att eftersom det bara är jag som säger det här till mig själv så har det ingen legitimitet, det är ett självbedrägeri, ett ensamt babbel, en dåre som håller med om sina egna ekande ord.
Det kanske är därifrån känslan av lögn och bedrägeri kommer ifrån.
När jag ser tillbaka på tidigare incidenter då jag "ljugit" och inte dykt upp och skolkat och skitit i allt så ser jag att jag där och då dömt mig själv för det extremt hårt men i efterhandens klarhet förstår jag varför jag agerade som jag gjorde, det är till och med förståeligt.
Så varför är det inte förståeligt just nu?
Å. Vad jag saknar min terapeut.
Usch.
Det som är gott för mig kan vara äckligt för dig och vice versa, för mig är detta ingenting annat än en hamburgare med mandelmassa och grädde. Yack!
.jpg)
2013-02-11
Tydligen har e-kontakt automatiserat mitt medlemsskap. Eh. Ja, jag som verkligen är pigg på att dejta! Tjenis alla vill väl dejta en deprimerad fuskare lixåm!
Ja jag är min egen Judge Dred. Tack så mycket. Jag vet.
Jag är lost in my internal space.
Jag måste göra något radikalt. Jag måste förändra mitt liv en gång för alla. Jag kom inte hela vägen hit för detta.
Men hur ska jag göra? Några idéer? För jag har då inga. Jag flyter likt drivved i en ond bermudatriangel.
Och jag hatar det.
Tanke på tunnelbanan
"Jaha. Ska jag bli galen nu? Vilken perfekt tajming!"
jag är till och med ironisk i min psykos.
Närå. Lugna ned er. Jag skojar. Jag har inte fått någon psykos. Fast ibland vet ni så kan det kännas precis som om man håller på att bli tokig, som om man ska "tappa" det, som om man står på vansinnets kristalltunna yta och förväntar sig höra KNAKET vilken sekund som helst.
Eller tja, ni vanliga svenssons vet nog inte vad jag svamlar om nu, den här upplevelsen är nämligen exklusivt reserverad för oss med panikångest. Yipp. Ee.
jag är till och med ironisk i min psykos.
Närå. Lugna ned er. Jag skojar. Jag har inte fått någon psykos. Fast ibland vet ni så kan det kännas precis som om man håller på att bli tokig, som om man ska "tappa" det, som om man står på vansinnets kristalltunna yta och förväntar sig höra KNAKET vilken sekund som helst.
Eller tja, ni vanliga svenssons vet nog inte vad jag svamlar om nu, den här upplevelsen är nämligen exklusivt reserverad för oss med panikångest. Yipp. Ee.
LYCKOST MIG!
2013-02-10
Helveteskukstol!
4 Kalle Anka-utbrott senare och den sista stoldjäveln är monterad och min son kan ta med sig ett helt nytt vokabulär till förskolan. Vi talar om finkulturmeningar såsom:
"Jag ska elda upp dig din förbenade piscis-doftande Belsebubska prostituerade Lucifer-stol" eller "GAAAH! Jag skruvar ju där ditt belsebubska manliga könsorganshuvud dra åt fanders!!!".
Och jag lär honom dessutom genustänk genom att använda dessa meningar på ett jämlikt vis!
"Jag ska elda upp dig din förbenade piscis-doftande Belsebubska prostituerade Lucifer-stol" eller "GAAAH! Jag skruvar ju där ditt belsebubska manliga könsorganshuvud dra åt fanders!!!".
Och jag lär honom dessutom genustänk genom att använda dessa meningar på ett jämlikt vis!
2013-02-09
No karmatic justice.
Quote Alan harper season 2 episode 17:
- What??! You think there is justice??! THERE IS NOT!!!
- What??! You think there is justice??! THERE IS NOT!!!
TITTA DÅ MAMMA!
En gång var trettionde sekund:
- Mamma mamma kolla! Mamma kolla! Mamma! Titta på bilen! Mamma mamma titta titta mamma kolla mamma kolla legot mamma titta mama titta då mamma kolla mamma !!
Någon är i ständigt akut behov av uppmärksamhet. Puh.
Man kan ju undra varför jag "klagar".
- Mamma mamma kolla! Mamma kolla! Mamma! Titta på bilen! Mamma mamma titta titta mamma kolla mamma kolla legot mamma titta mama titta då mamma kolla mamma !!
Någon är i ständigt akut behov av uppmärksamhet. Puh.
Man kan ju undra varför jag "klagar".
2013-02-05
Hohoho we are the seven dworfs
Så här översatte google translate versen från Disneys Askungen och de 7 dvärgarna: "Equally gla for e yes me but happiest e enough is the fox"
Dats pritty fönni ey.
Dats pritty fönni ey.
Ghana, min trogna läsare.
Någon i Ghana har varit inne på min blogg. Jag upprepar: GHANA. Vad en ghanian har för intresse av det kan jag icke förstå och förresten är det väl typ bara just 1 person i Ghana som har dator med tanke på fattigdomen menar jag.
Jaja. Waddevva.
Jaja. Waddevva.
2013-02-04
Skuld över varannan vecka
Jag satt här och kände extrem skuld över diverse skeenden relaterade till hur inte-bra det gick förr med varannan vecka fram till dess att en smula leggis small till poff! såvare borta. Lika gla för de e ja men gladast e nog räven. Nej men. Vad ska jag göra åt det NU liksom? Va? Nej just det! Men riktigt så fungerar inte skuldcentralen i hjärnan, den njuter av att plåga en för diverse ting som man absolut inte kan göra ett endast iota åt förrän någon uppfinner en tidsmaskin så att man kan åka tillbaka i tiden och ändra på det som gett upphov till skuldkänslan och det kommer förmodligen aldrig att uppfinnas och gör det det så kommer jag då inte att existera längre så att jag kan använda mig av maskinen.
Pinsamma möten i februarislasket.
Var på ett möte nyss som var mycket awkward och spänt, det var som att dra ut en tand, genant, pinsamt och motsträvigt. Den andra parten ville inte samarbeta och var högst fientligt inställd.
Men solen går upp i morgon också.
Men solen går upp i morgon också.
2013-02-03
.jpg)
2013-02-02
Jag förvånar mig själv igen
Råkade på den här gamla låten idag och förvånades av att jag, fortfarande, tror detta. Alltså, jag kan fortfarande känna den där solgula, självklara glädjen, trots allt som har hänt. Jag antar att det är det som är min välsignelse i det här livet. Thats gotta be good for something.
Djävla k*kbord!!!
Försökte montera ett helvetes djävla fittbord från IKEA, där förlorade jag lite av dagens godmodighet med diverse fula obsceniteter.
God morning world!
En ny dag bröt sig igenom mörkret. Solen lämnade Kina och rullade ut den blå manteln över den frusna marken i norr, smekte den stela marken med gula fingrar och letade sig in genom en liten springa i min persienn. jag steg upp efter en natt av sorgesamma drömmar om min kära mormor med det vita håret som inte finns mer i den här världen, gjorde en kopp kaffe och trodde att jag skulle vara låg men det visade sig vara precis tvärtom, min telefon ringde och jag lät positiv. Det förvånade mig.
Nu är jag här.
Nu är jag här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)