http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17036687.ab
Förstå att leva med en skam och en skuld (mental) av den digniteten, det är omöjligt om man inte är psykopat. Fyfan stackars människa.
Det jag tänker på som kanske inte hör till saken är hur folk till synes enkelt kan komma förbi sin överlevnadsinstinkt, jag vet förvisso att grav depression kan släcka den helt men det ska ändå väldigt mycket till för att faktiskt genomföra ett självmord. De flesta behöver någon typ av drog eller medikament för att kunna göra det och det är min skräck om någonting någon gång skulle hända mig som skulle kräva att jag gjorde slut på mitt liv (jag vet en sak som skulle kräva det, om något skulle hända min son, då är djag klar) att jag då inte skulle kunna ta mig förbi instinkten, då är min andra förhoppning att jag får bli mentalsjuk för resten av livet men det är ju ingenting man kan välja att få bli, tyvärr, i ett sådant fall.
Vilka makabra tankar så här på eftermiddagen, jag beklagar men det här är något som jag ibland tänker på, det gör nog alla mer eller mindre, särskilt föräldrar.
2013-06-28
2013-06-27
7,5 miljarder dollar
Vad gör man när man är så rik?
2013-06-26
P.S
och jag kräver ingenting tillbaka, jag gör det inte för att få tacksamhet eller för att få känna mig som ett helgon, jag gör det för att jag bryr mig, för att det är viktigt, för att det är min plikt som medmänniska och jag skriver inte om det för att skryta, jag skriver om det för att berätta hur viktigt det är att inte lämna människor i kris ensamma eller isolerade för att man är rädd för att störa eller agera opassande, endel vill inte bli störda, det är sant, men då har man i alla fall tagit reda på att de vill lämnas i fred
Jag kommer i håg när min bror blev schizofren och det var som om jag, vi, plötsligt hade drabbats av spetälska, alla ansikten slöts och ingen sa någonting, alls, det var som om jag smittats, full av skamligt galenskapsvirus, satt i en osynlig karaktän, det kom inte ens någon krisgrupp springande som det gör nu bara man råkar missa tunnelbanan, ungefär.
Ja jag är bitter och arg över det för det var så FEL, så djävla fult och fegt, som om jag inte var värdig någon medkänsla, som om han inte var värdig någon medkänsla med sin stigmatiserande sjukdom, ingen ville se, ingen ville höra, man vände bara bort blicken.
Jag vill inte vara feg så jag kommer aldrig att vända bort min blick, jag gör ett aktivt val att inte sälla mig till den tysta, likgiltiga massan.
D.S
Jag kommer i håg när min bror blev schizofren och det var som om jag, vi, plötsligt hade drabbats av spetälska, alla ansikten slöts och ingen sa någonting, alls, det var som om jag smittats, full av skamligt galenskapsvirus, satt i en osynlig karaktän, det kom inte ens någon krisgrupp springande som det gör nu bara man råkar missa tunnelbanan, ungefär.
Ja jag är bitter och arg över det för det var så FEL, så djävla fult och fegt, som om jag inte var värdig någon medkänsla, som om han inte var värdig någon medkänsla med sin stigmatiserande sjukdom, ingen ville se, ingen ville höra, man vände bara bort blicken.
Jag vill inte vara feg så jag kommer aldrig att vända bort min blick, jag gör ett aktivt val att inte sälla mig till den tysta, likgiltiga massan.
D.S
Osvenskt?
Jag kan inte lämna någon i sticket.
När någon är ledsen eller sjuk, till exempel på arbetsplatsen när någon gråter eller har blivit psykiskt sjuk (hände på mitt förra jobb) eller har fått cancer (hände i dag), eller en bekant blir lämnad av sin man och får reda på att han har ett barn med en annan kvinna (hände förra veckan), så kan jag inte låtsas som ingenting eller vara "respektfull" och "lämna ifred", inte så att jag går på som en ångvält men jag måste visa att jag bryr mig, anpassat efter just den individens personlighet, så klart, det går emot min atomstruktur att lämna ifred, att inte störa, jag måste störa om så bara med ett enda ord eller en klapp på armen, en kram eller ett "hur är det?" och jag skiter i om det är opassande för jag lämnar ingen ensam (såsom jag blivit lämnad) och jag kommer aldrig att göra det.
Behandla andra såsom ni själva vill bli behandlade ungar.
När någon är ledsen eller sjuk, till exempel på arbetsplatsen när någon gråter eller har blivit psykiskt sjuk (hände på mitt förra jobb) eller har fått cancer (hände i dag), eller en bekant blir lämnad av sin man och får reda på att han har ett barn med en annan kvinna (hände förra veckan), så kan jag inte låtsas som ingenting eller vara "respektfull" och "lämna ifred", inte så att jag går på som en ångvält men jag måste visa att jag bryr mig, anpassat efter just den individens personlighet, så klart, det går emot min atomstruktur att lämna ifred, att inte störa, jag måste störa om så bara med ett enda ord eller en klapp på armen, en kram eller ett "hur är det?" och jag skiter i om det är opassande för jag lämnar ingen ensam (såsom jag blivit lämnad) och jag kommer aldrig att göra det.
Behandla andra såsom ni själva vill bli behandlade ungar.
2013-06-25
ja ja jaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!
skrattar åt min egen dikt jag jag jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaag ååhåhåååååååååååååååååååååååh!
*gnuggar min mentala egofläck*
Inte DEN fläcken SNUSKON!!
*gnuggar min mentala egofläck*
Inte DEN fläcken SNUSKON!!
En stilla dikt om prutt
tiden rör sig i sakta mak
jag känner för att släppa en brak
lyssnar mot tom korridor
den som får
hålla emot gas med lår
är den vars tunnelsystem
acidofilus aldrig når
jag känner för att släppa en brak
lyssnar mot tom korridor
den som får
hålla emot gas med lår
är den vars tunnelsystem
acidofilus aldrig når
Dududududududu
Jag har en kär vän som har en tendens att bara prata om sig själv och sin psykologiska resa, jag säger inte att jag dömer, jag säger att det kan bli en smula ensidigt samtalsmässigt.
En prinsessa på pendeltåget
Kläder har en stor betydelse, man kan kanske inte tro det men det har det. Tänk tanken att du skulle åka pendeltåget till jobbet klädd precis som du vill, som en femårig prinsessa:
Vad är det för konstigt med det? Det är ju bara textil, egentligen, tyg?
Men det är inte bara tyg, det är en reflektion av en identitet och om normen för detta bryts orsakar det oundvikligen uppståndelse, uppståndelse av den sort som de flesta inte vill vara medelpunkten av om det inte är maskerad vill säga och man smälter in i mängden. För de flesta av oss vill det, smälta in, vara som alla andra, accepterad, omtyckt, icke avvikande.
Fast visst vre det en roligare värld om din chef kom till jobbet i prinsessoutfit en morgon?
Men det är inte bara tyg, det är en reflektion av en identitet och om normen för detta bryts orsakar det oundvikligen uppståndelse, uppståndelse av den sort som de flesta inte vill vara medelpunkten av om det inte är maskerad vill säga och man smälter in i mängden. För de flesta av oss vill det, smälta in, vara som alla andra, accepterad, omtyckt, icke avvikande.
Fast visst vre det en roligare värld om din chef kom till jobbet i prinsessoutfit en morgon?
2013-06-24
DUMHETEN!
Jag har gjort något så oerhört dumt som att lova min son en viss gul leksaksbuss, inte nog med det, min dumhet sträcker sig över alla gränser, av någon dum anledning har jag i min totala dumhet gått omkring och trott att jag skulle få lön i dag, alltså har intelligensen checkat ut eller vad, så fruktansvärt oerhört dumt, nu måste jag göra honom så besviken
FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!
FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!
2013-06-23
2013-06-21
.jpg)
2013-06-20
va faaan de e ju mischåmmar!!!
Men sup gärna skallen i bitar och knulla med grannens man på midsommarafton för vadå? De e ju missåmmar för faaaaan HICK!
Det är kultur att ramla in i buskage, spy, misshandla frun, skrämma barnen etc. om det är missåmmar.
Du traumatiserar ditt barn om du konsumerar 2 glas vin en vanlig torsdag. Barnet blir RÄDD och känner sig OTRYGGT.
SKÅL!
2013-06-18
Jag måste få det här ur systemet
Jag blir ledsen på mig själv när jag läser i min förra blogg, jag vet att jag var en trött småbarnsmamma, ensamstående dessutom och att min son var en mycket jobbig bebis, för det var han, men jag blir ändå ledsen - för jag hade ingen aning.
Om hur djävligt det skulle bli att vara utan honom varannan vecka.
Nu vet jag det och nu när den apjobbiga småbarnstiden är förbi så kan jag se det ur ett helt annat ickejobbigt perspektiv som jag inte kunde då eftersom jag inte hade haft något barn förut givetvis, jag var nybörjare och gjorde rookie misstakes, de brukar ju säga att den första är övningsbarnet som man gör alla misstag med men ändå, jag ångrar mig.
Om jag någon gång får en till, då vet jag precis.
Vi talar inte om några anmälningar-till-soc-issues men den moderliga skulden bryr sig inte om graden på felandet utan koncentrerar sig blint på felandet som sådant, hur oändligt pluttigt det än kan framstå jämte digra misstag.
Om hur djävligt det skulle bli att vara utan honom varannan vecka.
Nu vet jag det och nu när den apjobbiga småbarnstiden är förbi så kan jag se det ur ett helt annat ickejobbigt perspektiv som jag inte kunde då eftersom jag inte hade haft något barn förut givetvis, jag var nybörjare och gjorde rookie misstakes, de brukar ju säga att den första är övningsbarnet som man gör alla misstag med men ändå, jag ångrar mig.
Om jag någon gång får en till, då vet jag precis.
Vi talar inte om några anmälningar-till-soc-issues men den moderliga skulden bryr sig inte om graden på felandet utan koncentrerar sig blint på felandet som sådant, hur oändligt pluttigt det än kan framstå jämte digra misstag.
2013-06-14
Ett minne av grönan
Jag gick som trettioåring anno 2009 på gröna lund, jag skulle gå med B, eller "den galna Björnen" som han efteråt kom att kallas, en kille jag hade dejtat 4 ggr via dejtingsajten e-kontakt. Först var det meningen att han skulle möta mig på centralen med sin bil, men när jag satt på tåget fick jag mess om att han plötsligt inte kunde och sa att jag skulle komma till grönans grindar i stället. Sedan följde i raskt takt 30 och nej, ni tror att jag överdriver eller ljuger men det är helt och hållet sant, sms av varierande äckligt sexuell karaktär till exempel om jag kunde tänka mig att ta honom i munnen på grönans parkeringsplats, att han skulle utföra analsex på mig, han frågade om han fick göra mig gravid, han skrev att han var troende katolik och undrade vad jag skulle göra om jag skulle bli gravid med honom, skulle jag göra abort följt av diverse frågor om min nedre frisyr etc.
Nu tänker ni: Men hallå! Hon gick väl av tåget och åkte hem på direkten!!?
Nej. Det gjorde hon inte. Ty hon kan vara lika dum som vilken störtförälskad blåst och blåögd fjortis (eller femtioåring) som helst och trots att hon fick en mycket obehaglig känsla i maggropen så fortsatte hon tågresan ändå och valde att ignorera messen med någon slags bortförklaring av att han skämtade.
Fan jag skulle ha spart dem! De hade platsat i Guinness book of records of crazy dates.
Nåja. Själva besöket på nöjesparken var okej, inte en enda konstig fråga, det var som om han bara vågade flippa i cybervärlden. Efteråt åkte vi hem till honom. Jag fick inte sova över utan blev praktiskt taget utkörd efter att vi sett den då nya Star trek-filmen.
Nästa dag dumpade han mig genom att på MSN vidhålla att jag var en lösaktig hora som bara försökt att lura till mig en graviditet, att jag var snål, otacksam och ohyfsad, att jag minsann inte hade bjudit på ens en popcorpåse, jag hade inte yppat ett endaste ord av tack för allt det som han betalat, och ja han hade räkning på varenda litet vinglas han betalat.
Nu efteråt förstår jag att hans plötsliga kavalkad av orena SMS inför grönan bara var ett uselt försök att bli av med mig utan att behöva dumpa (eftersom han var feg) han hoppades ju att jag skulle ha gjort som jag borde ha gjort; vänt och åkt hem, det faktum att jag inte gjorde det stärkte nog hans tes om att jag var en prostituerad, otacksam, utnyttjare, jag ville tyvärr inte förstå det där och då.
Ja det var en liten otrevlig anekdot om grönan det.
2013-06-13
Zzzzzzzznark
Mina ögon går i kors av plötsligt sömnbegär när jag tvingar dem att ta in orden i denna rapport och jag läser och läser och läser utan att ta in vad det är jag läser för jag kommer iderligen på mig själv med att tänka på annat medan jag läser som till exempel vad entrébiljetten kostar på Grönan, när mina nya möbler kommer, vad sonen åt till middag i går etc. och jag får börja om och börja om och ingenting fastnar i hkärnan förutom några lösryckta fraser som taget ur sitt sammanhang inte betyder ett skit.
2013-06-12
Det är galet många människor som försvinner i Sverige det kan man se om man kollar Missing people Sweden på fejjan, innan trodde jag att antalet försvunna var cirka 10 per år högst men det rör sig om tusentals per år. De flest återfinns vid liv och jag undrar varför de försvunnit? Alla kan ju inte ha varit självmordskandidater som inte kunnat genomföra dådet? Eller?
De flesta som återfinns döda är antingen gamla senila, utvecklingsstörda eller "Olle var vid försvinnandet deprimerad" och då förstår man ju vad som har hänt, men alla de andra? Va?
De flesta som återfinns döda är antingen gamla senila, utvecklingsstörda eller "Olle var vid försvinnandet deprimerad" och då förstår man ju vad som har hänt, men alla de andra? Va?
NJUT FÖR FAN!!
T -18 and counting
Jag är ingen stor semestermänniska, per say. Någonstans på vägen förlorade jag förmågan att bara hänga och att kunna vara nöjd med det, nu gör det mig bara orolig som en människa med ADHD, avskyr att bara sitta stilla och njuuuuuuuuuuuuuuuuuuutaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa, blir provocerad av alla Sveriges njutningsfascister som bara njuuuuuuuuuuuuter av att påta i trädgården, göra ingenting, njuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuta, äta jordgubbar, njuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuta, ligga i hängmattan, njuuuuuuuuuuuuuuuuuuta, göra rabarberpaj, njuuuuuuuuuuuuuuta
Allt detta NJUTANDE! Jag tror inte ett ögonblick på det! Jag njuter då inte av att ligga still som en paralyserad, andas in, andas ut och vara i sällskap med mina TANKAR, fyfan!
Okej jag inser att njutningsfascisterna antagligen inte har likadana tankar som de jag är välsignad med men ÄNDÅ, jag har aldrig varit absurt fixerad vid att njuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuta, att chilla utan panikkänslor - ja
men det är en annan sak än detta påtvingande, självgoda njutandet!
Puh nu garvade jag i 3 minuter åt mitt eget inlägg, jag är fan riktigt rolig asså
Jag är ingen stor semestermänniska, per say. Någonstans på vägen förlorade jag förmågan att bara hänga och att kunna vara nöjd med det, nu gör det mig bara orolig som en människa med ADHD, avskyr att bara sitta stilla och njuuuuuuuuuuuuuuuuuuutaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa, blir provocerad av alla Sveriges njutningsfascister som bara njuuuuuuuuuuuuter av att påta i trädgården, göra ingenting, njuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuta, äta jordgubbar, njuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuta, ligga i hängmattan, njuuuuuuuuuuuuuuuuuuta, göra rabarberpaj, njuuuuuuuuuuuuuuta
Allt detta NJUTANDE! Jag tror inte ett ögonblick på det! Jag njuter då inte av att ligga still som en paralyserad, andas in, andas ut och vara i sällskap med mina TANKAR, fyfan!
Okej jag inser att njutningsfascisterna antagligen inte har likadana tankar som de jag är välsignad med men ÄNDÅ, jag har aldrig varit absurt fixerad vid att njuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuta, att chilla utan panikkänslor - ja
men det är en annan sak än detta påtvingande, självgoda njutandet!
Puh nu garvade jag i 3 minuter åt mitt eget inlägg, jag är fan riktigt rolig asså
hej dååaa
Ni ska veta en sak ungar, om man märker att man sa "hej då" som en idiot till en direktör men man bryr sig inte, det är då man äntligen har vuxit in i sin egen trygghet.
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah
*slänger upp benen på skrivbordet*
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah
*slänger upp benen på skrivbordet*
2013-06-11
x-lagen
Det finns (nästan) inget mer tillfredsställande än att se att exets nya inte är lika smal och snygg som en själv *smörjer in mig med självgodhet*
Nej. Låtom oss vara seriösa. Jag är faktiskt ganska snygg, för att inte säga väldigt, det tog mig åtskilliga decennium att våga erkänna det, jag äger inte samma skönhet som Angelina Jolie eller Pamela Anderson, jag äger min egen skönhet.
Tillbaka till x-lagen då. x-lagen säger bland annat att det är ohyggligt tillfredsställande när den nya inte är snygg. Mmm det värmer gott i kistan. Det spelar ingen som helst roll att det var man själv som gjorde slut eller att man under inga omständigheter, inte ens om man fick betalt för det, skulle ta exet tillbaka, x-lagen är x-lagen och detta är en av dess grundbultar.
don´t hate me cause I´m beautiful!
Nej. Låtom oss vara seriösa. Jag är faktiskt ganska snygg, för att inte säga väldigt, det tog mig åtskilliga decennium att våga erkänna det, jag äger inte samma skönhet som Angelina Jolie eller Pamela Anderson, jag äger min egen skönhet.
Tillbaka till x-lagen då. x-lagen säger bland annat att det är ohyggligt tillfredsställande när den nya inte är snygg. Mmm det värmer gott i kistan. Det spelar ingen som helst roll att det var man själv som gjorde slut eller att man under inga omständigheter, inte ens om man fick betalt för det, skulle ta exet tillbaka, x-lagen är x-lagen och detta är en av dess grundbultar.
don´t hate me cause I´m beautiful!
2013-06-10
Jag finner det intressant att så fort man mottar kritik så börjar man genast gasta högt och brett om avundsjuka.
Alla är alltid avundsjuka när de tycker annorlunda eller kritiserar (läs: "näthatar"), det är därför de säger dumma sakej om mej!
Fatta: jag är inte avundsjuk, jag kanske inte tycker att din frisyr är snygg helt enkelt, begrips?
Alla är alltid avundsjuka när de tycker annorlunda eller kritiserar (läs: "näthatar"), det är därför de säger dumma sakej om mej!
Fatta: jag är inte avundsjuk, jag kanske inte tycker att din frisyr är snygg helt enkelt, begrips?
Bigaråer och stora porer
Här sitter jag ock käkar bigaråer
Ja jag har stora porer, vilket jag AVSKYR, om någon kan tipsa om en kräm som förminskar dem så tar jag tacksamt emot det.
Om jag ginge (är det ett ord?) i gymnasiet i dag och skulle göra mitt stora projekt-avslutningsarbete då skulle jag välja att göra en livsbeskrivning och en psykoanalys av antingen Hitler eller Madonna.
De har ingenting med varandra att göra förutom det att de är två personer vars psyke fascinerar mig; hur kan en människa bli så ond (Hitler)? Och hur kan en människa blir så stor (Madonna)?
Jag går dock inte i gymnasiet (tack och lov) men jag önskar att jag hade haft... orken... att göra ett bra projektarbete och att jag i stället skulle ha gjort det om detta, nu fick jag ju ändå G på det jag faktiskt gjorde (vilket var ett mirakel med tanke på mina livsomständigheter på den tiden) men jag vet att jag hade kunnat få MVG, ja MVG i praktiskt taget allt (förutom i matematik) och det där kommer tillbaka och stör mig i bland, som ett envist och irriterande litet skavsår.
Om jag hade fått en mer... strukturerad uppväxt (i stället för en fri sjuttiotalsuppfostran, man nästan hatade skolan hemma hos mig, såg ned på den som ett institutionellt tvång in i ledet) så hade jag kunnat kamma hem idel MVG´n och om ödet inte hade krossat mina knän med baseballträ så hade jag varit en toppstudent på gymnasiet och det var så synd för jag visade aldrig min sanna potential och endel tolkade mig som relativt ointelligent fastän det var precis tvärtom.
Jag har ju klarat mig väldigt bra trots detta så det är ingenting jag ligger hemma och gråter för direkt, det stör mig i bland bara.
De har ingenting med varandra att göra förutom det att de är två personer vars psyke fascinerar mig; hur kan en människa bli så ond (Hitler)? Och hur kan en människa blir så stor (Madonna)?
Jag går dock inte i gymnasiet (tack och lov) men jag önskar att jag hade haft... orken... att göra ett bra projektarbete och att jag i stället skulle ha gjort det om detta, nu fick jag ju ändå G på det jag faktiskt gjorde (vilket var ett mirakel med tanke på mina livsomständigheter på den tiden) men jag vet att jag hade kunnat få MVG, ja MVG i praktiskt taget allt (förutom i matematik) och det där kommer tillbaka och stör mig i bland, som ett envist och irriterande litet skavsår.
Om jag hade fått en mer... strukturerad uppväxt (i stället för en fri sjuttiotalsuppfostran, man nästan hatade skolan hemma hos mig, såg ned på den som ett institutionellt tvång in i ledet) så hade jag kunnat kamma hem idel MVG´n och om ödet inte hade krossat mina knän med baseballträ så hade jag varit en toppstudent på gymnasiet och det var så synd för jag visade aldrig min sanna potential och endel tolkade mig som relativt ointelligent fastän det var precis tvärtom.
Jag har ju klarat mig väldigt bra trots detta så det är ingenting jag ligger hemma och gråter för direkt, det stör mig i bland bara.
2013-06-09
.jpg)
2013-06-08
I aint sayin she´s a gold digger, but she aint messin with no broke niggahs
My best friend says she used to fuck with Usher
Olika falla ödets lott
Endel gifter sig med en rik miljonär i prinsessbröllop i dag
Andra äter upp resterande innehåll i gårdagens cipspåse iklädd sovkläder och fläskmage och stirrar sedan tomt i tystnad på röran i lägenheten
Ah melodramatiken!
BU-HU det är så djävla synd om mig!
Jag väljer faktiskt själv
Men det kan vara väldigt intressant att jämföra saker och ting i bland, för att få sig ett vidare perspektiv till livs
Endel gifter sig med en rik miljonär i prinsessbröllop i dag
Andra äter upp resterande innehåll i gårdagens cipspåse iklädd sovkläder och fläskmage och stirrar sedan tomt i tystnad på röran i lägenheten
Ah melodramatiken!
BU-HU det är så djävla synd om mig!
Jag väljer faktiskt själv
Men det kan vara väldigt intressant att jämföra saker och ting i bland, för att få sig ett vidare perspektiv till livs
Ja vad ska man säga? Jag är (såklart?) mest intresserad av klänningarna. Nu tänker ni att det kommer ett helt skov om rojalismen men nej, jag har ingenting särskilt att säga om det, det är inget jag ligger och grubblar på om nätterna, det är ingen nagel i ögat på mig om sanningen ska fram.
Jag kan dock säga att ehuru jag aldrig har träffat Madeleine in persona så är jag en mycket god människokännare och den där, hon är inte min typ av person, hon är dryg och nedlåtande, manipulerande.
Tänk om jag har helt fel! Ja. Då har jag fel. Jag har aldrig hävdat att jag skulle besitta den absoluta sanningen för det finns ingen.
Så kanske har även jag fel. Men jag bryr mig inte.
.jpg)
2013-06-07
Varning för könsord
Jag proklamerar härmed att det är aslöjligt och att det gör mig tvärsne att någon inte kan (får) kommunicera med sitt ex - när man har barn ihop
Det är en viss, för att inte säga väldig, skillnad på den sortens kommunikation och den sort när man av olika anledningar vill visa den nya sin makt eller trånar eller vad fan det nu kan vara men om man har barn tillsammans så måste man prata med varandra och att sätta stopp för det det är så galet analt snipigt att min lust att misshandla väcks till rytande liv.
Jag skulle aldrig förfara så hur svarsjuk jag än var, jag sa att jag inte skulle vara PK något mer men inte när det handlar om barn för det skulle aldrig och kommer aldrig att finnas i min världsbild att utagera mina tillkortakommanden på någon annans- eller än värre (?) på mina egna barn, jag skulle då hellre skrika i en kudde eller vad som helst men aldrig komma med vulvastinkande förbud!
Det är en viss, för att inte säga väldig, skillnad på den sortens kommunikation och den sort när man av olika anledningar vill visa den nya sin makt eller trånar eller vad fan det nu kan vara men om man har barn tillsammans så måste man prata med varandra och att sätta stopp för det det är så galet analt snipigt att min lust att misshandla väcks till rytande liv.
Jag skulle aldrig förfara så hur svarsjuk jag än var, jag sa att jag inte skulle vara PK något mer men inte när det handlar om barn för det skulle aldrig och kommer aldrig att finnas i min världsbild att utagera mina tillkortakommanden på någon annans- eller än värre (?) på mina egna barn, jag skulle då hellre skrika i en kudde eller vad som helst men aldrig komma med vulvastinkande förbud!
där de härliga lagrarna gro, där de härliga lagrarna gro - hurra
Om jag inte ska dra en Bergmansk anekdot från min egen student?
Njäh. Jag känner inte för´t. Dessutom har jag med all säkerhet redan gjort det, antagligen flera gånger. Orka hålla på liksom.
Blablablaaaaaaaaaa!
Njäh. Jag känner inte för´t. Dessutom har jag med all säkerhet redan gjort det, antagligen flera gånger. Orka hålla på liksom.
Blablablaaaaaaaaaa!
Sarkasm ftw
Några studentflak passerar där ute.
Grattis! om några år sitter ni här inne under lysrörsljuset och bligar hålögt mot ljuden där ute, det är vad som blir av den ljusnande framtiden
*vinkar med skelletliknande, blek skörbjuggshand*
Grattis! om några år sitter ni här inne under lysrörsljuset och bligar hålögt mot ljuden där ute, det är vad som blir av den ljusnande framtiden
*vinkar med skelletliknande, blek skörbjuggshand*
2013-06-06
Brunt.
Jag känner inget behov av att hulka offentligt i dag, jag känner ingenting särskilt annat än ett slags accepterande apati.
2013-06-05
Det ovanliga med drömmen är också att jag aldrig har drömt så förut i hela mitt liv, om honom, på det sättet, alltså, mina drömmar har alltid handlat om vansinne och skräck, flykt och rädsla och på senare år bara om ursinne, hat, ilska och att jag skriker honom rätt i ansiktet så hårt att jag tappar rösten.
Och nu detta. Var kom det i från? Och varför?
Och nu detta. Var kom det i från? Och varför?
Jag drömde så konstigt.
Jag drömde en ovanligt ledsen dröm, jag drömmer i och för sig alltid ledset i varierande grad och drömmens grad av ledsnad sätter ton på kommande dags humör, visst har jag det underbart? Hur som helst, om drömmen då;
drömmen var av det där långa filmformatet som det undermedvetna i bland roar sig med under natten och den här filmen handlade om att jag och en massa okända människor var fångna i ett slags drömmarnas Matrix, det vill säga vi trodde att vi var vakna och levde i verkligheten fast vi egentligen sov (jag, som delvis betraktare av filmen och delvis deltagare i den, visste dock omväxlande att det var en "matrixdröm").
I en sektion av denna långa filmdröm var jag liten igen, mentalt, inte kroppsligt och min mamma skulle gå hem med mig till dit vi bodde då. Jag var jätteängslig och rädd, precis som jag alltid var i verkligheten, för jag ville inte gå hem till honom, min pappa alltså. Min mamma öppnade ytterdörren och vi förväntade oss kaos och skräck men... där fanns inget. Det var tomt, ljust och rent. I förvåning gick vi genom lägenheten till baksidan och ställde oss i fönstret, nu tillsammans med mina två bröder, och tittade ut mot trädgården och parkeringen bortom den.
Plötsligt kom en SL-buss åkande och jag skymtade min pappa som chaufför och min mamma utropade: "Nej jag tror det inte!" och jag sa något i stil med: "Dra mig baklänges!" och underförstått var det en känsla av rört under att han, pappa, hade tagit ett sådan, för honom, nedvärderande jobb - för vår skull.
Medan vi såg på stannade han bussen och kom ut och då var han ung och smal, som när jag var riktigt liten, och han log med hela ansiktet och kom emot oss och medan han gjorde det blev jag mer och mer berörd och kämpade mot gråten och en sorglig men samtidigt överväldigande lycka; han var i brist på annat ord "tillbaka", han kom emot oss med en självklarhet av kärlek såsom han alltid skulle ha gjort, egentligen.
Min mamma sa i total förvåning men samtidigt med en mjuk, igenkännande röst: "hej, är det verkligen du?" och han svarade: "ja det är jag, det här, det gör jag för er" och han log hela tiden och jag ropade med all min tidiga barndoms fullkomligt villkorslösa och självklara kärlek och hjältebeundran "Min pappa!" och sprang mot honom och han sträckte ut armarna och lyfte upp mig och jag la min kind mot hans hals och han höll mig.
Sedan gick drömmen vidare och slutade med att de som förstod det vidare perspektivet, att vi var i en dröm, skulle vakna upp medan de andra skulle bli kvar i drömmen och jag hoppades så, med min uppväckta barndomskänsla som jag under alla dessa år helt glömt bort men som i drömmen var lika stark och levande som om den aldrig hade smutsats ned, att min pappa skulle förstå och följa med in i verkligheten men ju längre jag väntade desto mer förstod jag att han inte förstod (eller kanske inte ens var verklig själv).
Och när jag vaknade var han borta.
Nu måste jag gå på toaletten, jag kan inte sitta här på jobbet och gråta.
Jag drömde en ovanligt ledsen dröm, jag drömmer i och för sig alltid ledset i varierande grad och drömmens grad av ledsnad sätter ton på kommande dags humör, visst har jag det underbart? Hur som helst, om drömmen då;
drömmen var av det där långa filmformatet som det undermedvetna i bland roar sig med under natten och den här filmen handlade om att jag och en massa okända människor var fångna i ett slags drömmarnas Matrix, det vill säga vi trodde att vi var vakna och levde i verkligheten fast vi egentligen sov (jag, som delvis betraktare av filmen och delvis deltagare i den, visste dock omväxlande att det var en "matrixdröm").
I en sektion av denna långa filmdröm var jag liten igen, mentalt, inte kroppsligt och min mamma skulle gå hem med mig till dit vi bodde då. Jag var jätteängslig och rädd, precis som jag alltid var i verkligheten, för jag ville inte gå hem till honom, min pappa alltså. Min mamma öppnade ytterdörren och vi förväntade oss kaos och skräck men... där fanns inget. Det var tomt, ljust och rent. I förvåning gick vi genom lägenheten till baksidan och ställde oss i fönstret, nu tillsammans med mina två bröder, och tittade ut mot trädgården och parkeringen bortom den.
Plötsligt kom en SL-buss åkande och jag skymtade min pappa som chaufför och min mamma utropade: "Nej jag tror det inte!" och jag sa något i stil med: "Dra mig baklänges!" och underförstått var det en känsla av rört under att han, pappa, hade tagit ett sådan, för honom, nedvärderande jobb - för vår skull.
Medan vi såg på stannade han bussen och kom ut och då var han ung och smal, som när jag var riktigt liten, och han log med hela ansiktet och kom emot oss och medan han gjorde det blev jag mer och mer berörd och kämpade mot gråten och en sorglig men samtidigt överväldigande lycka; han var i brist på annat ord "tillbaka", han kom emot oss med en självklarhet av kärlek såsom han alltid skulle ha gjort, egentligen.
Min mamma sa i total förvåning men samtidigt med en mjuk, igenkännande röst: "hej, är det verkligen du?" och han svarade: "ja det är jag, det här, det gör jag för er" och han log hela tiden och jag ropade med all min tidiga barndoms fullkomligt villkorslösa och självklara kärlek och hjältebeundran "Min pappa!" och sprang mot honom och han sträckte ut armarna och lyfte upp mig och jag la min kind mot hans hals och han höll mig.
Sedan gick drömmen vidare och slutade med att de som förstod det vidare perspektivet, att vi var i en dröm, skulle vakna upp medan de andra skulle bli kvar i drömmen och jag hoppades så, med min uppväckta barndomskänsla som jag under alla dessa år helt glömt bort men som i drömmen var lika stark och levande som om den aldrig hade smutsats ned, att min pappa skulle förstå och följa med in i verkligheten men ju längre jag väntade desto mer förstod jag att han inte förstod (eller kanske inte ens var verklig själv).
Och när jag vaknade var han borta.
Nu måste jag gå på toaletten, jag kan inte sitta här på jobbet och gråta.
2013-06-01
Carpe diem osv. *kräks*
Jag dömer definitivt inte de som har det på sina väggar, det jag säger är att JAG skulle aldrig vilja ha en kommersiellt uttjatad klyscha på min vägg, denna väggtext-trend provocerar mig.
Vad är det här för idioti förresten:
Utan lycka är man inte lycklig, ni menar utan materiel framgång era morons!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)