Jag har en sån där dag som bara är extremt... konstig och FEL, ni vet? När allt bara lir... fel, det är så konstigt att alla dessa fel eller vad man ska kalla det samlar ihop sig i klump och kommer tillsammans i enad front, finns det någon samordningsfunktion någonstans? En felcentral?

Jävla dumma får!

Jag finns inte med på lexbase.se i alla fall. Alltid något. Jag borde väl i och för sig veta om i fall jag blivit dömd i domstol kan man tycka. Förekomsten av lexbase... tja, domar är offentliga handlingar, man kan ha åsikter om huruvida dessa handlingar skall vara så lättillgängliga som de blir via lexbase, jag anser att det inte borde vara så lättillgängligt för ponera att du är en ex-kriminell som har fått rätsida på ditt liv och som sonat alla dina brott och som byggt upp en ny tillvaro: pang! säger det och så får du en osynlig stämpel i din panna när alla plötsligt vet allting om ditt brottsliga förflutna, det förflutna som du sedan länge har lämnat bakom dig eftersom du har utvecklats till en annan person än den du var då och detta med att du har utvecklats och blivit en annan, det är något som gemene man inte kan begripa, ty gemene man är lika dum som får där de står och tuggar i hagen och dömer med sina dumma pantade ögon (JA JAG SA JU ATT JAG VAR SUR IDAG!) en gång brottsling alltid brottsling, tänker de.

På nyheterna i morse skränade flera av dessa får självgott: "Om någon kollar upp mig på lexbase? Det kan de få göra för jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaag finns minsann inte med där!! Sluta pjåska med brottslingar! De får ju skylla sig själva! Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaag är minsann perfekt, jaaaaaaaaaaaaaaaag har aldrig ens tänkt en brottslig tanke, jaaaaaaaaaaaaaaaag är utan synd och jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaag har därmed rätt att döma alla andra för jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaag är en perfekt skapelse!!" okej exakt så bräkte de inte, de första 2 meningarna är dock sanna.

Nä. Men om du hade begått ett brott då? Hade duuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu fortfarande tyckt att det var okej att alla i hela världen kunde få veta det då? Jag tycker att duuuuuuuuu ska göra allt du kan för att försöka lämna den tomma lilla låda som du kallar ditt huvud och kliva över kanten och se dig omkring, du kommer att upptäcka att det inte existerar några ofelbara människor, du kommer att upptäcka att människor kan råka illa ut, hamna på fel bana eller göra fel val i livet men att det för den sakens skull inte dömer ut en person för resten av dess liv för saker och ting kan förändras, människor kan förändras, lika lätt som en människa kan falla kan den också resa sig upp igen, borsta av sig dammet och börja bygga på någonting nytt, du kommer att upptäcka hur dum du är som inte begrep detta tidigare och hur otroligt pinsamt du har uttalat dig på grund av din grova, fåraktiga ointelligens.

Jag har så sjukt ont i vänster arm! Armen har liksom stelnat i fel vinkel. Jag har sträckt mig på något vis när jag tränade. Det är verkligen plågsamt

Snart ska vi gå på kalas. Hata. Jag är ingen kalasförälder. Ingen mingla-med-föräldrar-förälder. Ingen kallpratsförälder. Men det är att bita ihop och se lycklig ut

Ljudet av tassande fötter. Någon kryper upp i sängen. En liten hand smeker ömt över min kind. Pussar mjukt min panna och mina slutna ögon och viskar tyst i mitt öra: "Det e mårgon, dax å gå upp min fina söta mamma som ja älskar mest av allt" jag ler och öppnar ögonen: "Vad fint du väcker mig, vad har du fått det ifrån?", "De är ju du, som väcker mej så".

Himlen måste vara tom nu när den har förlorat sin vackraste ängel.

Raggningstips på tv 4-morgon. Pröva inga klassiska repliker på mig, risken är överhängande att jag tittar på dig som om du vore min patient och jag din psykolog.

Vackert? Mjo. Gillar man fryst regn så.

Vart kan man köpa gasmask?!

För övrigt har jag inom loppet av 1 dygn sett 3 spyor på marken... är det calici... snälla inte en gång till bara... jag pallar det inte... låt mig få slippa... snälla...

Jag kom osökt att tänka på...

...en kille jag träffade på nätet för länge sedan och som bland det första han inledde med var hur mycket han gillade gruppsex och hur väldigt viktigt det var för honom att få ha det och att jag borde pröva det etc. varpå jag svarade att jag inte var intresserad av dylika aktiviteter men han gav sig inte för jo jag skulle älska det om jag bara provade och så vidare och då svarade jag till slut: "Du, det är väldigt trevligt att du har en för dig så fantastisk hobby som tar upp hela din vakna tankevärld, det måste vara super men jag har inte könsumgänge med andra som ett så bländande fritidsintresse att jag inte förmår prata om någonting annat, tänk att könsaktiviteter kan vara det enda intresset man har, intressant!" och då mina vänner blev han skitsur och stött (Haha!) och svarade: "Du missförstår allt det är ingen HOBBY och det tar inte upp alla min tanketid!" och ja ba: "Jaså, märkligt att det då är det enda du kan prata om" aaaaaaand...

...end of conversation!

Alltså vilka miffon det finns där ute. Karlar som bara intresserar sig för sitt könsorgans hobbyn och ingenting annat. Lustigt!

Nätdejting är en smutsig smutsig värld. Bege er inte dit. Ni kommer att få kolera. Eller syfilis.

Jag finner det lustigt att recepten på CHILLI con carne inte innehåller någon chilli. Slut på meddelandet.

Jag ska vara tyst på facebook hela veckan. Inte en stavelse ska jag yppa. Jag använder det för mycket. Det får mig att känna mig smutsig och självutlämnande. Jag hoppas att jag klarar det.

Men verkligen?

Alltså... jag undrar i mitt stilla sinne om de verkligen, alltså verkligen förstår vad de ger sig in i? Att kolonisera en främmande planet är inte att jämföra med att kolonisera en nyupptäckt kontinent på planeten jorden. För det första är hela uppdraget livsfarligt. För det andra innebär det en otroligt stor psykologisk stress att leva återstoden av sitt liv instängd i en liten plastbubbla på en främmande planet utan möjlighet till återvändo. Jag hoppas att de utsedda kommer att få pröva att sitta isolerade i små plastbubblor här på jorden först, innan avfärd, kanske i ett år eller så, jag vill minnas att jag läste om ett sådant experiment vilket gick åt fanders då personer i gruppen började intrigera mot varandra och hela den sociala strukturen föll samman, hittar dock ingen länk till det just nu.

Offer eller aktör?

För övrigt läste jag i går en sak som jag tycker sammanfattar min tanke väldigt bra, om att väldigt många par håller ihop bara för sakens skull, för att det är praktiskt och tryggt och hej å hå: ""Alla samtal har tystnat. Tigande sitter de vid varandras sida år efter år med växande missnöje. Varandras gisslan till skydd mot ensamheten"

Det där både retar mig och gör mig ledsen. Varför gör man så? Är ensamheten så fruktansvärt jobbig och farlig? Hur kan man förresten veta att ensamheten kommer att vara för evigt? Tror man sig inte vara värd något bättre? Är man rädd för att få det bevisat att man inte är önskvärd någon annanstans av någon annan? Varför är man så feg? Varför tror man att detta är det enda rätta gentemot alla de förväntningar och krav som finns bland släkt, barn och vänner? Vad är alla så rädda för? Ensamheten? Den i sig är inte farlig, det är vad man gör eller inte gör med den som är den stora faran, för som det även stod i samma text: "Jag väljer i varje ögonblick om jag vill vara offer eller aktör".

Det ser ut som att jag säger emot mig själv i föregående inlägg, det jag menar med att jag grunnar på varför jag har blivit exkluderad ur klubben är att jag undrar om det förekommer något missuppfattning eller om kompisens mamma har startat något felaktigt rykte om mig, vilket inte bara vore obehagligt för mig personligen utan även i allra högsta grad för min son, att jag har blivit utesluten innebär ju att även han har blivit utesluten och det gör mig genuint ledsen i hjärtat och dessutom förbannad för finns det något som stör mig så är det när vuxna människor, föräldrar, exkluderar ett barn på grund av dess förälder (ja så länge som föräldern inte är hög på heroin, är våldtäktsman, pedofil, stupfull eller dylikt)

Sedan skriver jag att jag ger fullständigt fan i vad andra tycker om mig, det är en annan sak än ett rykte eller ett missförstånd.

Nu kanske ni tänker att jag borde, att jag måste spela efter de oskrivna reglerna för att få vara med i klubben - för min sons skull, annars är det ju mitt fel att han inte får vara med längre och jag säger å det bestämdaste: NEJ. Det hör till en av mina starkaste livsstadgar att inte leva falskt och att framförallt att inte lära mitt barn att man måste leva falskt för att få vara med, då accepterar jag hellre en uteslutning och lär min son att det inte är mitt fel utan de andras eftersom de inte förmår gå utanför sin egen lilla cirkel och se saker och ting ur ett bredare perspektiv.

Utesluten ur klubben

Det finns ett spörsmål som jag har börjat grunna på, något som jag säger mig inte lägga vikt vid men som jag uppenbarligen ändå finner av betydelse eftersom jag grunnar på det och det är; har jag blivit utesluten ur klubben? Och i sådana fall: varför?

Så här är det: min son är ett mycket populärt barn, alla de andra barnen oavsett ålder formligen avgudar honom, han är som en liten lokalkändis, följden av detta är, eller var i detta fall, att han blev bjuden på alla kalas och även till privata tillställningar anordnade av någon av de 3 mammorna i "klubben", mammorna är mammor till 3 av min sons bästa kompisar, en av dessa bor dessutom i samma hus som oss och de lekte frekvent med varandra under sommarmånaderna.

Sedan hände något. Vi var på halloweenfest hemma hos denna kompis i november. Sedan dess är, i alla fall jag utesluten ur klubben. Mamman hälsar inte på mig längre. Hon undviker mig och jag ser i hennes blick att där finns något avogt. De andra två mammorna hälsar förvisso men med samma avmätta, avoga blick.

Vad har du gjort då? Undrar ni. Tog du av dig blusen och dansade på soffbordet på halloweenfesten? Hånglade du upp pappan i köket? Drog du fram en bong och frågade om de ville dela på ett bloss? Sa du att deras hem var fult och stank prutt? Nej. Så vad? Varför är du utesluten ur klubben?

Det är det jag grunnar på.

Det som jag kommer fram till som skulle kunna vara möjliga orsaker till att jag blivit exkluderad är att jag gett kompisen godis när den har varit hemma hos oss, när det har varit helg, det kanske inte får förekomma utan att man frågar dess föräldrar först? Den andra orsaken skulle kunna vara att jag har konsumerat vin när kompisen har varit där och att det nu ryktas att jag dricker inför barnen, att jag är en djupt engagerad alkoholist som sitter i soffan framför barnen med en dunk lådvin och ett sugrör och girigt klunkar i mig som ur en jättefestis. Verkligheten är en annan och den är att jag på lördagar när kompisen varit där tagit ett glas rött i samband med måltiden eller efter måltiden i soffan, men i Svedala regerar gnällkärringskulturen eller kanske familjeliv.se-kulturen och den säger att du skolen icke under några omständigheter ens tänka på att konsumera någon som helst form av alkohol när ditt barn är i närheten för bara tanken på detta i din hjärna kommer att orsaka ett irreversibelt trauma i barnet för resten av dess liv. En liten överdrift men i stort sett är detta den rådande uppfattningen. Nu låter jag som en raljerande a-lagare som försvarar mitt alkoholmissbruk, så är inte fallet, fallet är att jag är en liberal och intelligent person som förmår se längre än näsan räcker, jag är dessutom en person som överlag ger fullständigt fan i vad andra tycker eller inte tycker om mig, således har jag inget behov av att accepteras som en i massan och framföra åsikter som man måste framföra för att passa in och för att få vara med i klubben, vidare när jag heller inget intresse för att följa oskrivna regler om hur man bör bete sig i klubben, vad man ska prata om och hur samt vilken turordning det är på de initiativ till familjeaktiviteter som alla medlemmar enligt den inofficiella regeln måste delta i.

Aha! Där kanske vi har orsaken!  ?

eh

Vi sitter och pratar om att vara ensam hemme, mina vänner N och A är ensamma 3 dagar i veckan pga. att han jobbar i Örebro, han bor då i en liten övernattningslägenhet och hon är kvar hemma i lägenheten.
Han: Om jag vore ensam varannan vecka, som du är, så skulle jag skjuta mig själv!
Hon: Ja alltså jag lider verkligen den onsdag då jag är helt själv och P (hennes 19-åriga son) jobbar, jag försöker hitta på saker med kolleger efter jobbet och så men det är jobbigt.

Å ja ba... skjuta mig själv? Lider av att vara ensam EN dag? Det var värst vad folk är känsliga! Det är väl ingenting att lida för? Eller är det jag som är råbarkad och okänslig?

Mina vänner har förvisso aldrig levt ensamma förrän nu, de har bott tillsammans i 15 år på 80 kvadrat tillsammans med sina 4 barn, de har bildligt talat levt på varandra så jag förstår vilken stor kontrast det måste vara för dem att plötsligt vara helt ensamma men...

Jag har lidit extremt mycket av min ensamhet, jag lider fortfarande av den men det är inte lika frekvent och inte lika intensivt sedan jag beslöt mig för att ändra sinnelag. Sedan är jag av naturen en person som inte känner behov av att ha andra runt omkring mig jämt, jag tycker om att vara själv, när självheten är självvald vill säga, ty det är stor skillnad på ofrivillig och frivillig ensamhet.

Kvalité

Skåden läppstiftet. Det luktar kokkosfett och känns som hade jag brett ett lager smör på läpparna, nåväl man kan inte begära så mycket av ett läppstift som kostar 10 kronor

Det glänser fint och glänsigt dock, de 3 minuter det sitter kvar. Underbart är kort, som min gamla mormor alltid sade.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Johanna_(p%C3%A5vinna)

Hört talas om detta? Jag hörde det inte förrän jag började läsa boken "Påven Johanna" för några veckor sedan. En grymt bra bok. Läs den.

om och om och om igen

Anyway. Irriterande huvudlåt som spelas på repeat i min hjärna såsom en vinylskiva från åttiotalet vilken i skivspelaren har hakat upp sig -var för fan god och sluta!


För er ungar som inte upplevt detta storslagna årtionde, det här är en vinylskiva:

Det var alltså en platta stor som en tallrik, man la den på skivspelaren och tryckte på "on" så att den började snurra, sedan placerade man armen med det lilla stiftet på ett av de upphöjda spåren på vinylskivan och tadaaa! så spelade musiken, sedan fick man dock vara försiktig och inte hoppa på golvet bredvid för då hoppade armen till och skivan hakade upp sig eller blev repad och om den blev repad kunde man inte spela den igen för varje gång armen kom till repan så hakade skivan upp sig och då fick man snällt slänga skivan och gå och köpa en ny.

Jag känner mig oerhört glad och tacksam för att det här inte är 800-talet. Fy fan. För det första är jag kvinna och på den tiden hade kvinnor inga som helst rättigheter, de var männens slavar, för det andra riskerade jag att dö varje gång jag skulle föda barn och det fanns inga preventivmedel så jag hade tvingats genomgå 10-15 graviditeter och 4-8 av barnen hade dött innan de uppnådde 3 års ålder av diverse sjukdomar för det fanns ingen antibiotika och inget vaccin, ingen sjukvård överhuvudtaget, om man skar sig i fingret och såret blev infekterat så var det kört. Vidare hade jag kunnat bli anklagad för häxeri och utsatt för vattenprov alternativt bränts på bål. Jag hade fått tvätta kläder i en iskall bäck, svultit och frusit om vintern var hård, haft löss och loppor och just ja; jag hade bara blivit 26 år gammal eftersom min blindtarm brast då.

Nötmissbrukares bekännelser

Och vad är det första hon gör? Att gå till nötskålen och goffa. Så klart. PMS-sug är oemotståndligt, jag kan likna det vid suget en heroinmissbrukare känner när han behöver nästa sil. Eller kan jag? Jag har aldrig tagit heroin i och för sig. Mja. Riktigt så illa är det kanske inte ty jag gör inte inbrott eller rånar min egen mor för att få pengar till nötter. Heroin förresten, det är den tyngsta drogen av alla va? Den som det är svårast att bli kvitt? Har läst det någonstans. Fan vilket helvete det måste vara, att vara narkoman alltså. Att förstöra hela sitt liv kanske för evigt. Blir man någonsin helt kvitt suget?

Morning kiddos

Jag vaknade på ett särdeles dåligt humör i morse, jag är trött bortom förståndets gräns, det känns nästan som om jag är sjuk? Prutt.

Simskola - check
Fotbollsträning - check
Nojjande över att jag ätit upp innehållet i en stor påse chips - check

Maddafakk mänska varför vräkte du i dig allt det när du nu äntligen, faktiskt tack vare calici, nått din drömvikt om 59,5 kilo? Tja kanske för att jag har grav PMS och därmed inte riktigt är vid mina sinnens fulla bruk? Mjo. Det blir bröd och soppa några dagar framöver dock, för din del. Fine by me. jag ska bara avsluta orgien genom att inmundiga kinamat och öl. Vet hut! Watch me care! SOPPA! Jaaaaaaa!

Do not let the darkness get you
The four horsemen of chaos
With their swords sharp and eyes of death
Do not listen to their laughter
Sculls hollow with cruelty
Do not go into the darkness
They are waiting for you
Tempting absence of light
Painful white light
The cloak of soft numbness
Lurking in the shadows
Whispering my name
They are waiting for me
With their naked teeth glimmering in the gloom
And sound of weeping
And silence

Domherrarna

Ser ni Domherren? De kommer en gång om året när snön har fallit och äter från häggträdet utanför mitt vardagsrumsfönster, 4-5 stycken med burriga, röda bröst pickar på de torra frökapslarnaa och hoppar från gren till gren innan de omärkligt återvänder in i skogen på andra sidan ängen.

Jag inser att jag har varit för överaktiv på fejjan, det stör nog ingen förutom mig själv. Jag ska börja mångla ut mina åsikter här i stället, i större utsträckning och tiga på ansiktsboken

Gratis KBT-övning

1. Åkej. Om man nu hyser ett milt ogillande för att tala i telefonapparatur med främmande männsker då finns det en specifik situation som toppar alla andra besvärliga telefonrelaterade situationer och det är...
   
   ...att tala med en journalist OCH samtidigt höra ekot av sin egen röst när man svarar. Följden av denna högst obekväma stuation är att man inte lyssnar på vad journalisten säger utan på vad m...an själv säger och framförallt HUR man säger det, det hela blir naturligtvis en självuppfyllande profetia; man låter offantligt korkad och ytterst konstig på gränsen till rubbad och nej det är ingenting som man bara inbillar sig, ty när journalisten börjar fnissa, då VET man.
   
   Man kan dock välja att se detta som en spontan KBT-övning, en av universum utvald chans för mig att öva bort detta obehag som får mig att grimasera kraftigt, sluta ögonen och hårt greppa om en penna för att inte sticka in den i min egen ögonglob.
   
   Yepp. I´ve got demons.
   
   Fast när jag uttrycker det så här så låter det ganska komiskt, vilket är på sätt och vis så jag ser det hehe, så här in retrospekt.

Hur ska man vara.

Hur ska en kvinna vara?

Det är det här, just det här, som jag menar, ja alltså med "spelet". En gammal kvarleva som säger att vi ska agera på vissa sätt enligt en inofficiell regel. Tjejer ska gud förbjude inte vara för på, de ska sitta fromt och vänta på att killen ska ta steget, hon får inte visa framfötterna för då är hon en påhängsen, needy stalker som inte har något eget liv, hon får inte ställa för många frågor, hon får inte ifrågasätta och hon får definitivt och absolut inte ställa några som helst krav, då är hon en tjatig ragata. Hon skall vara tyst och snäll och låta killen köra sin grej såsom han önskar utan att göra något väsen av sig.

Killen ska reglera kontakten. Han ska hålla distans och höra av sig sporadiskt och kryptiskt så att hon undrar och är orolig och därmed kontrolleras. Han ska spela lagom ointresserad. Han ska vara en "cool snubbe".

Å ja ba...

ORKA!!!!!!!!!!

Vem FAN orkar hålla på så här år 2014?? Oavsett vilket kön man tillhör alltså? Vem sitter och räknar att exakt 48 timmar har passerat innan man svarar på ett SMS? Vem orkar spela svår och uttala sig svävande?

Många. Uppenbarligen.

Jag är mer: Hej. Jag vill ha dig, vill du ha mig eller inte? Punkt slut.

Att jag ibland skriver att jag nojjar? Absolut, det gör jag men det betyder inte att jag följer spelets regler för den sakens skull och att jag nojjar beror på just ovanstående, att många, för att inte säga majoriteten, spelar spelet och förväntar sig att även jag ska göra så. Varför beblandar jag mig med sådana då, undrar ni, tja det är liksom lite svårt att undvika det när som sagt majoriteten av den vuxna befolkningen agerar enligt denna lag.

Vafalls, när förvandlades jag till en feministisk version av "Carrie Bradshaw"?

Prepare to Meet Satan.

Tjenis penis. Det ligger någonting i skämtet att PMS står för Prepare to Meet Satan. PMS-irritationen från helvetet.

Ni som inte vill läsa om "tjejgrejer" kan sluta läsa nu.

Jag längtar tills jag får menstruation eftersom det betyder att jag kan börja ta mina piller, dessa piller gör att Satan inte kommer på besök eller i vilket fall inte är lika vitglödande hatisk.

Slut på meddelandet.

We shall overcome!

För övrigt gör jag något som jag egentligen inte får: Skapar en blankett i WORD!

Take that society!

Here the rebell yell! *ryter och piercar tungan med häftapparaten*

Märks det att jag har tråkigt eller?

Alltså... i bland har jag svårt, eller nej inte i bland, jag har alltid svårt för att socialisera med kvinnor i min egen ålder som uppfyller alla medelsvenssonpoäng, eller snarare; som uppfyller mallens alla kriterier: gift med IT-chef, 2,5 barn, villa, båt/sommarstuga, spelar det sociala spelet till perfektion efter konstens alla regler genom diverse parmiddagar där det diskuteras exklusiv inredning, semestrar till södra Frankrike, bolåneränta och vilken skola som ger barnet bäst anseende i kvarteret, som har en viss attityd som visar sig genom ängslan över om man har köpt "rätt" gräsklippare i förhållande till grannarnas, ängslan över att inte vara tillräckligt prestigefull, ängslan över att inte passa in, ängslan över att vara FEL, ängslan över att råka ta ett kliv utanför ramarna.

I am profoundly different. I livsstil såväl som i tanke, synsätt och agerande. De förstår sig inte på mig. Jag kan ärligt säga att jag förstår mig på dem men jag är och förblir, har jag insett mer och mer ju äldre jag blir, så väldigt annorlunda jämte dem, vilka utgör majoriteten av den kvinnliga, vuxna befolkningen. Jag säger inte att det gör mig ledsen, jag säger att jag ofta hamnar utanför i dylika sammanhang och att det är en baksida med att vara den jag är. Dock vill jag inte vara någon annan. Någonsin.

Anyway. Jag är muntrare i dag. Ingen ångest. Än så länge vill säga. Änyhoo.

The gloomy depressing swedish reality

Ännu en underbart strålande, ljus och glad dag har randats!

Det sorgliga är att även utan filtret så ser det exakt ut så här.

Whats up with bloggspace?

Har bloggspace kraschat igen? Jag kommer inte in på min gamla blogg, jag får bara meddelande om att jag ska fylla i vad min blogg ska handal om? Om den har blivit raderad blir jag en smula betryckt måste jag tillstå, 4 års pladder förlorat.

Visa mig din sökhistorik och jag ska säga dig vem du är.
Tvestjärt
Smittkoppor
Lepra
Depersonalisation
Isstod
Norovirus
Fader vår
Mental smuts
Treblinka
Stalkersyndrom

Jag är en riktig muntergök.

Bakfylleögat hälsar eder från det nya anno domini 2014.