2014-08-29

Fast seriöst; när telefonen ringer tittar jag på den med exakt samma förskräckta uttryck i ansiktet som jag föreställer mig att någon som plötsligt blir varse en uppretad kobra på huvudkudden skulle ha. Som om telefonen vore en ond tingest som enkom bringar svärta och elakheter, som vore den en budbärare av hemska ting, som om den skulle hoppa upp från bordsskivan och bita mig i halspulsådern.

2014-08-19

Att åse en meningsskiljaktighet mellan två kolleger i ett ämne i vilket en själv saknar baskunskap är som att åse en mycket awkward pingismatch.
Det är valtider om inte någon hade missat det, det innebär att det är som en jävla gladiatorbana att ta sig fram till pendeltåget!! *RASAR!*  *KRÄNKT!* *NAKENCHOCK!*
Om folk bara visste vilka extremt grova och kränkande saker jag tänker om dem i morgonrusningen, just sayin´. Kom nu inte och påstå att ni minsann aaaaaldrig tänker dumma saker om folk, nejnejnej ni går bara omkring och FÖRSTÅÅÅÅÅR dagarna i ända - My Bullcrap Ass you do!
Så. Det var dagens utbrott. *borstar av händerna*

2014-08-15

Skulle ni vilja bo i det här huset?

Nä! Inte jag heller!






Hur länge kommer jag att behöva hemsökas av dessa beklämmande flashbacks? Jag vet inte. Min psykolog sa en gång att hjärnan fungerar så att den tar fram gamla händelser när den är tillräckligt läkt och redo för att orka behandla dem, hjärnan skyddar en alltså från obehagligheterna tills det är dags för dem att komma upp i ljuset och liksom trollen: spricka. Orsaken till att hjärnan inte bara raderar minnena rakt av så att man slipper störas av dem överhuvudtaget är att om hjärnan skulle radera minnen så skulle stora delar av vår identitet försvinna, såsom hos en Alzheimerssjuk, därför måste alla minnen goda som onda finnas kvar. Orsaken till att dessa minnen tvunget måste bearbetas beror på att om de förblir liggande obearbetade så kommer de alltid att agera som en omedveten störning i det emotionella livet, för att få bukt med det trauma som ett otäckt minne gett upphov till så måste minnet "ut" genom amygdala, antingen genom att man talar om det, skriver om det eller tänker på det, det svåra här är att inte fastna i en ältningsloop; man ska tala om det tills man har talat klart och det inte längre finns något mer att säga, då är traumat bearbetat och klart och de otäcka negativa känslorna är borta och kvar finns bara ett enkelt konstaterande om att ja: det har hänt, ja det var fel men jag accepterar att det har hänt och att det var fel, nu går jag vidare.

Oj vad psykologig jag blev så här på fredagsmorgonen! Ni fattar varåt det barkar va? Ni hajjar väl varför jag ska bli psykolog, på riktigt? Mm-h. Bra.


.
Plötsliga minnen från min barndom poppar ibland upp i mitt medvetande, högst troligen för att jag är förälder nu och reflekterar mer över hur mina föräldrar var som föräldrar och hur väldigt märkligt, fel och tragiskt det vore om jag tillämpade många av deras fäblesser på min egen son.

Det som nyss poppade upp när jag stod och tvättade händerna inne på toaletten var att min mamma alltid brukade säga; "Jag kommer inte att leva länge till. När Anna är tio år då lever jag inte" detta sa hon i perspektivet av att min far söp och var psykopat och levde rövare, detta satte skräck i mig som barn ty jag begrep inte att hennes uttalande var ett uttryck för vanmakt snarare än ett reellt faktum (man tenderar ju att tolka det som ens mamma säger bokstavligen när man är liten) således levde jag i skräck och oro inför denna dag då min mamma, min enda trygga fixpunkt i en annars kaotisk, skrämmande, hemsk och ensam barndom, skulle dö och jag skulle bli ensam kvar, jag tänkte att den dag hon dör, då ska jag ta en av köksknivarna och hugga mig i magen med den, det kommer att göra jätteont men jag har inget annat val.

In retrospekt är ju detta oerhört sorgligt och väldigt tragiskt. En femåring ska inte behöva bära på en sådan hemsk börda, ej heller ska den behöva planera sitt eget självmord. Jag förstår att min mamma aldrig begrep min tolkning eller min reaktion på hennes ord, ty hon var och är sprungen från en generation där synen på barn var att de snarare var som ting än som små människor, det fanns ingen insyn i eller förståelse för att barn var små personer som tog in och tolkade all information så som en liten människa gör. Dock hade man ju kunnat önska att hon ändock skulle ha intelligens nog att inte vräka ur sig sådana saker inför sitt barn, oavsett vilken tid hon än var danad i men det tänket fanns och finns inte hos henne. Jag älskar min mamma men hon saknar vissa pusseldelar i det komplexa pussel som utgör vår intelligens.

I horror föreställer jag mig min egen son behöva bära en sådan tung ryggsäck och jag vill gråta vid tanken på att han skulle gå omkring olycklig i väntan på den hemska domedagen och jag vill gråta av tanken på att hans sexåriga hjärna skulle planera att ta ut en kökskniv ur lådan och hugga sig själv med den, hans lilla hand runt skaftet och tårarna rinnande utefter hans kinder... nu blev jag lite väl grafisk känner jag men det är för att jag vill måla upp en tydlig bild över hur FEL det var att utsätta mig för sådant när jag var en sexåring.

2014-08-12

Först sitter man och glor på en skärm i åtta timmar. Sedan åker man hem och glor på en annan skärm i fyra timmar till. Vad fan håller man på med egentligen?
Idag är jag på ett brutalt dåligt humör, jag skrämde mig själv genom ett extremt aggressivt utbrott då den ena datorskärmen inte fungerade, jag stampade fötterna så hårt i golvet att jag fick ont i den ena.

2014-08-11

Jag behöver skapa mig ett sparkapital. Jag har en del guld, bland annat en tjock Bismarck-kedja m.m. och jag har aldrig på mig dessa guldsmycken för jag är ingen guldmänniska. Jag har länge tänkt på att sälja mina smycken för att skapa en ordentlig bas för mitt sparande men min mamma skriker NEEEEJ! Hon tycker att jag ska spara det som minne och så, personligen är jag inte särskilt emotionellt fäst vid mina ägodelar, särskilt inte vid sådana som jag aldrig använder, som bara ligger där och är minnen som tas fram en gång om året och tittas på, rent logiskt borde jag sälja smyckena och i stället börja spara (jag kan köpa "tillbaka" dem senare när jag har ett stort sparkapital) men min mammas nej väger tungt och Bismarck-kedjan fick jag av min sjuka bror, ehuru var den ursprungligen inte till mig utan ett sinnesförvirrat impulsköp på nätet vilket han sedermera ångrade, så jag vet inte vad det skulle ha för egentligt värde för mig.

Äh. Hjälp mig. Vad skulle ni ha gjort?
Gör om, gör rätt.

2014-08-07

Möte avklarat. "Hans Landa" verkar tycka att jag är väldigt rolig. Till och med det känns obehagligt.
Tanke: är elefantspermier jättestora?
Känner ni att det luktar brandrök i Stockholm?
Vilken jävla morgon! Vaknade 06:10 av att det åskade som fan. Sedan iväg i spöregnet med tillhörande sexåring, gå ned till station för att bussen av någon otrevlig anledning går andra tider än brukligt på morgonen *RASAR!* Väl vid stationen klockan åtta går inga bussar åt rätt håll förrän efter 20 minuter *KRÄNKT!* och jag hade tid hos kvinnodoktorn halv nio. Listar ut att vi kan ta en alternativ buss men vi måste då gå en längre strecka till slutdestinationen (min mor eftersom jag inte har någon barnomsorg den här veckan). Sagt och gjort. Blöta som dränkta katter anländer vi till min mor. Lämna sexåring. Tillbaka till busshållplats. Buss kommer. Jag går på med kippande skor. Sitter och idisslar i vredesmod över min saktfärdighet vad gäller att skaffa körkort ty hade jag haft det så hade jag sluppit detta. Missar då att gå av vid rätt hållplats *ILSKAN!*och får således springa tillbaka från nästa hållplats, nu ser det ut som om jag just har varit och simmat med kläderna på.

Nu ligger mina skor på tork och jag är hungrig. Förresten var mitt blodtryck 105/65.

2014-08-06

Som alltid vid en stor tragedi är det svårt att riktigt förstå och ta in det som faktiskt har hänt, jag finner mig som vanligt av ren vana klicka på min länk "Lina" och förväntar mig ett inlägg från henne innan jag kommer på att "just ja, hon finns inte här mer" men det känns ändå som ett grymt skämt.

Lina

2014-08-05

Jag är beklämd över att rasismen har fått fritt spelrum i Sverige, över att den har blivit rumsren och självklar, förut var det kutym att rasism var någonting fult, så till den milda (och överdrivna) grad att man knappt vågade ha svenska flaggan uppsatt utanför dörren, nu ser jag inlägg efter inlägg på bland annat facebook med klart rasistiska åsikter och budskap, man skräder inte ens orden, man skriver om "de jävla negrerna", "patrasket" och "den islamiska planen" och så vidare (Plan? Vadå för plan? Sitter de där nere i Mellanöstern och kuckilurar ihop en strategisk plan för hur de steg för steg ska göra hela västvärlden arbetslös, smutsa ned i de renliga ariernas tvättstugor och göra alla till muslimer?). Jag får en klump i magen när jag ser sådana inlägg, eller när jag ser att sådana inlägg hyllas av gamla bekanta, bekanta eller forna vänner som jag alltid haft en fin uppfattning om, det vill säga; min uppfattning om dem som personer har varit att de är goda, snälla människor som vill andra väl och plötsligt rapar de ur sig det ena rasistiska uttalandet efter det andra. Det gör mig genuint ledsen och bestört. Och väldigt rädd.

Vad fan är det som händer??
Lyssna; jag uppskattar inte när ni lägger på i örat på mig medan jag försöker hjälpa er, okej?

2014-08-01

Hej då, vi ses senare.

Nej! Min bloggvän har dött. Nej! Det kan inte få vara så! Ändå är det. För så är livet, vare sig man vill det eller inte.

Sov gott vargsyster, och hälsa Kurt från mig.


Gråter grisar?

Jag ska vara helt ärlig: jag visste inte vem Christian Falk var förrän han dog och hamnade i tidningen, jag tänker nu inte skriva någon postum hyllning, det jag tänker göra är att kommentera rap-artisten Petters kommentar om Christian Falks sommarprat i radio, citat "Jag grät som en gris" slutcitat.

Som en gris?




.

Högstadie- throwback

Jag fyllde femton, den magiska åldern då vissa i klassen förvandlades till "tuffa" och valdes in i det "coola" gänget, en klass"kamrat" till mig hade fått reda på att jag fyllde femton och startade en enligt honom själv hysteriskt rolig, offentlig hånestund som lät ungefär så här (betänk då att jag var en mobbad, fattig, socialfobisk "äcklig tönt")
- Har du fyllt byxmyndig? (smädande) Har du blivit av med oskulden nu (fnitter från tjejerna i klassen)? Ska du gå med i gänget och bli cool? (lysande ögon och leende över sin genialiska komeditalang) Ska du börja röka din tönt? (mer fnitter från tjejerna i klassen) Hänga med NN och röka? (fniss, fniss) Har du börjat med cigg nu? Röker på rasterna? (Tihi tihi thihi!) Röker du nu? (HIHIHIHIHI!)

Varpå jag, där jag satt vid min bänk plötsligt, långsamt och liksom utstuderat uttråkat vänder huvudet mot honom och med drypande sarkasm säger:
- Ja Anders (fingerat namn) , det stämmer,  jag röker nu. Jag röker pipa (chockad tystnad och sedan gapskratt från tjejerna och Anders lämnar indignerat rummet).

High five femtonåriga jag!
Observation, del II, planeten Tellus norra sfär, lokal tidsmätningspunkt: 07:45

Den kolbaserade livsformen homo sapiens sapiens (framgent benämnd humanoid) av honkön lämnade boet i vad som verkade vara ett hetsigt och av oförklarlig anledning aggressivt tillstånd, min tolkning av skeenden i boet innan avfärd får mig att dra denna slutsats: jag observerade honan medan hon med ryckiga och våldsamma rörelser rev ut en omfattande hög av cellulosabaserat material ur en slags gömma av vit rektangulär skepnad, cirka 2-2,5 meter högt, denna gömma verkar vara en samlingsplats för de cellulosabaserade sjok med vilka humanoiderna täcker sina mestadels hårlösa kroppar som skydd mot värme, kyla och som en del av vad verkar vara en socialpsykologisk regel. Honan verkade inte finna vad det nu var hon sökte efter och med sina övre extremiteter uttryckte hon vad jag tolkar som en hög grad av irritation, hon utstötte även höga läten vilket är en del av humanoidernas sätt att kommunicera med varandra men även med sig själva. Efter cirka fem minuter slängde honan vildsint tillbaka de cellulosabaserade materialen in i den vita gömman igen och slog igen dess avskiljare med sådan kraft att ljudvågorna från densamma ekade i kammaren. Därefter lämnade hon således boet.

Honan vandrade till någon slags centralpunkt för färd vilken utgjordes av en boningsliknande byggnad med svarta, platta skivor på vilka många humanoider kunde vila i väntan på ett stort, ormliknande fordon av metall som tog sig framåt på två skenor även de av metall som var fastsatta i marken. Fordonet tog till synes sitt bränsle från metalltrådar uppsatta i pelare, hängande ovanför skenorna och min gissning är att det i dessa metalltrådar drivs elektroner vilka sedan tas upp av metallfordonets receptorer och får det att drivas framåt. I denna boning för färd fanns även en liten låda inramad med den oorganiska stelnade massa som jag tidigare observerat i honans kylda skåp, alltså genomskinligt och i denna låda satt en humanoid av hankön. Ibland kom andra humanoider fram till lådan och utstötte ljud från sina talapparater och hanen i lådan svarade på kommunikationen med korta, tvära läten innan han tillät eller ibland inte tillät sina artfränder passera genom ett rörligt skikt av tidigare nämnda oorganiska stelnade massa.

Det långa ormliknande metallfordonet anlände efter cirka tio jordminuter och de humanoider som befann sig inuti eller utanför den boliknande vänteplatsen klev in i det. Medan farkosten rörde sig framåt satt humanoiderna på cellulosaklädda hyllor vilka upptog nästan hela innanmätet av farkosten. Humanoiderna kommunicerade inte med varandra och etablerade ingen ögonkontakt, de satt med huvudena böjda över små, lysande, rektangulära plattor på vilka de oupphörligen stirrade och på vilka de frekvent tryckte med sina maskformade utskott längst ut på de övre extremiteterna. Dessa lysande rektanglar hade till synes en hypnotisk verkan på humanoiderna ty de verkade inte vara medvetna om varandras existens. Det hela var högst märkvärdigt.

Farkosten gjorde regelbundna stopp vid olika färdbonader där vissa humanoider steg av medan andra steg på. Den hona jag valt att följa i mina observationer av jordiskt liv klev av farkosten efter tre stopp och begav sig mot ett högt, hudfärgad boningsbyggnad med många utkikshål.

Här slutar del II av min observation.
Nej! Det finns ingen hejd på mina chenanigans!

En utomjordings observation av en homo sapiens sapiens morgonrutin

Världarna rulla och den väte- och heliumbaserade bollen på himlen steg ånyo över den blå planetens norra horisonter, en homo sapiens sapiens, en kolbaserad organisk livsform av honkön, öppnade de flärpar som täcker hennes ögonglober, steg upp ur den rektangulära plattform i vilken de flesta homo sapiens sapiens tillbringar sina medvetslösa timmar i någon slags biosfär av cellulosafiberbaserade, mjuka stycken som de lägger ovanpå sina kroppar, och gick in i vad de kallar "köket" vilket är en kammare inuti själva boplatsen där de tillagar föda av diverse slag, vanligtvis kött från andra landlevande varelser.

Honan öppnade ett långsmalt metalliskt rör genom att lyfta upp ett reglage och ur röret kom en väte- och syrekombination, av homo sapiens sapiens kallat "vatten", detta "vatten" lät honan rinna ned i en cirkulär behållare av metall vilken hon därefter placerade ovanpå en nästan fyrkantig, vit mekanisk apparat som alstrar värme ur fyra olika stora cirklar. Hon väntade tills "vattnet" hade nått cirka nittio grader Celsius innan hon tog, ur en annan cylinderformad behållare, ett brunt pulver vilket är frystorkade bitar av en växt kallad "kaffeböna" och den har, vid oralt intag, en uppiggande effekt på nervsystemet, pulvret hällde honan i en återigen cirkulär behållare med ett handtag på utsidan och sedan hällde hon även det väte- och syrebaserade ämnet i behållaren.

Därefter öppnade hon vad som föreföll vara någon form av förvaringsutrymme, det är cirka två meter högt och vitt och har två dörrar, en större ovan och en mindre nedan, bakom den större dörren fanns tunna skikt av en oorganisk smälta som var stelnat till fast form utan att ha kristalliserats och därför var genomskinlig,t ordnat i olika nivåer, på dessa nivåer, av homo sapiens sapiens kallat "glashyllor" fanns olika sorters föda, både animalisk och vegetabilisk. Den vita rektangelbehållaren var kopplad till en mekanisk apparatur vilket gjorde insidan av den sval, antagligen för att behålla kvaliteten på det organiska material för vilket det tjänar som värd. Honan tog fram ur detta utrymme ytterligare en behållare gjord av polyeten och en stelnad massa utarbetat ur höga landväxter, ur denna behållare hällde honan en vit vätska ned i tidigare nämnda behållare med handtag. Den vita vätskan är en proteinbaserad näring som produceras i däggdjurshonors körtlar som föda åt dess avkomma under dess första levnadsår, i detta fall kom vätskan från ett domesticerat klövdjur av homo sapiens sapiens kallat "ko".

När honan till synes verkade klar med sin dekokt gick hon till en avlång, vit tingest, klädd i samma cellulosamaterial som det i den biosfär där hon tillbringat sina medvetslösa timmar, i denna tingest som verkar vara någon form av viloplats under vakna timmar, placerade hon sin kropp och lät dekokten rinna in genom mundelarna och ned i det organ som processar och bryter ned föda och vätska.

Detta avslutar del ett av min observation.