Jag tror fan i mig att jag ska söka ett jobb som mentalvårdare så länge, för det finns ingenting, i n g e n t i n g som någon psykisk sjuk kan göra för att skrämma mig, provocera mig eller få mig att tappa min respekt för människan, jag har sett allt, hört allt, upplevt allt, jag har varit DÄR, som ofrivillig medpassagerare, offer och patient och nu vill jag dela med mig av min medkänsla och min trygghet för jag bryr mig inte om vad du har gjort, låtit bli att göra eller blivit utsatt för, jag sitter vid din sida hela natten, jag håller din hand när du har ångest, jag är inte rädd för den, jag vet att du är värd all kärlek och respekt och jag är här med dig tills demonerna går härifrån. De skrämmer mig inte. Jag vill finnas där i stället för den som jag inte orkar finnas där för därför att det är för smärtsamt, jag vill finnas där därför att det räddar mig själv.

Det är väldigt mycket psyksnack idag, för det, beklagar jag, men jag kan inte alltid vara en munter Blondinbella (öh, va?) och även Blondinbella har fläckar, ty hon har minsann varit på psykakuten - det ni!

Änywho. Dagens psyktema till ära såg jag dokumentären "Sluten avdelning" från år 2009 och jag venne men jag tror nog att jag är en av få som ba: "Där vill jag jobba!!" jag hyser en övertygelse sannare än den Jean D´arc erhöll om att hon var Guds utvalda om att jag skulle kunna hjälpa och finnas för dessa människor och möta dem i deras yttersta nöd med en värme och trygghet och självklarhet som de aldrig någonsin tidigare mött inom vården. Jag tror att jag skulle kunna ge, inte alla, men många, av dessa människor hopp.

Tyvärr är det ett fuking gymnasiepoäng som står mellan mig och psykologprogrammet, medan artificiell intelligens kommer in där på grund av sina MVG´n och som vill göra karriär och som sedan sitter där i sin iskylda distans och skriver ut piller och läser ur textboken på ett mekaniskt sätt och undrar om pat. uppvisar apatisk regression samt tendens till suicidalt agerande.

Visset, är det inte?

Be My Psykdåre Tonight

Doktoren som har rummet bredvid min psykologs heter Anders Syk. Hehehehe, get it? Syk? Som i Psyk, alltså. Inte? Roligt? Nähänä.... *lommar slokörad iväg*

Jag blir lika ödmjukt förvånad varje gång som jag emottar ett sådant stöd och en sådan värme från så många personer när jag har det jobbigt. Jag upplever mig själv som isolerad, inte värdig andras värme eftersom jag anser att jag inte ger ut sådan värme som jag tar emot.

Men det kanske jag visst gör? För om jag vore en helt igenom horribel människa, känslokall och egoistisk, då skulle ju ingen bry sig, right?

Nu går jag till min psykolog. Jag har ont i magen. Tänk på mig barn och önska mig den födelsedagspresent som jag helst av allt vill ha.

Happy birthday to me

Idag fyller jag år. Det ska jag fira genom ett besök hos min psykolog.

Nej, nu ska vi inte vara melodramatiska. Jag har inte för vana att göra något utöver det vanliga på mina födelsedagar. Det har bara blivit så. Trettiosex.

TRETTIOSEX!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Säg det högt barn, a-r-t-i-k-u-l-e-r-a d-e-t     T - R -E -T- T-I-O-S-E-X

Om fyra år är jag fyrtio. Nääääääääää. Det kan inte stämma? Jo. det stämmer. Men... trettiosex? När man för sin inre syn visualiserar en trettiosexårig kvinna så ser man följande:

En sval och mogen kvinna i vit sidenblus och marinblå pennkjol. Hon är sobert mellanblond och har håret samlat i en elegant knut. Hon bor i en villa med vit träpanel tillsammans med sin man, Kenneth, som jobbar som IT-konsult på telecombolag. Själv är hon art director eller kanske strateg eller mellanchef av något slag på en juristfirma. Hon har två barn i åldrarna 5 och 8, en pojke och en flicka. Hon och hennes familj åker till Åre varje sportlov och till Disneyland varje sommar. Hon är intresserad av inredning och tycker om att läsa glossiga inredningsmagasin och andra tidningar så som Vouge etc. På fritiden utövar hon yoga och dricker chai-thé med sina vänninor, eller lattefikar på exklusivt fik i innerstan följt av shopping på NK. Hon är samlad och mogen, hon talar helst om ting så som designerkläder, rätt saker till barnen, vikten av en balanserad och väl ansedd familj och emellanåt om det politiska läget.

Klipp till Anna trettiosex år:

En "opassande" spontan "kvinna" i jeans och svart tröja. Hon är mörkhårig och har kort vilt hår, åtta hål i ena örat, fem i det andra och armarna fulla av oftast svarta pärlarmband av plast. Hon bor i en hyreslägenhet med sin son. (jobbet utelämnar jag pga. rådande omständigheter) Hon är intresserad av insekter, kvantfysik och medeltiden. På fritiden äter hon ostbågar och läser böcker. Hon föredrar att leka "sinnessjuka katten", "psykotiska monstret" eller "Gråhuvudets äventyr" med sin son på lördagsmorgnarna. Hon älskar att titta på Simpsons och Familly guy och prata om äckliga parasiter. Hon "blurt things out" som till exempel att Strindberg var citat "Ett jävla rövhål" slutcitat. Hon sjunger underliga egenpåhittade och cyniska sånger om vardagslivet närhelst andan faller på. Hon skriker okvädesord till sin dator på jobbet så som: "Din jävla kärring!" etc.

Man kan tolka det som om jag lider av grava fördomar gentemot normmänniskor, men det göra jag inte, mest tycker jag synd om dem för det måste vara så oändligt tomt och tråkigt och det är inte en värld eller ett liv som jag eftersträvar, jag VILL vara en konstig och udda trettiosexåring med ett väldigt barnsligt sinne, och/men så länge norm-Annorna där ute mår bra så säger jag till dem lev och låt lev.

Hej aftonstjärna. Jag vet att du är en 400 grader varm himlakropp på vilken det regnar svavelsyra och diamanter och att du varken har ett medvetande eller förmågan att höra det jag tänker till dig där jag står i mitt mörka rum och betraktar dig i tystnad, du är inte ens någon stjärna, du är en ogästvänlig planet vid namn Venus på vilken inget liv någonsin kan existera.

Men jag är en dåre och jag tänker i min dårskap att det inte spelar någon roll vad du är rent vetenskapligt, för jag tror att tusentals, till och med miljontals, kanske miljardtals, har blickat upp på dig under miljontals år och tänkt exakt samma sak som jag står här och tänker i mitt mörka sovrum just nu:

hjälp mig nu, i min tid av nöd.

För trots att du är en död himlakropp som blott reflekterar solens ljus så står du för någonting; ett vackert ljus i mörkret. En liten men starkt brinnande symbol för hoppet. Hoppet om att hur mörkt det än blir så kan man ändå alltid rikta sin blick mot en ljus punkt, som är du. Och kanske går våra böner till dig inte ohörda förbi. Det finns något mellan raderna i denna existens som inte, än, kan förklaras. Eller så är jag bara en dåre. Och jag föredrar att vara det.

Sedan undrar jag: vad skulle hända om man började stalka en stalker tillbaka?

Alltså det är inte så att jag är en mordisk person med aggressionsproblem, det är så att jag har levt i skuggan av min egen fars stalkande av min mor och även i fångenskap hos en psykiskt sjuk i våldsam psykos och förvisso gjorde det mig rädd men så här i efterhand, när jag befinner mig i situationer som bara snarlikt påminner om terror, då drabbas jag av ett raseri och ett hat så blint att det nästan skrämmer slag på mig själv. Min mor fick till exempel hålla fast mig i armen en gång när vi satt på en uteservering och ett jävla kukfyllo började gorma och hota sin fru, jag blev själv förvånad över min egen reaktion, det var som om en strömbrytare slog om i huvudet på mig och jag ljuger inte när jag säger att jag hade kunnat smälla en stol rakt i den jävelns ansikte utan att tveka.

I stället ringde jag polisen per omgående.

Men då förstår ni kanske det där med hundarna och geväret.

Kollar på "stalkers" på TV3, fy fan vilket jävla helvete. Om jag någonsin skulle bli stalkad så skulle jag skaffa mig tre aggressiva pitbullhundar och ett gevär. Ni anar inte vilket raseri jag är kapabel till. Jag skulle förmodligen skrämma stalkaren själv till att ansöka om kontaktförbud gentemot mig.

Ingen klarar sig som bekant undan Calici men jag fick några tabletter av en kompis som ska stoppa illamående och kräkningar och det fungerar, likt magi. Magvärken är dock konstant.

Jag befinner mig nu i den initiala fasen av mår-jag-illa-nu-varför-gör-det-ont-i-magen-är-jag-hungrig-eller-är-det-dags-kära-kristus-stå-mig-bi!

Det roliga är att alla behandlar mig som vore jag smittad av digerdöden; de lämnar matkasse utanför porten och står sedan på behörigt avstånd av cirkus fyra meter och ropar sina kondoleanser med ett uttryck av skräckslagen medkänsla i ansiktet, ungefär så som man ger till uttryck till någon som befinner sig i slutstadiet av ebola och som man vet inte har långt kvar och vilken det är omöjligt att rädda.

En dikt till Klorin i dödens... eh jag menar Calicis väntrum

Hej Klorin. 
Du är så väldigt fin. 
Jag är glad att du är m'in. 
Med din badhusdoft, sanerar du det minsta loft,
och lämnar en vit fläck på min koft(a).
Åsynen av dig, gör att något händer i mig,
jag blir om hjärtat lätt
och att döda virus med dig
känns så väldigt rätt
Tack du klorbaserade lösning
För att du med mig delar denna klösning
Mot Calicis grinande flin
Vi kastar ett stänk av pin
och lämnar en vit fläck på min koft(a). 
Åsynen av dig, gör att något händer i mig, 
jag blir om hjärtat lätt 
och att döda virus med dig 
känns så väldigt rätt
Tack du klorbaserade lösning
För att du med mig delar denna klösning
Mot Calicis grinande flin
Vi kastar ett stänk av pin

Du hjärnan? Kan du göra mig en tjänst och sluta tänka på ostbågar?

Intensivkurs för spruträdda

Nu har jag varit på en neurologisk nervundersökning. Den började med att en kvinna fäste elektroder på min arm och sa "nu kommer det att sticka lite" och så förde hon vad som såg ut som en elkontakt mot min arm och tryckte av, jag for en meter upp i luften och ropade "Hjälp!" hon log urskuldande och sa "Ja det är lite obehagligt" lite obehagligt? Lite obehagligt?? ni vet när man råkar komma åt ett elstängsel som brukar finnas runt hästhagar? Så kändes det. Det var som eltortyr och varje gång hon lyfte manicken och sa "nu kommer det att sticka lite" så anfrättes jag av en förväntansångest som bara Guantanamofångar skulle förstå. Värst var fingertopparna, då kunde jag inte hålla inne ett litet gnyende medan jag skrynklade ihop hela ansiktet till ett russin.

När denna pärs var slut var det dags för nålundersökningen, det kommer att bli som att bli struken på av en kattunges duniga päls i jämförelse, tänkte jag.

Jag hade fel.

Om den första undersökningen var som en tortyrsession så var den här som ett besök hos doktor Mengele. Mannen tog fram en cirka sex centimeter lång nål, lite tjockare än en sprutnål. Denna nål stack han rakt in i muskeln, utan bedövning givetvis, och tryckte den sedan djupt in. Därefter tittade han på en skärm som visade vågor så fort som jag rörde muskeln och sedan bad han mig att spänna densamma, med nålen djupt inne i muskeln. Jag kan nämna att det inte var direkt välbehagligt. När han inte fick tillräckligt utslag på sin skärm vred han dessutom omkring nålen inuti muskeln för att hitta rätt punkt. Jag är en rätt så smärttålig person men jag måste erkänna att det fick mig att skrika till varje gång han gjorde det. Så följde fjorton vidunderligt sköna stick och nu ser min arm ut som om den attackerats av en ytterst vildsint heroinist.

Om man är sadist skulle jag varmt rekommendera dessa yrken.

Och här sitter jag och ifrågasätter min egen intelligens.

Jag har mycket ont i en bultande punkt (nej, inte där era snuskon!) på vänster sida av huvudet. Men det är bara en illusion!

Inom kvantfysiken så finns det ett känt experiment som jag just nu inte minns namnet på, experimentet går ut på att man skjuter iväg 3 elektroner mot en "vägg" med två hål i. Det som händer när man tittar på elektronerna är att de uppför sig så som en boll skulle göra om man utförde samma experiment med en sådan. När man inte tittar på elektronerna förvandlas de oförklarligt till energivågor. Alltså: elektronerna förändras just för att ett mänskligt medvetande tittar på dem. Varför det är på detta vis finns det ingen förklaring till. En teori om det tangerar filosofin genom att säga att när vi tittar på elektronerna så förväntar vi oss att de ska bete sig på ett visst sätt, därför gör de också det. Detta innebär att världen så som vi uppfattar den mycket väl kan vara en illusion.

Vidare är det möjligt för en elektron att befinna sig på två platser samtidigt.

En annan intressant sak är kvantmekanisk sammanflätning och det betyder att två atomer har någon form av bindning mellan sig och den här bindningen gör att om man vrider den ena atomen medsols så vrider sig den andra av sig själv motsols, detta skulle inte vara så märkligt om inte atomerna var separerade från varandra av miljontals ljusår.

Det är sådant som kan göra en sinnessjuk om man tänker för mycket på det. Personligen finner jag det hisnande intressant.

FUP´ar som har gjort mig mest illa till mods:
* Arboga morden mars 2008
* Mordet på Elin Krantz i Göteborg
* Styckmordet i Askersund i somras
Det otäckaste var gärningskvinnans detaljrika beskrivning av själva styckandet.

Jag måste sluta med att läsa FUP´ar. Det gör mig intensivt omunter.

Och nu sitter jag här, i en simhall och försöker att se upptagen ut medan jag väntar på att min sons simlektion ska ta slut. Utanför glasdörrarna sitter hans kompis pappa och väntar även han, vi brukar prata men idag blev det märkligt eftersom jag lovat min son att sitta inne i hallen då han var orolig för att vattnet skulle vara djupare och jag föredrar att sitta själv för jag tycker att det är mycket, mycket jobbigt (och meningslöst) att kallprata om alldagliga ting, det få mig att känna mig konstgjord och märklig.

Och här sitter jag och känner efter om jag mår illa eller inte.

Bajs med grädde

Kladdkaka med grädde: en miljon niohundratusenfyrtiotvå kalorier.

Eller som jag sa: den här kladdkakan är den kladdigaste kladdkakan i hela den kladdiga världen.
A: Den ser ut som bajs.

Tanke när jag ser "Det Okända" är att fan vad störande det måste vara att det är någon som iakttar en när man onanerar.

Saxat från mitt FB:

Det spårar alltid förr eller senare:

Anton: Ja ska se på lego star wars!
Thilde: Ja ska se på barnkanalen!
Jag: Jag ska se på doktor Phil!
Anton: Dåktår FIS?? Hihihihi!
Thilde: Doktor bajs!
Anton, lika andäktigt som om han just klivit in i Willy Wonkas chokladfabrik:
Sex bajskorvar i en bajskorvsask!

Efterföljande fnitter pågick cirkus 5 minuter.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mina lektioner i jämställdhet, humanism och personlig frihet kan också back fire:
Anton har gjort en macka som han lägger på vardagsrumsbordet, därefter sätter han sig på knä, böjer ned överkroppen med händerna bakom ryggen och tar en stor tugga i mitten av smörgåsen så att smör smetas ut i hela hans ansikte, jag trött:
- Men ät normalt tack.
- Ja äter precis hur ja viiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiill!!

Jag kan liksom inte argumentera emot det eftersom jag redan har sagt emot mig själv

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Min genuslektion gick obemärkt förbi, liksom vattnet på gåsen:
Tilde i Antons rum:
- Nu ska ja rita en kung, de e ja som e kungen!
- Du kan inte va kung, tjejer kan inte va kungar!
- Anton vad är det för dumheter? Alla kan vara allt som de vill, det spelar ingen roll om man har en snopp eller en snippa mellan benen.
Båda två, unisont:
- SNOPP OCH SNIPPA!! Hihihihihihihihihihihihihihi!

- -------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

-vilken fin teckning du har gjort, är det där en TV?
- Nej de e en grotta med eld i.
- Aha. Varför har du ritat den där gubben som står bredvid grottan?
- Han står där för han värmer sig.
- Ok, varför är han gul?
med likgiltig barn-i-skrämfilm-röst:
- Han brinner.

Samtidigt, en vardagskväll nära dig.

I bakgrunden hörs Family Guy.

Neurofysiologisk undersökning? Slå mig i backen. Notera att de även tänker sticka in "en tunn nål" i mina muskler. 

"Redan som barn såg heliga Birgitta visioner. En gång såg hon jungfru Maria som satte en krona på hennes huvud. En annan gång såg hon framför sig hur Kristus pinades och dog på korset. Båda dessa teman, den innerliga Mariafromheten och meditationen över Kristi lidande, kom att prägla hela Birgittas liv."

I den moderna världen hade vi kallat det för "psykos" och spärrat in Birgitta på LPT-förvaring för att proppa henne full med antipsykotika och lugnande för att sedan släppa ut henne till ett frivilligt liv, knappt förmögen till att ta hand om sig själv och sina uppenbarelser eftersom alla undvikek henne, en galen, sinnessjuk kvinna som ingen vill befatta sig med och slutligen hade polisen hittat henne, hängande från ett träd.

Agerar jag drama queen? Kanske. Det är bara en intressant aspekt att det som då klassades som gudomliga uppenbarelser idag klassas som sinnessjukdom. 

Det kan inte finnas något program eller någon serie som är lika outsinligt tråkig och ångestframkallande som "Hem till gården".

Jag inspireras mycket av "äldre" personer som börjar plugga, jag skriver "äldre" inom citationstecken därför att kutymen, normen, säger att man inte kan börja plugga i min ålder, 35, därför att det är för sent. Bull crap. Säger jag. Det är inte försent att börja plugga förrän man är död. Okej, kanske att det kan vara meningslöst att börja plugga när man är åttiofem, mest för att man troligen inte kommer att kunna utöva det yrke som man pluggar till, kanske kan studierna dock lyfta en på en personlig nivå och det är ju aldrig fel, men ni fattar vad jag menar.

Nå. Normen säger att du skall leva ditt liv enligt följande processflöde:
Födelse - grundskola - gymnasium - backpacks år alternativt au pair år - högskola - karriär - giftermål - volvo och villa - barn - mer karriär - död.

Lever du icke ditt liv enligt detta flöde är du en misslyckad individ som inte begriper vad som är ett framgångsrikt liv.

Så är det någon av er som är bra på matte så pip till om ni vill agera stödmentor *hint-hint*

Varning dock: jag är mycket okunnig i matematikens ädla konst.

Efter nästan ett år kom jag nu till slut in på orienteringskurs samt matematik 1 på Jensen, distans, dock. Det alternativ som jag minst av allt ville ha med anledning av att jag har haft väldigt svårt för matematik och därför skulle behöva klassrumsledda lektioner med en handfast lärare som kan vägleda mig. Fast jag antar att distans inte innebär att man inte får lärarstöd, men ändå, hur ska det gå? Jag gör ett försök. Kanske läraren kommer att vara bra och kanske jag kan hitta någon som kan hjälpa mig om jag fastnar.

Och när man kontaktar dem och framför sina inte så milda känslor får man till svar att söka igen och höra av sig om man har några frågor å ja ba: nej jag har inga frågor jag vill för fan bara att ni ska placera mig på en kurs som 1: startar, 2: är korrekt ansökt så att jag blir antagen! Capish??

Fan komvuxjävel

Första gången kom jag in men då ställdes kursen in pga. för få sökande. De senaste 3 gångerna har jag inte fått information om att man måste söka orienteringskurs och ordinarie kurs samtidigt hos samma anordnare. Att försöka få gå en gymnasial vuxenutbildning är svårare än att ta sig in i Fort Knox. Det ska inte behöva vara så fucking svårt! 

Jag hyser en kraftig frånvaro av kärlek och acceptans för den nya komvuxmodellen där kommunen upphandlar olika privata anordnare och sedan enkom sköter administrationen och ansökningen för/till dessa anordnare - det fungerar inte och får människor att ge upp till slut! Avskaffa detta värdelösa system och återinför kommunal vuxenutbildning igen.

Markus Birro har ätit lunch tillsammans med SD-toppen. Han verkar inte begripa varför det har orsakat en sådan uppståndelse. Detta roar mig.