Jag säger inte att det är så, jag säger att det kan vara så att jag är den enda föräldern som i leksaksaffären, i väntan på att barnen ska kolla klart, arrangerar de små plastdjuren i generande positioner. Varför? För att det roar mig.

Det finns ett barnprogram som heter "Farfar i fickan" men genom ett tounge-slip (Freudiansk felsägning...??) sa jag till barnen:
- Nu börjar farfar i f*ttan!

När mamma tar sovmorgon inträffar detta:

Sitter och småfnissar åt att han sa att om hans pappa och dennes sambo skulle skaffa katt så vill pappa att katten ska heta Din Mamma, hehehehe...

- Var är din mamma?
- Hon ligger i tvättkorgen igen.

- Din mamma har kissat på mattan.

- Din mamma klöser på soffan.

- Din mamma har en råtta i munnen!

Härmed dubbar jag Internet Explorer till den sämsta jävla webbläsaren genom tiderna. Hell Crome!

Jahaaaaa, nu förstår jag varför han inte somnade förrän klockan 00:15 i går: det är koffein i Dr. Pepper som han drack till filmen.

 

 

 

 

*väntar otåligt på min nya telefon*

Kuki

En karl vars efternamn är Kuki har skickat en vänförfrågan till mig på fejjan, man ba: näe.

Låter det fördomsfullt? Jag tycker att det låter roligt, Kuki, det betyder förstås inte KUK, det förstår ju jag också, men själva ironin; en obekant man vars efternamn är Kuki söker min virtuella vänskap. Humorn.

Jag är för övrigt väldigt frisinnad vad gäller nya bekantskaper på fejjan, ehuru jag tar inte fejjan på blodigt allvar så som vissa verkar göra, en del skickar mejl och frågar perplext varför jag har skickat dem en vänförfrågan, precis som om jag oinbjuden hade dykt upp hemma på deras släktkalas å ja ba: tagga ner, det är bara fejjan, jag har inte friat till dig.

I just detta fall känner jag att denna Kuki lever upp till sitt namn, hence nekandet. Jag kan ha fel och även solen har fläckar etcetera.

Jag klarar inte av Malou von Sivers. Slut på meddelandet.

Så där ja. Jag och min buddy har anmält oss. Jag sprang det 2012 och fick då en skamtid á 1:20, så blir det inte den här gången för 2012 hade jag inte tränat öht innan, vi siktar på 45:00.

 

Ögonblicket då man upptäcker att man springer 7 kilometer och man knappt blir andfådd.

 

Hehe

Marge, who would give up eating steak in the Matrix to go slurp goo in Zion?

Morgonens huvudlåt:

My grandma and your grandma
Were sittin' by the fire
My grandma told your grandma
"I'm gonna set your flag on fire"

Talk 'bout, hey now, hey now
Hey now, hey now
Iko iko un-day, hey, hey, hey
Jock-a-mo fee-na ai na-ne, jock-a-mo fee na-ne

No. I am not f*ckin´kidding. Varför och i vilket syfte plockar hjärnan fram detta ur allt som möjligtvis kan tänkas finnas där inne?

Min inre röst när jag på jobbintervju hör mig själv kläcka ur mig den ena ytliga klyschan efter den andra lögnen: "O.My. God. Vad är det du säger? 'Älskar att ge bra service'? Vad fan snackar du om?? Du hatar ju att ge service! 'Administrativt lagd?!' HAHA! Ge dig! Du vill ju tända eld på alla jobbdokument du ser!! Asså...! Sluta! Du 'brinner för att hålla många bollar i luften, vara spindeln i nätet och du vet inget bättre än att träffa nya människor'? Du är ju typ misantrop och avskyr att kallprata med okända! Du... är... 'hungrig' på att 'sätta tänderna i arbetsprocessen'? That's it. You´re on you're own. ADJÖ! *reser sig upp ur den mentala stolen, stormar ut och smäller igen dörren med ett brak*

Jag ska köpa en ny telefon men jag kan inte göra det i butik därför att jag inte står ut med säljarnas attityd och tjat och övertalningsförsök, jag vill i tystnad hitta en telefon på mina egna premisser och det låter sig vara ogörligt i till exempel en 3-butik i vilken säljaren hoppar ned på en likt en bönsyrsa på sitt byte och använder sitt falska, glättiga säljsnack som får en att säga ja bara för att bli av med den irriterande jäveln.

Fånigt.

Åkej. Jag sitter här och försöker att inte irritera mig på min historia. Jag intalar mig att den bara är ett första litet nyfött utkast efter en vääääääääääldigt lång torka och då får det vara fånigt. Låt mig vara fånig!

När jag skriver en historia så läser jag aldrig vad jag har skrivit direkt efteråt därför att risken då är stor att jag tycker att det är så löjeväckande att jag smäller igen datorn och aldrig mer plitar ned ett ord till. Det märkliga med det är att när jag har gjort så och sedan glömmer bort att jag ens har börjat på en historia och råkar hitta texten igen och läser den, då brukar jag tänka: Va? Har jag skrivit det här? Det är ju... proffesionellt.

Exuse my complacency. Man måste få tycka och säga att man är bra på det som man är bra på och jag är bra på att skriva, så enkelt är det.

Vet ni vad musen i min dröm hette? Carl. Det var mycket viktigt detta, att alla visste att musen stavade sitt namn med C samt att alla visste att den hette Carl. Hehehehe. Mitt undermedvetna är emellanåt mycket roligt.

Det undermedvetna talar i gåtor.

Återkommande dröm om en mus, eller en råtta, som jag hela tiden glömmer bort att jag har och när jag kommer på det blir jag förfärad och fyllt av skuld när jag upptäcker den smutsiga buren och musen/råttan halvdöd av hunger.

Ska jag tolka det som att jag har känslor av att jag negligerar något/någon som är beroende av mig?

Nu åker jag till min pojkvän (känns grymt fel ordval när man är 36 men vad fan ska man kalla det då?) now you kids behave while I´m gone, aaight?

 

 

När man är hemma mycket så kan man inte undvika att råka se The Real Housewifes of What ever då och då och jag är ju själv inte perfekt på något sätt eller vis men... va faan? Får de inte se sig själva på film? Varför beter de sig som mellanstadieelever? Fattar de inte själva hur de håller på? Hur orkar de hålla på? Jag tror nämligen inte att om jag vore en rik hemmafru och inte hade någonting annat att göra än att frisera mina papillons, att jag skulle intrigera och agera som en tolvåring.

Fast det är klart; produktionsbolaget letar ju förstås upp de mest... speciella hemmafruar de kan hitta, för om jag vore med i programmet så vore det inget program för det skulle inte hända någonting. Hur kul skulle det vara att följa en hemmafru som bara läser böcker, håller på med datorn eller glor på TV? Nä. Just det.

Oj då. Råkade springa 9,6 km.

Rain or shine, sexkilometrar´n väntar inte på slöfockar.

Fy fan, stackars, stackars människa! Så ung också.

Jag har för länge sedan jobbat för bemanningsföretag och jag svor att jag aaaaaaaldrig mer skulle sätta min fot inom dess sfär därför att det var just precis så; crappiga anställningsvillkor, skitlön, ïngen anställningstrygghet men det värsta var att de liksom ägde en och gjorde som de ville med en utan att berätta om uppdragets förutsättningar, krav och/eller risker och man själv var ju jätterädd för att ifrågasätta dem eftersom man inte ville förlora den lilla försörjning man hade.

Det finns folk som har hamnat rätt som uthyrd personal och det är ju jättebra men överlag är denna bransch skrämmande lik feodalismens tidsålder.

Dagens citat:

 

Har ni någon gång hört folk säga: "Jag trodde att allt skulle bli bra när vi väl hade gift oss"? Jag har alltid tänkt; hur kunde du tro det? Skulle era relationsproblem magiskt försvinna för att ni klädde er i fina kläder och uttalade högtidliga ord i en byggnad med högt i tak?
När ni väl har kommit hem till vardagen igen så finns relationsproblemen kvar och väntar på er.

Likadant tänker jag om folk som säger: "Jag trodde att allt skulle bli bra när vi fick ett barn". Man bara: nej. Nu adderade du ytterligare en person in i era relationsproblem, en person som kräver ert absoluta allt och inte ger plats för någon egentlig relation under väldigt många månader framöver.

Jag kanske ska ge mig in i relationsrådgivningsbranschen månne? Hä, hä.

Dagens huvudlåt: ska vi gå hem till dig, eller hem till mig, eller var och en hem till sitt?

Jag köper´t!

Folk som svär mycket

"Inte alla kan svära på samma villkor. Somliga är helt enkelt mer lämpade för det."

You don´t say? Som ni kanske har märkt svär jag mycket i text. Jag svär ännu mer i verkligheten. Det verkar som om jag har kommit undan med det väldigt bra hittills, hähä.

God morgon cybervärlden. I natt innehade jag ytterst amuserande drömmar. Det var roligt. Hej då.

Hej igen. Det är jag. Nu sitter jag och gruvar mig för huruvida jag var för hård mot en anhörig i en situation som hen utsätter mig för. Om det nu är hårt att rättframt säga ifrån vill säga. Det beror väl på situationen antar jag. I stället för att lösa sitt eget problem och skaffa sig en lägenhet tänker hen flytta in hos mig, lite kortfattat.

Ja ni måste ju undra vad det är för märkliga människor som jag omger mig med, mobbare och inflyttare och jag vet inte vad, ja, det undrar jag också, är jag månne en magnet för bisarrt beteende?  Vad fan vill det bisarra mig, liksom?

I övrigt sitter jag och gör ingenting. Jag har mycket tråkigt. Förutom att skriva bitska sms och gruva mig lyssnar jag på musik och tycker att mina högtalare uppför sig underligt så till vida att de höjer och sänker ljudet, ganska omärkbart men jag märker det, eller är det jag som har börjat hallucinera? Det fattas väl bara det hahahahaha (sarkastiskt skratt).

Apropå någonting helt annat, vad är det här för galenskap?

Kardashian lip-challenge

Det går tydligen ut på att man tar ett shotsglas och trycker det mot munnen och suger in luften i glaset och håller det där tills läpparna svullnar upp och blir "fylliga". Alltså, kom igen, va faan?
Tydligen finns det en manick som heter CandyLipz för detta ändamål (med samma effekt som shotsglaset)

men eftersom gemene amerikansk tonåring inte har råd att köpa denna manick så använder de sig i stället av ett shotsglas.
Sinnes.

En annan sak som stör mig är att jag har blivit rädd för att säga ifrån. Jag har alltid varit mer eller mindre konflikträdd, särskilt när det gäller bekanta såsom arbetskollegor etc. men jag har aldrig varit rädd för att säga ifrån till mina anhöriga, jag är en människa och jag har rätt till mänskliga reaktioner, har varit min devis. Det är min devis nu också, intellektuellt, emotionellt är det tvärtom. De har även tagit min förmåga att stå upp för mig själv ifrån mig. Jo, jag gjorde ju det på slutet (och vann), men det var efter FYRA LÅNGA ÅR, den allra första gången som det hände borde jag helt sonika ha ställt mig upp och gått ut ur rummet. Jag sa just så till min psykolog och jag sa att jag inte förstår varför jag inte gjorde just det. Hon svarade att inte heller det är konstigt för att när mobbaren har kommit in i ens medvetande och sått sina frön av tvivel och när denna sådd börjat gro så tar det även bort ens förmåga att säga ifrån, för tvivlen är ju inom en själv, som vore det ens egna tankar, en absolut sanning, vilket ju är mobbarens mål, bara så kan mobbaren styra en och utöva sin makt över en.

Det är något som stör mig, något som likt en känslomässig vagel skaver i mitt emotionella öga; jag har tappat självkänslan, eller kanske snarare; jag har låtit några ta min självkänsla ifrån mig.

Innan jag lät mig själv utsättas för mobbning hade jag ett normalt, sunt ifrågasättande förhållningssätt till mig själv, ibland skrev jag texter här och på fejjan som kanske inte var politiskt korrekta eller "passande" men jag anklagade inte mig själv för det efteråt, eller fick enorma känslor av ånger och skam, som nu. Nu tvivlar jag på allt jag skriver, på mina åsikter, på hur jag uttrycker dem och jag har en ständigt gnagande känsla av att allt som jag tycker, tänker, säger, skriver och gör är fel, ointelligent, pinsamt och dumt. Förut hade jag ryckt på axlarna och tänkt att äh det där var väl lite obetänksamt men kärnan av mitt budskap framgår ju och jag sårar ingen med det jag säger och om jag gjort bort mig: so what? Jag litade helt enkelt på mig själv, på min förmåga och på mitt intellekt.

Det gör jag inte längre. Jag anklagar mig själv för att ha gjort bort mig även när jag vet att det omöjligen kan förhålla sig så. Tydligen får jag inte göra bort mig längre.

Min psykolog sa att det första mobbare gör är att sakta strippa bort ens självkänsla så att de kan sippra in i ens medvetande och plantera frön av tvivel.

Frågan är hur man tar tillbaka sig själv, och hur lång tid det tar.

Anna äger och har just ingenting alls snyft snyft *gråter estetiskt i motljus medan en violin spelar en sorgesam melodi i bakgrunden*

Närå.

Det enda roliga avsnittet av nya 2½ men är när Allan får en psykos och tror att han är Charlie. Parody of mental illness amuses me.

Ummm... okej...

Okej jag erkänner; jag läste förundersökningsprotokollet, inte obduktionsdelen dock, men förhöret med gärningsmannen. Det som skedde var som klippt ur en Stephen King film. Det gav mig ångest. Ja jag är dum i huvudet.

Mannen som slog ihjäl sin fru med en slägghammare och slängde henne och deras bebis ut för Dalby stenbrott har sagt i förhör att han inte hade sökt någon hjälp för sina tvångstankar om att mörda sin fru därför att: "Han ville inte ha ställt till det och vara den pappan som går på psykofarmaka eller går till psykolog."

Det kanske är dags att upplysa folk om psykiatrisk vård, psykofarmaka och psykisk ohälsa på ett faktabaserat sätt så att skamstämpeln tvättas bort och så att folk börjar ta emot den vård som finns i stället för att hellre välja att slå ihjäl sin familj.

Dagens i-landsproblem: kunde inte spela Minecraft, var tvungen att normchatta om huspriser och vädret med kompis förälder på simskolan. 

Dagens i-landsproblem; jag satte oavsiktligt eld på min Minecraft trädgård, släckte och nu har jag en översvämning som jag inte vet hur man får bort.

Skrattretande fakta: när hans kompisars föräldrar får reda på att jag har en kille börjar de plötsligt att hälsa glatt. Attraktiv singelkvinna är persona non grata.

Dr. Phil show:

- You let your fourteen year old daughter take the car in the middle of the night an leave with three unknown boys?
- No, I said that I didn't want her to leave but her father had already said that she had permission.
- I don´t care if Jesus Christ himself gave her permission, you do not let your fourteen year old child leave with three unknown people in the middle of the night.

And that´s why I love dr. Phil.

I morse:
- Jaa! Ja älskar å va ledi med min söta, fina gosiga mamma!
- Men... vi gör ju typ... ingenting? Är det inte tråkigt?
- Men du e så rolig, de e så roligt å bara va me dej mamma.

Det var höga poäng i föräldraboken det.

Byt ut "Kim Jong II" mot hen och ni har henoms självbild och beteendet på de stjärtslickande följare som hen omger sig med. Ni tror att jag skämtar och jag önskar att så vore fallet.

Saxat från AB:

Lyssnar med andakt

Kim Jong Il har koll på läget. Oavsett om det gäller odling av silkesmaskar, äggproduktion, stadsplanering, torkad fisk, tvåltillverkning, vägbyggen, militärstrategiska överväganden eller vad som helst.

Hans följe, det är alltid stort, lyssnar andäktigt och med spänd förväntan till vad Den Käre Ledaren ska säga för klokt den här gången.

De behöver aldrig vänta länge.

De behöver aldrig bli besvikna.

Den Käre levererar alltid.

Han ser alltid det de andra ­inte har sett.

Han rättar till felen innan de hinner inträffa.

Många antecknar. Synnerligen noga.

De som inte antecknar lyssnar. Synnerligen noga.

Skrattar hejdlöst

I bland skämtar han – och då skrattar alla andra också. De

har nog aldrig skrattat så hejdlöst i hela sina liv.

Vad händer om de inte skrattar?

Inte skrattar?

Vilken idiot ställer en sådan ­fråga?

Ibland kan jag bli till en bitter trollkona när jag på fejjan ser uppdateringar om hur stolta och modiga förstagångsmammor är när de har vågat åka buss själv med barnet för första gången, jag bara: men skärp dig, skulle det vara svårt eller? Hur bortskämd får man vara på en skala?

Jag var helt ensam med min bebis från dag 1, att åka buss själv var det minsta av mina orosmoment.

Nu ska och kan man inte jämföra yada yada etcetera och så vidare men... kom igen, allvarligt?

Detta stal jag från bloggvän Antidrom Fråga 1 besvaras med första meningen i första smset i inkorgen. Fråga 2 besvaras med första meningen i andra smset i inkorgen osv.



1. Vad skulle du säga om din partner var otrogen?
Tack :)

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Du har skickat en ansökan till vuxenutbildningen i Upplands Väsby.

3. Vad är det första du säger när din kompis blivit påkörd av en buss?
Det firar jag med en cigg!

4. Vad är det värsta du skulle kunna säga åt din fiende?
OK jag hämtar halv 6.

5. Vad skulle du skrika om du vann en miljon?
Du har 3 nya meddelanden.

6. Vilka ord skulle du säga till Gud om du träffade honom?
Vi har nu tagit emot din deklaration.

7. Vad vill du höra, mest av allt?
Fakturan för ditt köp hos Lensway har skickats till den e-postadress du angav vid köpet.

8. Vad kommer att bli dina sista ord i livet?
Härligt!!

Hungern. Ett gnagande i magen. Tänker bara på mat. Saftig nygrillad kyckling. Mango-curry-sås. Fullkornsris. Fräsch sallad. Ååååååååååh...

Nej jag svälter inte. Jag har ätit frulle etcetera. Klockan 17 skall jag äta ovanstående men jag vill inte ha det klockan 17, jag vill ha det nuuuuuuuuuuuu!

Intressant...

Under senare år har forskarna emellertid börjat tala om bland annat ett ”multiversum”, alltså en samling av universum. Det började 1973, när fysikern Brandon Carter införde den så kallade antropis­ka principen i kosmologin, som enkelt uttryckt är en förundran över att naturlagarna är så fint anpassade att liv kan uppstå och utvecklas.

Konstruerat för att hysa liv

Under de följande åren blev fors­kar­na allt mer klara över hur otrolig denna finjustering är – om värdet av en lång rad naturkonstanter ändrades endast några få promille, skulle livet inte existera. Det har lett till en hypotes om att universum redan innehåller de rätta lagarna och naturkonstanterna och på så sätt är konstruerat för att hysa liv – antingen genom att återanvända ett tidigare universum eller genom att ”föröka” sig.

Saxat från: http://illvet.se/universum/astronomi/kan-big-bang-ha-intraffat-flera-gaanger

Dagens googling: tejpa armhålefett.

Okej. Nu slutar jag med liverapporteringen från "Border security Australia".

Men seriöst; hur dumma kan människor bli? I Australien har man lagstiftat om att man inte får föra in grödor, mat eller annat som kan innehålla bakterier, virus eller insekter som kan skada landets ekosystem eller utlösa epidemier, därför ska man innan man passerar gränsen fylla i en tulldeklaration på vilken man ska deklarera huruvida man har någon föda etc. i sin väska.

Otaliga människor kryssar i nej-rutan på denna deklaration för att sedan agera förvånat när de åker fast; "Va???? Vadååå??? Jag såg inte den frågan?! Mina bananklasar? Det är ju inte MAT det är FRUKT!!!" och så vidare å man ba: men fan människa - du försökte undkomma systemet med anledning av din egoistiska personlighet och nu har du blivit tagen på bar gärning, ta ansvar.

Men det här med knarkkurirer, det är ju väldigt, väldigt sorgligt ty det handlar om extremt fattiga, utblottade och desperata människor som har blivit rekryterade av knarkligor, dessa kurirer vill i 99 % av fallen bara rädda sina familjer från svält, sjukdom och misär och det utnyttjar ligorna genom att använda deras sorg och desperation för sina smutsiga syften och när kurirerna åker fast så får de betala hela priset á tio år i fängelse. Förjävligt.

När jag återuppfann kommunismen.

Jag fick en genialisk idé när jag var elva år, en idé som totalt skulle revolutionera världen och lösa alla problem. Idén gick ut på att alla skulle vara totalt jämlika, ingen fick vara rik, ingen fick vara fattig, alla skulle ha det likadant, alla skulle ha det bra och de pengar man tjänade skulle gå till staten för att tjäna folket. Alla skulle dessutom ha likadana kläder så att klassystemet utraderades.

Wow vilken briljant idé! tänkte jag, att inte världens tänkare kommit att tänka på det!

Ett halvår senare började vi läsa om kommunismen och marxismen på samhällslektionen. Där föll den idén.

morgonens just vaknat fundering.

Har ni sett "Border security Australia" någon gång?

Jag tänker att dessa knarklangare eller kurirer eller vad det heter, så fiffiga de är, vilken fantasi de har när det kommer till att gömma drogerna, det här med att svälja drogkapslar dock, varför använder man inte djur? Säg typ att man använder en hund och får den att svälja kapslar och att man stoppar in kapslar ni vet var, det vore väl det ultimata kroppskurir konceptet? Sedan tänkte jag att djur är ganska opålitliga, för en hund fattar ju inte att den ska hålla sig, den kanske bajsar ut knarket mitt i tullhallen, eller kräks ut det för den delen, så tja, där föll det.

Hej där. Jag var på möhippa i lördags och i bilen hem befann sig moder till bruden. För att ni ska kunna förstå det som utspelade sig i motorfordonets innandöme så måste jag dra bakgrundshistorian (historian? historien? att jag aldrig lär mig?).

När jag var barn och tonåring så var jag extremt tyst, jag led av vad man idag skulle benämna "social fobi". Jag och den blivande bruden blev vänner när vi var 14 år, då jag var under denna åkommas makt. Med tiden tog jag mig dock ut ur min tysta bur, ty jag visste att jag egentligen inte var en blyg människa, även om det inte är något fel med att vara just det.

Nå. Vi satt i automobilen på väg hem. Den blivande brudens mor glömde bort att jag satt bakom henne när hon i detalj gick igenom kvällen för chauffören, hennes man, och så kom det:
- Men vad Anna var underbar! Så hon bjöd på sig själv!
- Anna? frågade den blivande bruden, menar du min Anna eller den Anna som var vår servitris och artist på krogshowen?
- Ja jag menar din Anna, hon som var så tyst och blyg förut, vilken skillnad!
- Eeeh... mamma Anna är fortfarande med i bilen.
Pinsam tystnad.
- Jamen oj hahaha! Jag menar bara att... att jag själv var jätteblyg också, så jag vet hur jobbigt det kan vara!
Jag:
- Oj. Jag får väl säga... tack, då.

Ehuru, hon är ingen ond människa, hon är en normmänniska och därav lever hon under devisen att man måste vara på ett visst sätt för att kvala in som normal person. Jag tycker att hennes uttalande speglar det mesta om henne själv, hon menade väl, det var en komplimang utifrån hennes sätt att se det och det är ju fint men det hon inte förstod var att hennes komplimang  även var ett indirekt uttryck om att jag inte var okej förut, när jag var tyst, då bjöd jag inte på mig själv och jag var definitivt inte underbar, bara ett konstigt störningsmoment som hon helst ville skulle gå hem så att hon fick vara ifred med sin normalitet.

Hi hi hi ho ho ho host min brudtärneklänning är på väg över Atlantiska oceanen till ett postkontor nära mig.

Min sons legogubbe ser ut som James Hetfield.

Fy fan. Brutalt illamående efter löpningen. Brutal... oral... eh... utrensning. Fy fan.