Pillade i ett mindre smycke idag.

Ni vet när man går gatan fram och plötsligt så anfaller hjärnan en med ett minne, ett oerhört pinsamt minne som man absolut och definitivt inte vill minnas och man viskar för sig själv: "Nej! Nejnejnejnejnej NEJ! SLUTA!" men å nej, hjärnan slutar inte, den gnäggar förtjust och spelar upp scenen än mer levande innanför ens hårt hopknipna ögon.

Varför gör hjärnan så?

örhänget i min näsvinge är lite för stort för min smak men jag är rädd för att byta det för det kommer att göra ONT!

Under tiden äter jag upp min sons överblivna lördagsgodis och stirrar utled ut genom fönstret.

När jag kommer till pärleporten, Petrus:
- Vad gjorde du med ditt liv?
Jag:
- Jag satt tyst i ett rum och tittade på en maskin, ibland skrapade jag bort lacken på mina hårnålar, sedan tittade jag på en annan maskin.

Hey fever has got me like:

63,4 kilo. Mutterfuck.

Oj, ja, just det, en vän hjälpte mig att pierca hål i min gamla piercing. Det gjorde ONT, trots embla-salva och vin, eftersom det smärtar att föra en tjock nål genom brosket för att sedan krångla in ett örhänge där, vi snackar blod och rinnande tårar. 

Eeeh barnen springer omkring på gården och skriker: "ALLAHU AKBAR!!" Frågan är: leker de terrorister eller har de konverterat till islam?

Jag tror inte att de vet vad varken terrorist eller islam är för något dock.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: man ska faen inte gå omkring och frysa i juni!

Uffe, en tragisk figur.

Ulf Lundell. Vilken otroligt tramsig och tröttsam människa. Som kommentar till sin dotters text om att han startade bråk med hennes mamma för att kunna få fly in i sitt missbruk säger han: "Jag har hört och läst en hel del skit från kvinnor, feminister de senaste 10-15 åren, men inte från min egen avkomma" och man bara: S U C K.

Uppenbarligen har han problem med sin egen självbild och sin könsidentitet, han är rädd och osäker och har issues med sin egen person, ty hade han inte haft det så funnes det ingen anledning till att reagera så som han reagerar, om han hade varit en trygg människa med en stabil självbild, en människa som äger sina problem och tillkortakommanden och som ser sig själv som just människa och inte som ett vandrande kön på två ben så hade han reagerat så här: "Det gör mig ont att höra, jag minns inte just den där händelsen men min dotter har rätt till sin egen upplevelse och om hon vill så pratar jag gärna om den med henne".

Det hade varit en mogen respons.

Varje gång som jag gör något så "hör" jag hens röst i mitt huvud, ett hånskratt och en kommentar: "Där ser du! Jag sa ju det, du kan inte tänka själv! Du kan inte tänka alls, du gör bara misstag efter misstag och slarv!", jag kontrar genom att tänka att måhända men nu sitter jag här och latar mig och du är tvungen att betala mig för det, det tystar hen, för en kort stund.

Det här är det värsta av alltihop, att hen har flyttat in i mitt huvud och därifrån förpestar allting som jag gör, tänker och säger. Hen och hens kumpaner har raserat mitt självförtroende och fått mig att tvivla på mig själv och på mina förmågor. Klassisk mobbingtaktik och det tråkiga är att det fungerar för hur vuxna vi än blir så är och förblir vi sociala gruppdjur i behov av andras acceptans.

Och nej jag har inte hittat på hens kommentar eller ens saltat den, hen sa faktiskt så till mig, ordagrant.

Det här med att Putin övar invasion etcetera, jag begriper inte; karln äger redan det största landet i världen, vad ska han med mer land till? Vad är poängen? Varför satsar han inte pengarna och energin på att utveckla det massiva landområde som han redan har?

En mus åker legoambulans.

Ett unikum av meningslösa hobbys.

Hobby 2: att ta mad eyes selfies.

Hobby: att säga "Popp!" och peta på sniglars ögon så att de åker in.

Jag kan ju inte se mig själv utifrån med andras ögon så jag undrar om det är vanligt beteende av trettiosexåriga mödrar?

Wait for it.

Ja jag har halkat in på detta med ovidkommande bilder med ovidkommande informationstexter som jag skapar i paint, så: vänj er. Det finns inte bara planeter där ute som kan uttrycka malplacerade uttalanden, det finns månar, galaxer, atomer, celler, organ, membran och insekter som också vill komma till tals.

Jag är så gravt uttråkad att jag skulle kunna rulla mig i köttfärs, bege mig ut i skogen och låta mig bli jagad av en hungrig björn för att få något att hända. Icke-sommaren hjälper heller inte till med att höja humöret.

Jag tänkte skriva en känslosam anekdot om ett par gyllengula gardiner men jag tappade känslan. Kanske senare.

Det kommer att bli en låååång tråkig dag, vi har ingenting att göra, inga kompisar att leka med, inga pengar att spendera. Jag ser ned på tristess.

Min kropp har det jobbigt med att springa i värme.

Merkurius

Ni kanske har gissat att jag tittar på "Breaking Amish" på kanal "TLC"? Ni har gissat rätt.

En Amishtjej ringer sin pappa för att berätta att hon tänker åka till New York för att pröva det "engelska livet" och hennes pappa säger att hon kommer att bli utfryst på grund av att hon väljer att leva som en smutsig hora. Tjejen lägger på luren, gråter och säger att det är så svårt att bryta sig loss för att hon var pappas flicka som barn och jag bara... mja, du var pappas flicka - på ett villkor. Kärlek fungerar inte så.

Jag finner dessa olika religioner med sina strikta och underliga regler förbryllande, jag tänker på vad den där killen från Nasaret skulle tycka om alltihop, för han sa aldrig ett pip om att folk skulle följa några regler, det enda han ville var att människor skulle basera sina liv på basic common sence, empati, frisinne och kärlek.

Sett i det ljuset kan man bara rynka på ögonbrynen åt det faktum att en familj fryser ut sitt eget barn för att denne har skaffat en modern frisyr och därmed enligt reglerna kommer att hamna i helvetet.

En ung man beskriver vardagen som Amish: man vaknar tidigt på morgonen och gör sina sysslor, sedan går man till arbetet och arbetar, därefter går man hem och gör fler sysslor, äter middag, gör några sysslor till, sedan går man och lägger sig och nästa dag gör man om samma sak igen, och igen och igen.

Alla är vi Amish, således.

Om ni ser en kvinna på Hemköp som står stilla och intensivt betraktar hyllan med potatismos för att sedan dra ett djupt andetag in genom näsan och ut genom munnen och för sig själv viska: "Det är okej, det är okej, det är okej" och sedan gå vidare, bli inte alarmerade, det är bara jag som samexisterar med min ångest, eller den Lilla Jävulen, som jag har valt att döpa den till.

Ja. Jag har ångest. Och? Jag skäms inte ett jota för det, det finns ingen anledning där till, det är som om en diabetiker skulle skämmas över sin diabetes.

Din kameleont är min Stesolid.

Det finns ett knep som man kan använda när man känner att man börjar att få ångest och det är att medvetet röra kroppen, varje liten rörelse med den, utstuderat långsamt, liksom en kameleont på promenad på en mycket smal kvist. Detta lurar hjärnan och säger åt den att hey, jag är fullkomligt lugn och därför långsam, så wazzup med dig?

Det fungerar. I alla fall på mig, som är en sådan som blir i trängande behov av rörelse när jag blir ångestdrabbad, jag kan inte sitta still, jag måste flänga omkring eller vanka fram och tillbaka.
Så nu har jag rör mig kameleontstil i en halvtimme och nu känns det bättre, ångesten ebbar bort, utan att ha gjort mer än att fingra lite lätt på mig med sina kallsvettiga, klibbiga fingrar.

Ha. Ha. Bitch.

Detta är svårt att göra när man ej befinner sig inom hemmets fyra väggar, ty det kan lätt uppfattas som om man vore under påverkan av någon slags olaglig, eller laglig för den delen, substans.

Jag började läsa en bok som handlade om en pedofil och om hur han lurade flickor till sig och jag kom osökt att tänka på en dag år 1989, jag var 10 år och min kompis var 8 och vi var på det lokala utomhusbadet som hyresvärden höll sina hyresgäster med på sommaren.

Jag hade noterat att där så gott som dagligen fanns en gubbe som badade och lekte med barnen, han brukade låta dem få stå på hans axlar under vattnet för att sedan hoppa upp och låta dem flyga iväg med ett plask, en klassisk och oskyldig vattenlek, det var bara en sak som störde mig med den där gubben: han var där ensam.

Efter några dagar riktade han in sig på min kompis och mig, han frågade mig om jag ville stå på hans axlar på vilket jag svarade "aldrig i livet", för det var något med honom som inte kändes okej och jag rös vid tanken på att han skulle vidröra mig, ens för en så vanlig sak som att leka katapult i poolen. Min kompis ville dock gladligen bli katapultad av gubben. Detta gjorde mig arg; jag ville inte att hon skulle prata med honom och ännu mindre låta honom röra vid henne, jag kände mig äcklad av det även fast det var oskyldigt och jag kände irritation för hennes naiva glädje över den främmande gubbens uppmärksamhet.

Efter en en stunds lek bjöd gubben upp oss att äta kakor på hans filt. Jag tyckte att det var ett väldigt konstigt erbjudande och totalvägrade men min kompis tjatade på mig och jag följde högst motvilligt med henne upp ur poolen, mest för att inte lämna henne ensam hos den lismande mannen.

Väl på hans filt som, naturligtvis, låg allra längst bort från poolen, skymd av ett tjockt buskage, började han fråga oss saker medan han gav oss kakor, eller oss och oss; jag vägrade att sitta på hans filt, jag satte mig två meter bort och nekade de kakor han ville ge mig, min kompis satte sig nära honom på filten och pladdrade obekymrat, solandes i gubbens fokus och jag kände obehaget stiga, jag tänkte skydda min vän från denna äckliga gubbe som såg på oss, på våra kroppar, på ett simmigt och glidande vis som fick mig att känna mig smutsig.

Gubben rörde vid min kompis, la en hand på hennes nakna lår medan han försökte att nästla sig in i våra sinnen genom att fråga ut oss, han ville veta vad jag hette, jag vägrade att svara, till slut hittade jag på att jag hette Bernina för att slippa hans tjat. Han ville också veta var vi bodde, vilken gata, om våra föräldrar jobbade på dagarna, sådana saker. Jag satt bara helt tyst och ignorerade hans intervju med obehaget stigande i mellangärdet. Min kompis föll för hans charad, så som alla barn ju gör, det är så en pedofil verkar, "grooming" kallas det på engelska, det dröjde inte länge förrän hon hoppade upp och satte sig i hans knä, på hans förslag givetvis. Vid det laget hade han gett upp om mig. Nu riktade han in hela sin list på min kompis  som satt i sin lilla baddräkt i hans knä, han började prata om att han hade en hundvalp hemma, en jätte- jättesöt liten hundvalp som älskade barn och han undrade om min kompis ville komma hem till honom och träffa hunden någon dag, nu när det var ju var sommarlov och mamma och pappa jobbade hela dagarna.

Ungefär där fick jag nog "Hon ska inte träffa någon hundvalp" sa jag plötsligt, gubben såg förvånat upp på mig "Kom så går vi" han fick ett irriterat uttryck i ansiktet "Lyssna inte på henne, hon är bara sur" försökte han "Hon är inte lika söt och glad som du".
"Jag är inte alls sur" svarade jag "Vi följer inte med gubbar hem och tittar på 'hundvalpar' bara", detta fick honom att tappa tråden och min kompis reste sig från hans knä, villrådig.
"Kom vi går och badar" sa jag, gubben sträckte sig efter min kompis och tog hennes hand "Nej stanna en stund, du får mer kakor och saft, jag har godis också," sa han med ett insmickrande leende, min kompis tvekade, "Släpp henne." sa jag, inte rädd, bestämd, med en pondus helt oväntad från en tioårig flicka, som om jag visste precis vad han var för något. Gubben släppte hastigt greppet, som om han hade bränt sig, "Okej..." sa han med en nästan hatisk blick på mig "Men du..." han betraktade min kompis uppifrån och ned så som en hungrig hyena betraktar en sjuk gasell på savannen "Lova att komma hem till mig och titta på hundvalpen någon dag, jag bor precis här, i det blåa huset där borta" jag tog min kompis arm och drog iväg med henne "Dra åt helvete" var min avskedskommentar.

Sedan den dagen såg vi aldrig mer till honom på badet.

Sådana män figurerar där ute och väldigt få barn är som jag var, jag var annorlunda, intelligent på ett förtida sätt för min ålder, på gott och ont, de flesta barn hade fallit för charmen och kanske följt med honom hem på direkten, hem till "hundvalpen", detta sätter både skräck och raseri i mig, för nu är min son där ute bland rovdjuren och han är förvisso intelligent men kanske inte riktigt så som jag var och man vet aldrig vad som lurar i vassen.

Då var vi här igen då. Häppy midsömmer, eller: gla missåmmar allihop*hick!* raj ra ra ra ra raj ra ra raj raaaaaa ko-koooooooo! Som jag brukar säga.

Gör inget som jag skulle göra.

And if your glass heart should crack
And for a second you turn back
Oh no, be strong

Walk on
What you got, they can't steal it
No they can't even feel it

Walk on
Stay safe tonight

Jaaaa, ja e förlist

Närå.

Den här låten gör mig lycklig.

Ljusbrunt. Men det var syftet. 

Det här gör mig deprimerad.

Vad jag gör? Jag färgar håret mörkblont och lyssnar på Nordmans "Förlist". Jag har gått och blivit Nationaldemokrat.

Nej. Jag skojar bara. Om det där med Nationaldemokrat alltså.

Jag tror inte att du är redo för den här gelén.

Jävla piss-"sommar".

Moddarna vill skära ned på ungarnas sommarlov till tre-fyra veckor. Ingen ska driva runt och snylta på välfärdssystemet.

Okej, jag försökte komma på någon text som inte skulle verka som om jag tycker att den här selfien är väldigt lyckad och snygg men jag misslyckades och får helt enkelt krypa till korset som den självälskande, ytliga person jag är. JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAG!

Ni fattar väl att jag inte är så självgod till vardags?

Herregud varför känner jag att jag måste ursäkta mig? Egentligen? Varför känner jag att jag måste tycka att jag är ful när jag uppenbarligen inte är det? Varför detta obetvingliga behov av att kuva mig själv, av att forcera en nedsättande känsla på mitt eget själv? Jag tycker inte att jag är ful, det fanns en tid, en lång, lååååååååååång tid när jag tyckte det, men jag tycker inte det längre, varför finns det då en arg del av mig själv som blir rasande och generad över att jag tycker att jag är... vacker?

Observera att jag älskar henne och allt det där, men man kan inte alltid vara snäll mot någon bara för att man älskar den, det finaste man kan göra, tycker i alla fall jag, är att vara ett hundra procent ärlig mot den som man älskar, hård och rättfram om så behövs, att jamsa med i en bisarr och ohållbar situation är inte att vara snäll, tvärtom.

So sue me.

Den oändliga historien (VARNING: argt och respektlös inlägg förekommer nedan)

Senaste rapporten från händelsernas centrum: galningen har blivit osams med hennes sambo. Go figure. Om man är så dum att man låter särbon bli sambo och tränger ihop sig, 3 vuxna personer varav en är gravt schizofren, på en yta av 60 kvadratmeter, då kan man inte bli chockad när det sedan blir konsekvenser. Jag uttalade detta redan när scenariot var på planeringsstadiet, men lyssnade man?

Naturligtvis inte.

Ändå är det nu jag som får ta del av konsekvenserna, konsekvenserna redogörs för mig i detalj via romanlånga SMS komplett med arga kommentarer som "Ja du får tycka vad du vill att jag är dum i huvudet!" och jag bara: ...

Ja. Du ÄR dum i huvudet. Förlåt mig, jag vet att man skall hedra sin moder och sin fader eller vad fan det nu är, men vad i helvete - hur kan man försätta sig själv i en sådan idiotisk situation? Det är som att slå läger på ett minfält och tro att ingenting kommer att explodera och att ignorera varningarna och utsätta sig själv för fara samt påtvinga andra en oerhörd press och även försöka påtvinga andra, den som varnade, ansvar för att reda ut situationen, då är man rejält pantad och dessutom enormt självisk.

Jag skulle aldrig, ALDRIG NÅGONSIN, utsätta mitt eget barn för något liknande, om jag hade tre barn och min situation var som ovan skulle jag ALDRIG tortera de andra på sådant vis, varför gör man så? Jag förstår det inte. Varför lyssnar man inte? Varför är man kvar i situationen när ingenting som man någonsin har gjort någonsin har hjälpt eller kommer att hjälpa?

Alla kanske ligger mördade där nu för allt jag vet men det är liksom bara: tugga och svälj, gapa stort och ta emot detta bajs som jag tvingar ned i halsen på dig och det enda du kan göra är att acceptera det!

Jag hamnar en våning ned för detta inlägg må hända men KOM IGEN!!!! Om min son hade reagerat på samma vis, då hade jag stannat upp och tänkt: vänta lite nu, vad är det han säger? Det kanske finns något som jag måste inse och förändra? Vad gör jag mot honom genom att agera på det här sättet?

Jag blir så oerhört trött.

Det här "Senska fall för FBI" på TV4, vad är det för trams? Gubbarna kommer ju fram till noll nya indicier. De drar samma slutsatser som jag hade kunnat dra, slutsatser som kriminalutredarna redan har dragit men de sitter där med glasögonkarmen i mungipan och ett viktigt uttryck i ansiktet och instämmer hummande njutningsfullt i den andres platta upprepande av förundersökningsprotokollet, det går nästan för dem när de lägger fram en teori tillsammans, en teori som redan finns.

Programmet borde heta: "FBI-gubbar högläser ur förundersökningsprotokoll".

Är det inte lite imbecillt att dela bilderna på de två misstänkta litauerna - tänk om de är oskyldiga?

Förresten är jag en fjärdeldel balt, så jag antar att jag på grund av det kommer att utvisas ur Sverige nu? Kan folk sluta att använda denna tragedi som en ursäkt för att sprida sitt rasistiska hat tack.

Jag är på ett konstigt humör idag, har någon slags ödeskänsla i mellangärdet.

Min fascination för solen börjar anta absurda proportioner.

Solen omvandlar 4 200 ton massa till energi, varje sekund.

Vad är din ursäkt?

Igår var en märklig dag.

Igår var min far här. Det var 6 år sedan sist. Det känns alltid mycket udda att plötsligt ha honom livs levande i tredimensionell form i mitt vardagsrum. Jag är inte rädd för honom längre, det var länge sedan som jag inte vågade möta hans blick. När jag nu gör så med mina vuxna ögon så ser jag bara en gammal, grånad man som det egentligen är väldigt synd om. Och under min yta ligger alla känslorna. Vrede. Svek. Sorg. Ilska. Gråt. Hur vuxen man än blir så är man ändå någonstans i djupet alltid en liten flicka som bara vill ha sin pappa. Men han ville inte ha henne.

En märklig dag i sanning.

Jag lever med det, jag accepterar det, att det finns där och att det alltid kommer att göra det, och någon har smugit sig in i den tomma håligheten och där planterat blommor med sina små fingrar.

- Får jag be om en sked och lite socker tack.
- Jag har inget socker men (samtidigt som jag säger det tänker jag att varför i helvete jag säger något så dumt) vill du ha en sked ändå?

Vad ska hon då med skeden till? Om jag inte har något socker? Exakt vad är skedens syfte i det skedet? Att röra omkring i svart kaffe utan socker? Vad är meningen med det? Kanske för att hon bara gillar att röra en sked i kaffe eller?

Den bästa filmscenen ever

Det som jag tänker i fallet Lisa Holm är att var de tvungna att döda henne? Våldtagen blev hon nog med all säkerhet, våldtäkt är en form av själsligt mord, men med tiden kan man med hjälp lappa ihop bitarna av sig själv, nu är denna möjlighet henne förvägrad och det är så väldigt onödigt och sorgligt.

De sjöng Fix You av Coldplay på Frippes och Soffis bröllop, det förvånade mig en smula. Ja jag är bundis med dem nu, hence smeknamnen: Frippeeee öööÖööäÖÖÖH TJENNAAAA manneeeeeeen! Soffi fan fett tjejeeeeeen värsta gussen jao Wooh!

Gårdens skvallertantalora:
- Du! Du får inte ha blomlådorna så där, de ska sitta på insidan av balkongen.
Jag:
- Du och vilken lag?
- Vafalls?
- Du. Och. Vilken. Lag?
- Hur sa??
- Du och vilken lag??
- Hur vågar du...! Vet hut!
- Jag sa: DU OCH VILKEN LAG?!

Närå. Jag svarade inte så jag sa håll käften. Nej då. Jag skojar igen. Jag sa Dra åt helvete kärring och ta dina blomlådor med dig. Nej då. Jag sa: okej.

STOPPA PRESSARNA: Sofia och Carl-Filip ska bli dragna av bruna hästar under cortégen genom Stockholm.

Alltså allvarligt: TV 4 har hyrt in två trubadurer som sitter och sjunger kärlekssånger medan bilder på Sofia och Carl-Philip visas i bakgrunden. JAG. AVLIDER.

Solen sjunker nedan den blå planetens horisont, omedveten om sin betydelse för de som bor i norr, på den glimrande kulan av liv. En enda kort dag av dess gyllene värme får miljontals, miljardtals världar att lyfta sitt ansikte mot dess krona, blunda och känna att allting kanske inte är så hopplöst som det verkar.

Bunias orientalis i all sin solgula prakt, även kallad "ryssgubbe"

Min son gungar mig i kinagungan.

Solen skickar sina +15 000 000 C till oss på den blå planeten.

Jag chillar i kinagungan och tittar på svalorna.

Det är väldigt vilket ståhej det är kring den där försvunna tjejen, det är ju bra, jag menar inte så, men det verkar vara skillnad på folk och folk vad gäller mediebevakning, det är mer så jag menar.

Jag har varit på ballen, här är bildbeviset, men jag gick för att det var för varmt och för att jag är för rastlös för att sitta och titta på ett träd någon längre stund. 

Nej nu fick jag skuldkänslor, jag går ut och sätter mig på ballen och tittar på ett träd i stället.

Den enda årliga sommardagen är här och vad gör jag? Jag sitter inne och tittar på en maskin, förstås.

Lilla Anna i stoja väjden, hej ja e ute i väjden å ja vill inte att nån ska va dum mot meje föj ja äj så liten å väjden äj så stoj!

Skämt å sido. Det jag egentligen ville var att visa att jag har fräknar. Ohyggligt intressant, är det inte?

Är det...?

Nej det är bara min sons slajm som har antagit en oanständig form.

Min son tycker att det är roligt när jag härmar Partajs parodi på Persbrandts "Håll käften!", nackdelen är att folk tror att jag ropar håll käften åt min son.

Dagens i-landsproblem: min Redbull gjorde mig illamående.

"Jag är en pusselbit.
Du är en pusselbit.
Vi är alla bitar i livets stora pussel.
Jag är en pusselbit.
Du är en pusselbit.
Kom ihåg att alla bitar behövs.
Kom ihåg att alla bitar behövs."

Det sjöng andraklassarna på sommaravslutningen. Det var en fin sång. När sången var slut vände jag huvudet mot mitt ex som stod bredvid mig  och viskade gravallvarligt: "Du är en pusselbit". Det räckte för att resultera i att han frustande och fnissande blev argt hyschad åt av de andra föräldrarna.

Helt plötsligt avbryts tystnaden av mig; jag tittar upp på min son som tittar på läsplattan och så börjar jag sjunga "Fjäril vingad" med darrig gammelmansröst, han ser upp på mig och tittar sedan ned på plattan igen, som vore sångutbrottet helt och hållet normalt, som om jag hade hostat eller någonting sådant vardagligt.

En stund senare hör jag grannen nysa på balkongen ovanför vår och sakta sjunker insikten in om att även denne har tagit del av mitt plötsliga Bellmaninfall. Grannen alltså, inte balkongen.

De tror att det heter "Holy one", detta roade mig mycket.

Dags att fylla på med fett, salt och kolhydrater.
'

Det är intressant att alla kändisar alltid gör slut med varandra med anledning av att deras scheman är i osynk. Hört talas om Google Calendar?

Jag är expert på att ta megasuperfula selfies. Funderar på att ha den här som profilbild på fejan hähä, som i en liten protest mot alla filtrade bilder tagna i exakt rätt vinkel för att framhäva de snyggaste dragen av ansiktet.

Mitt v-rum.

Han i hörnet tittar på lego ninjago.

Min balle.

Min röda dahlia visade sig vara gul.

Kuckeliku i stugan, den 30 juni blir jag officiellt arbetslös och aldrig har det väl känts så fint.
Jag skrattar hela vägen till arbetsförmedlingen.

Arbetsbefriad har jag varit sedan den 1 april men bojorna lossar inte på riktigt förrän den trettionde.

Till datorn: Men håll käften!
Han, på lugn rutin: Mamma. Sluta.
Jag: Förlåt.

En liten händelse.

Med sjungande smurfröst böjer jag mig ned för att greppa en vinflaska ur Systembolagets hylla: "juni månad, det är då jag är vid liv" en anställd tittar på mig med ett undrande uttryck när jag rätar på ryggen: "Jag är inte full, jag är alltid så här" sekunden då jag inser vidden av mitt märkliga uttalande vänder den anställde på klacken och går tillbaka in på lagret.

Vvvad är det som hhänder...?? Är sommaren här nu... på... riktigt?

Eller blir det +10 C och regn i morgon?

Det finns ett barn som ofta är hos mig, detta barn är vän med min son, detta barn har det inte bra hemma hos sig. Idag hörde jag en hjärtskärande berättelse genom nyckelhålet till mitt barns rum, inte så att jag medvetet tjuvlyssnar, jag råkade blott höra i just den stund som jag kopplade i kontakten till min fönsterlampa, vars uttag råkar sitta just precis bredvid mitt barns sovrumsdörr, denna berättelse uttalades med ett skratt, men jag fick en klump i halsen, för jag vet hur det är att vara en flicka och ha sitt skratt som skydd; som om det som skedde runt omkring en var ett dåligt skämt.

Så vad ska man göra åt detta? Det ska mycket till innan man ringer soc, men varje barns angelägenhet är min angelägenhet och således måste jag agera.

Funderar på om jag ska ringa akutteamet. Det är ett team av psykologer som åker hem till folk i tid av psykologisk nöd, de gör även bedömningar om huruvida någon ska skrivas in på LPT eller inte, sedan är det ju så att det är farbror blå som utför själva hämtningen till psyk eftersom de sjuka, i psykos, alltid tror att de är friska och att de blir utsatta för personangrepp snarare än att de befinner sig i en alternativ verklighet och utgör en fara för sig själva och andra.

Att hata.

Jag var vid god vigör för några minuter sedan och tänkte lägga ut en skämtsam text om min dators batteritid, så fick jag ett sms med en fråga om jag har någon tapetrulle över för galningen har förstört en vägg i köket och då rann all humor av mig och alla positiva känslor för dagen blåste med ens bort.

Ni som gnatar om att man inte kan hata, ni vet ingenting, ni behöver gå en dag i mina skor för att förstå. Hur kan du känna hat inför din egen anhörig?! Jag undrar hur ni skulle känna om ni år ut och år in i ett aldrig sinande flöde blev plågade, först av er förälder, sedan av arvet av den föräldern, som om ni vore någon slags version av Elisabeth Fritzl, skulle ni älska i ödmjukhet då? I think not.

Balansen mellan hat och kärlek är svår, en tunn linje. Man hatar sin plågoande men man älskar den människa som fanns en gång för länge sedan men som nu är död men vars kropp fortfarande finns kvar, fungerande som kostym för sjukdomen att bo i.

Hat behöver inte vara en ond känsla, hat kan innefatta så mycket: sorg, ursinne, ilska, vrede, en önskan om att få bli fri och lämnad ifred, frustration, bitterhet, en vilja att det ska ta slut någon jävla gång. När ska det här ta slut? När räcker det? Vilket syfte tjänar detta? Det är en ständigt pågående ond charad spelad av sjukdomen, ett öde värre än döden, för när man dör då får kroppen vila, lidandet och plågan tar slut och de anhöriga får sörja, de har en plats att gå till för att sörja, nu finns det ingenting sådant, det finns bara ett otäckt skal som går omkring och som vagt påminner om han som var en bror och hur länge ska det fortgå?

Om jag vore någon av dem där uppe, eller var de nu befinner sig, om de ens finns, då skulle jag tänka att det räcker nu, nu ger vi de här människorna gåvan av att få sörja och bearbeta och gå vidare i sina liv, det här har spelat ut sin roll. Men tydligen ser de inte saken på det viset. Jag förstår faktiskt inte vad planen är gällande detta, jag önskar att någon kunde tala om det för mig.

Kanske finns det ingen plan alls.

Den prekära lilla stunden när man är i klassrummet och de föräldrar som är vän med exet pratar med nämnda ex medan en står bredvid och de undviker ögonkontakt med en, man ba: skärp dej fö´fan, du kan titta på mej vettu!

Varning icke-politiskt korrekt, icke-genus text förekommer nedan:

Citat mig: Freud var en gubbe som inte fick komma till, hence fixeringen vid sexualitet.

Men tror ni att någon bryr sig om att den utsätter mig för den stressen? Never have, never will. Jag talar nu inte om den sjuke, jag talar om den som bor med den sjuke och tar hand om den som vore den ett förvuxet barn trots att den är 42 år gammal, ett förvuxet och mycket farligt barn, nu i psykos och omedicinerat på grund av den underbara frivilligheten som psykiatrin bygger på, i stället för att skaffa sig ett eget hem och leva sitt liv väljer denne att leva som den sjukes hushållsslav samtidigt som den också utsätter sig själv för fara och mig för skadlig stress, detta skall jag bara acceptera. Tugga det här bajset som jag mot din vilja proppar in i din mun och svälj det, ungefär.

Man ska inte behöva bli rädd när ens egen bror ringer en, that is messed up. Min friska bror alltså. Vi brukar aldrig någonsin ringa till varandra så jag blev jätterädd när han ringde nyss, "Nu har det hänt" tänkte jag och med "hänt" menade jag att nu har min andra bror slagit ihjäl allihop och med "allihop" menar jag min mor och hennes sambo och min förste bror ringer för att delge mig nyheten.

Hemskt va? Ingen ska behöva leva under en sådan press. Tråkigt nog tillhör det min vardag.