De sitter under trädens skugga, lutade mot kyrkans vägg, jag ser dem från bussfönstret och jag tänker; så ironiskt; där sitter de fallna, lutade mot tolkningen av moralisk överlägsenhet, men vad är mest fult? De fallna, med spritflaskan likt en moders spene i sin mun? Eller de skenheliga innanför muren?

Tja, jag föredrar de fallna, för när man har sjunkit ända ned till botten, då finns det ingen prestige kvar, ingen oärlighet, inget begär efter makt, det finns bara det allra fulaste och det mest oälskade, och det är just den råa ärligheten i all sin misär som förtjänar den största kärlek av dem alla och om sådan kärlek når dessa fallna då kan de bli de största, de mest ödmjuka och de mest visa som någonsin vandrat på denna jord.

Så tänk på det, nästa gång du ser a-lagarna utanför ditt köpcentrum.

Att fråga sig själv: mår jag illa? Är precis som att fråga sig: var det där en förlossningsvärk? Ty när det kommer, då finns det ingen som helst tvekan om vad det är.

Ssssss jag är en salamander

Nej. Det är en typ av boa constrictor. Constrictor. Jag gillar det ordet. Om jag hade ett hårdrocksband så skulle det heta Constrictor.

Världens i särklass äckligaste "bröd", som att tugga en smaklös, vidrig massa av sågspån blandat med lera.

När man upptäcker att man har en Powerking i kylen

Man vet att man har blivit vuxen när man åker till badhuset och kommer på att man har glömt att raka sig å ba: skit samma.

Pitt.

Det är allt jag har att förtälja idag.

Dagens felläsning: "Fem döda tonåringar anhållna" å ba: hur kan de vara anhållna om de är döda? Vänta... jahaaaa...

Igår var jag hos en mycket slirig doktor, eller överläkare kanske han var jag vet inte, han försökte konversera med min son men det blev bara märkligt och min son tittade på honom ungefär så som man tittar på en underlig insekt. Han är sin moders son.

Varför googlade du "vad händer efter att man har dött på sjukhus", "hur går kremering till" och "vad händer på bårhuset"? Är du allvarligt talat dum i huvudet? Att skaffa dig mer ångest utan orsak? Seriöst?

Motherf*ck

Jag hittar mig själv vid datorn, sökandes på deras hemsida, jag vet inte vad det är jag söker efter, ett bevis kanske, på att jag har existerat där, för dem, men jag hittar aldrig någonting annat än att jag fortfarande står som kontaktperson på de sidor som tillhörde mitt ansvarsområde. På något sätt känns det inte som om jag är fri, och det är jag kanske inte heller, än, psykiskt alltså.

I morse när jag och min son skulle åka till KS för att kolla min förlamade tumme så missförstod jag och trodde att bussen gick från Sollentuna, det visade sig vara fel och då hörde jag hens skränande hån i mitt huvud: "Men. Herre. Gud. Hon kan inte ens ta rätt buss!! Hon är så dum att hon inte ens kan fatta vilken buss hon kan ta! Jag sa ju att jag måste tänka åt henne!"

Sedermera fann jag rätt buss, vilket då är ett smärre under, med tanke på att hen inte var med och tänkte åt mig.

Svikare

I dag slog det mig hur mycket deras mobbing faktiskt har skadat mitt självförtroende, jag är ju en människa med många åsikter och jag har förut inte varit rädd för att uttrycka dem, jag skrev inlägg på fejjan utan att bry mig så mycket om huruvida det skulle bli väl mottaget eller inte, om någon inte gillade det jag skrev eller om någon missförstod det eller om texten var skriven så att fel tanke kom fram, ja då var det inte hela världen, för jag visste ju hur jag menade och det var egentligen det som räknades.

Nu är det inte så längre.

Jag finner mig sitta i över 30 minuter för att skriva ett svar på en kommentar och jag ändrar, suddar, lägger till, tar bort, analyserar; är det här fel? Kan jag tycka så här? Tänker jag fel? Tycker jag fel? Kommer det att missförstås? Är jag en idiot som tror att den är smart? Borde jag inte skämmas för mig själv?

Jag blir så ledsen av att de har fått mig att tvivla på mig själv, på min egen intelligens, och det värsta av alltihop är nästan att jag tillät dem att göra så mot mig.

Verklig dialog med 2 män, lokala krogen 23:30:

Man 1: Du är ju som att prata med en vägg!

Man 2 instämmer

- En vägg? Jaså varför då?

Man 1: Asså du svarar bara rakt ut, bara rakt på liksom.

- Hur svarar man annars på en fråga?

Man 2: Nu gör du det igen!

- Vad?

Man 2: Är rakt på, liksom, kallt, som en vägg.

- Du ställde en fråga och jag svarade på den, är det att jag är direkt som är problemet eller är det att jag inte smörjer era manliga egon?

Tystnad.

Man 1: Är du lesbisk?

Nu blev jag helpepp på detta med jättekort hår... ! ...?

Hej barn! Har ni en Yes I can!-attityd?

Inte?

Then go fuck yourselfs för ni kommer aldrig att bli anställda om ni inte har Yes I Can!-attityd så stick och brinn med era sura, bittra och negativa I Hate The Human Race!-attityder!

Jag har råkat fastna i realityshowen Vanderpump rules som handlar om ett gäng unga som jobbar på en kändisrestaurang i Los Angeles, det som händer är att de konstant bråkar med varandra och blir galna av svartsjuka för att de råkat råka på sin pojkväns/flickväns ex och man bara: men vem bryr sig? Roligt är det väl inte, men vem bryr sig?

Jag har dock själv varit precis som dem och därför känns det så ljuvligt att kunna säga vem bryr sig och verkligen mena det, jag har varit precis så där extremt osäker och svartsjuk som en galning och därför är det så underbart att nu segla på en gyllene våg av självförtroende och känna att nej, jag bryr mig faktiskt inte.

Naturligtvis är jag fortfarande kapabel till att känna svartsjuka och det gör jag ibland i korta glimtar men sen tänker jag ORKA! Egentligen skulle jag kunna, precis som de, precis som jag för länge sedan när jag var ung, gräva ned mig och gotta runt i min pojkväns ex-eskapader och börja tolka tecken och antydningar och gå igenom hans telefon och mejl och starta bråk om hans extjejer etcetera men jag har 0 % intresse av det, jag är bara och endast intresserad av mig själv och av att göra mig själv lycklig och av att älska mig själv.

Svartsjuka är hälsosamt i naturliga små pustar men i stora mängder är det kontraproduktivt och kapabelt till att konsumera en totalt.

Man kanske skulle klippa av sig rubbet?

Skåda ett sådant odjur jag upptäckte på grönan! Vet någon vad det kan vara för filur?

Mot grönan!

Wazzup kiddos? I dag mår jag bra, jag har en fantastisk förmåga, som jag är väldigt tacksam för att jag har, att lyfta upp mig själv från mörkret och in i ljuset igen. Denna egenskap är tyvärr alldeles för få människor förunnat.

En på mitt förra jobb har kolat, inte någon jag var bekant med men en som många hade något med att göra, hen dog knall och fall, plötsligt klippte Nornorna av tråden.

När mitt barn inte är här är jag som en uppskruvbar maskin vars skruvnyckel har tagits ur och maskineriet har stannat, liksom mitt i en rörelse.

Hej. Jag bara sitter här. Som handlingsförlamad. Apatisk liksom. Hur lång tid tar det att bearbeta mobbning?

Grannarna säger att det är svårt att ta in för pappan var så kärleksfull och älskade sin dotter så mycket. För mig är det inte svårt att ta in, längre, en psykos gör så att man blir ett monster helt berövad sina tidigare egenskaper.

Det fanns en tid när det här var svårt, omöjligt, att ta in även för mig, för hur tar man in att en person som var den mest ödmjuka och snälla människa som tänkas kan, omtänksam, empatisk, rolig, intelligent, rar och kärleksfull helt plötsligt, utan förvarning, som en käftsmäll från en klar himmel, med ett ödets grymma fingerknäpp förvandlas till en ursinnig, våldsam, hatisk, hotande, elak, irrationell vålnad?

Jag har valt att hantera det på så sätt att jag ser det som om den personen dog den dagen och det som nu finns kvar är sjukdomen i sin köttsliga kostym som en gång innehöll den döde personen.

Mord på 9-årig flicka

I ett webbtest på skoj: "Do you radiate female energy?"

Um, what? Feminin energi? Jag visste inte att energi hade ett kön. Om så; vad är då feminin energi? Nej, förresten, jag är inte intresserad av svaret på den frågan, för mig finns det bara en energi och den är oberoende av könstillhörighet: mänsklig energi och jag är en människa således utstrålar jag humanistisk energi.

En kvinna på bussen gjorde mig ledsen i ögat. Hon hade satt sig längst fram i tron att chauffören skulle säga till henne när hon skulle gå av, men han glömde bort att göra det så efter det att vi passerat hennes stopp utbrast hon:

- Men! Skulle jag ha gått av förut?!l
- Ja, sa chauffören.
- Men varför sa du inte till jag bad ju om det!!
- Du kunde ha kollat på skyltarna och utropen i bussen.
- Men jag satte mig ju här för att du skulle säga till!
- Men det finns utrop i bussen.
- Herregud! Never mind! Hur kommer jag tillbaka nu då??

Chauffören försökte förklara men hon förstod inte så jag sa:
- Bussen vänder och åker samma väg tillbaka och då ska du gå av på hållplatsen som kommer efter stationen.
Hon tittade på mig som om jag vore helt dum i huvudet (precis som de på mitt förra jobb brukade göra) och sa ytterst nedlåtande och föraktfullt (som de på mitt förra jobb brukade göra):
- Det spelar väl ingen roll! Jag kunde ha åkt pendeltåg och fått åka tillbaka samma väg!!
- Jaha... ursäkta då.

En horribel, horribel dag lider äntligen mot sitt slut, en sådan där dag som man bara vill ska sluta redan när den börjat, inte till brädden fylld med vin som Bellman sjöng, utan till brädden fylld med ångest, kletig, smetig, tjärliknande ångest.

Ahapp! Det var den sommaren det! Det här året blev den hela 4 dagar lång.

Sitta på matematiklektion med grav ångest, det är inget för veklingar kan jag tala om!

När jag har diarré eller förstoppning tänker jag alltid: "Vad frustrerande det är att inte veta när min situation kommer att lätta" enligt reklammakarna.

Är på ett brutalt dåligt humör idag. Jag gissar att det beror på nattens fantastiska drömmar! Ser fram emot i natt! XoXo

Jag undrar och känner mig besviken över att vår huvudperson tillät detta att hända henne under en sådan lång tid, jag kan inte riktigt förstå det, dock är det just det som är essensen av mobbing och målet med all psykisk tortyr: att flytta in i huvudet på offret och göra sin röst till offrets egen, att få offret att tro att allt som sägs och tycks om det är sant och att få offret att tvivla på sina egna tankar och handlingar.

Till min egen förvåning upptäcker jag att jag blir så upprörd över det som jag skriver att mina händer skakar, vilket egentligen inte är någonting att förvånas över.

Det som jag skrev var bara en liten scen i ett stort pågående drama som vår huvudperson var delaktig i, men som en annan person sa till vår huvudperson: "En enda av de sakerna som du har berättat för mig räcker för Arbetsmiljödomstolen ska döma de här människorna för synnerligen kränkande särbehandling.".

Vår huvudperson blev till ett slags verktyg för att ventilera oförmåga att förstå vad det var man egentligen förväntades förstå och verktyget använde man med glädje så att någon annan skulle få bära hundhuvudet av dumhet som egentligen var ens eget.

24 personer sitter i ett rum. Medelåldern i rummet är cirka 55 år. 6 personer av de 24 är kvinnor, resten är män. Mötet är generellt hätskt med en passivt aggressiv underton. När man kommer till den sista punkten på dagordningen begär en äldre man ordet. Det han har att framföra är massiv kritik gentemot en person i rummet men han nämner inte personen vid namn, alla är dock medvetna om att det är just denna person som han menar, mannen har inga skrupler rörande det, ty han vill använda denna kritik till ett vapen mot de i rummet som är hans motståndare till vilken han räknar den person som han kritiserar trots att hon inte har någonting överhuvudtaget att göra med hans och hans gelikars inre stridigheter. Mannen säger, med en njutningsfullt raljerande ton att han inte har fått några handlingar på flera månader och att detta i hans ögon är ett gravt brott mot demokratin, det är oacceptabelt och han har inte varit med om liknande undanhållande av information och misslyckat, horribelt och imbecillt arbete sedan han flydde från Chile på 1970-talet.

Den ansvarige personen i rummet svarar och frågar varför han inte har kontaktat henne om han nu inte har fått några handlingar på flera månader, vidare har hon kontaktat honom flera gånger och frågat om han har någon portkod därför att budfirman kommer inte in i hans port, men han har inte svarat på hennes kontaktförsök.

Detta bemöter mannen genom att triumferande och nedvärderande utbrista: Det var inte konstigt - jag har nämligen ingen kod på min port! HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

Och alla gubbarna i rummet skrattar rungande med.

I det skedet borde hon ha rest sig upp och gått ut ur rummet för att aldrig med komma tillbaka, gärna med avskedshälsningen: Dra åt helvete era jävla fittor.

I stället fick de betala henne nio månaders lön för att göra ingenting på deras bekostnad. HAHAHA.

Ansträng dig för fan!

Anna Kinberg Batra tycker att man ska anstränga sig för att hitta sitt första jobb.
Jag undrar: vem avgör om man har ansträngt sig tillräckligt? Vad är tillräckligt? Är det Anna Kinberg Batra som bestämmer det? Om du har ansträngt dig allt som du kan men det har ändå inte resulterat i något jobb då kommer Anna Kinberg Batra farande och hytter med fingret och bannar dig för att du förvisso har ansträngt dig, men du har inte ansträngt dig tillräckligt!

Och hur ser mätstickan för ansträngningen i fråga ut? Är den lika för alla eller ger den utrymme för personlighet och omständigheter?

Drömmarna har gjort mig butter till sinnes.

Jag vaknade av att jag drömde att min bror slog min mamma i ansiktet så att hon spottade ut sina egna framtänder. Drömmen gjorde mig så upprörd att jag inte kunde somna om förrän efter flera timmar.  När jag väl somnade drömde jag om en utförlig, verklighetstrogen och detaljerad våldtäkt på min kompis väninna.

Det har varit en underbar natt.

Visste ni att majoriteten av våra pruttar kommer sig av luft som vi svalt eller luft i maten som vi har ätit, men de där riktigt heta fisarna som luktar, det är inte svald luft, det är gaser som våra tarmbakterier har utsöndrat när de har spjälkat något som de inte tål så bra, det är alltså våra tarmbakteriers pruttar skulle man kunna säga.

26 grader ute, 26 grader inne, 26 grader i hjärta, 26 grader i sinne.

Eller nej förresten det skulle ju innebära att jag hade hypotermi.

Den här boken läste jag igår.

Den var otroligt bra, en av ytterst få böcker som fått mig att sträckläsa. Den handlar om självmord och självskada. Man skulle ju kunna föreställa sig att en sådan handling fått mig att ägna mig åt självskada och självmordsromans, som en slags trigger, men nej, tvärtom; den fick mig att som en svala ljubla: jag vill leva!

Jag förstår andemeningen i handlingen till dess innersta molekyl, ehuru jag har aldrig ägnat mig åt självskada annat än att pilla lite på ytan av det i form av att ha nypt mig själv i armarna, örfilat mig själv så att det dånat inuti huvudet samt tryckt en sax i vaden och det var inte i syfte att skada mig, det var för att döva det tysta inre vrålet och förvisso är det ju det som all självskada går ut på om man nu inte råkar vara sadomasochist.
I de stunder som jag ägnade mig åt företeelsen, den ytterst milda versionen, var det dock alltid någon som satt på en pinne i mitt bakhuvud och kommenterade det, liksom trött: "Vad håller du på med? Det här är helt och fullständigt poänglöst, det kommer inte att försluta hålet i dig, tvärtom." och jag förstod att denne någon hade helt rätt: det är en större självplåga att inte plåga sig själv, om ni förstår mig.

Nåväl.

Här är författarna:

Visst ser de lite fåniga ut? "Hej. Vi är två djupa män som räcker långfinger åt samhället och vi hajjar er kids så fett jävla mycket". Två medelålders män som försöker nagla sig kvar i tonårens emo-kaos av death metal och rakbladsrealism, men det är kanske syftet, att vara fånig alltså. Samtidigt blir jag lite kär i dem för deras fånighet, intelligens och udda framtoning. Jag dras till fåniga män i farlig förklädnad, uppenbarligen. Eller farlig och farlig förresten, vad är farlig förklädnad? En skinnjacka är en död kos behandlade hud, en tatuering är torkat bläck, en ring i ögonbrynet är blott en bit metall genom ett hål av hud. Dessutom är jag själv essensen av fånighet, således är jag ytterst farlig. Nej då. Jag driver.

En sociopat i kostym är mycket farligare, särskilt om den sitter i kommunens fullmäktige.



.

Aren't you a sight for sore eyes?

Rubrik i Aftonbladet: "Du kan drabbas utan att veta".  Jag: "Om man inte vet det, drabbas man då? ".

En gång fann jag en anteckning i min mobil kopplat till ett påminnelsealarm, det var en mobil som fanns innan i:phone, ingen pekskärm, inga färger, inga polyfoniska ringsignaler, noteringen lydde: "Ta ut kött". Ingenting mer. Jag fann detta så väldigt roligt att jag skrattade högt i flera minuter.

Hej, vet ni? Jag måste berätta om någonting extraordinärt märkligt som hände mig nyss: jag klarade av att göra en sak som krävde tankeförmåga utan att hen behövde tänka åt mig!

Jag vet inte vad som hände eller hur det gick till, det måste ha varit ett plötsligt och gudomligt ingripande från kosmos som styrde mina händer och mina signalsubstanser, jag kan inte förklara det på annat sätt, för eftersom jag inte kan tänka själv så borde det som jag gjorde nyss vara helt och hållet omöjligt!

Nu blev säkert resultatet misslyckat för det som hen själv inte har varit inblandad i kan inte bli någonting annat än fel, det är otänkbart, hen är Alfa och Omega och att världsmakterna ännu inte har uppmärksammat hen som ju på tre sekunder skulle kunna lösa världens alla problem inklusive den ekonomiska krisen i Grekland, ja det är helt och fullkomligt ofattbart, men oavsett om allt som inte hen gör själv blir fel i slutändan så kvarstår ändock det orimliga faktum att jag, på egen hand, utförde en tankeprocess.

Jag känner mig lugnare nu, ångesten har utvisats från medvetandets omedelbara centrum till de bakvatten där den inte stör (förstör).  För övrigt har jag ätit jordnötsringarna i en påse märkt "Jordnötsringar". Förlåt mig fader för jag har syndat. Jag har också ett svart hårstrå som växer på min högra stortåled.

Ding dång idag är jag officiellt arbetslös.