2015-08-30

Och där pajade dammsugaren, en ytterst ovälkommen utgift förmörkar nu horisonten. Närå. Men man kan ju slänga ut 700 lax på roligare ting än en dammsugare.
Här kommer ett axplock, den ökända "droppen":

Allt kulminerade i januari när vi var på styrelsens/kontorets utbildningsläger, mötet på kvällen inleddes med att Direktörn, inför alla, ballade ur fullständigt på att två bilagor på läsplattan inte var ett och samma dokument, att de fanns där och att han bara behövde peta på den andra bilagan för att kunna läsa den varken förstod- eller ville han lyssna på, han började SKRIKA åt mig att så här kan han inte jobba när inte bilaga 2 finns, han kan inte utföra sitt arbete om det ska vara på det sättet!!!! Det är INTE ACCEPTABELT! Jag försökte förklara att den fanns där, men han överröstade mig, fullkomligt från sina sinnen. P som satt bredvid mig sa halvhögt samma sak; "Vad menar han? Den är ju precis där?" medan de andra såg perplext och skrämt på varandra.
Följande dag var det utbildningsdag, min chef H hade bestämt att alla skulle presentera sig genom att rita sin livshistoria på tavlan i korta drag och att kontoret skulle inleda, då gjorde H så här:

Hon och mina kolleger gick upp och drog sitt, när de var klar reste jag mig för att dra mitt, då sa hon: "Så. Och nu vill vi på kontoret gärna höra er styrelsemedlemmars presentation." de runt mitt bord gjorde stora ögon och viskade till mig: "Men... ska inte du gå upp?" men ingen sa något högt, så klart.
Det gick några veckor och jag vabbade och kunde inte ladda upp avtal på läsplattorna till styrelsens nästa möte och dagen efter när jag var tillbaka kallade H in mig på rummet och orerade om hur otroligt ansvarslös jag var, hur jag gjorde misstag efter misstag, hur alla tyckte att jag var slarvig och att jag gjorde allting fel och hur hade jag tänkt när jag vabbade och inte lade ut avtalen på läsplattan?? 

Jag svarade att jag inte alls ansåg att jag gjorde allting fel, att jag absolut inte var ansvarslös och att hon antingen fick omplacera mig eller köpa ut mig för jag accepterade inte den där behandlingen något mer och att jag aldrig mer tänkte sätta min fot på ett styrelsemöte, någonsin. Sedan gick jag hem och tänkte att jag aldrig mer skulle komma tillbaka och det gjorde jag inte heller.

Navelskåderiets ädla konst

Jag bara sitter här, oföretagsam, jag känner skuld inför det, men ingen kan väl direkt klandra mig för att jag är gravt oinspirerad av att söka arbete efter det som jag har varit med om.

Självgod

Jag pratar om hunden som om jag vore en djupt erfaren hundägare som haft tio hundar i sin ägo och jag stör mig på min egen förträfflighet, jag beter mig precis som en förstagångsförälder som plötsligt utnämner sig själv till barnexpert och sådana hyser jag ett milt förakt för, självutnämnda jag-har-just-fått-mitt-första-barn-och-jag-är-därför-expert-på-alla-barn-som-lever-och-som-någonsin-kommer-att-leva, alltså, så: sluta tack.




Ett litet huvud tittar om flickan har vaknat eller inte.



Mindfuck

Om en kyckling äter maskar, innebär det att vi också äter maskar när vi äter kycklingen?

2015-08-29

Ljuset har förändrats, sommarljuset, det är slut och trädens löv har fått en annan skiftning av grönt, himlens ton har mörknat, den ljusblå rymd i vilken svalorna gjort sin luftakrobatik är djupare.

2015-08-28

Jaha. Nu ska man inte bara titta på TV, nu ska man titta på andra som tittar på TV i programmet TV-soffan.
Här sitter jag och läser "Dvärgen" av Pär Lagerkvist och jag förundras över att jag är kapabel att göra just det utan att hon sitter bredvid mig och förklarar, det är rent av obegripligt att jag ens kan läsa överhuvudtaget, jag kan ju inte tänka själv!
Hej på er, den här flickan som jag e hos, hon gör mej helt utmattad asså. Idag har ja skällt på tre andra hundar, ja gillar dom inte, ja vill bita dom, sen kom de en pojke på sparkcykel å jävlar va sur ja blev!  Men ja e snäll åsså för ja gillar den här flickan å ja fick hoppa upp brevi henne i soffan å då slicka ja på henne å krafsa på henne för ja ville hon skulle klappa mej å de gjorde hon. Hej då.



2015-08-26

Hej igen, ja har vart bråki, ja såg en katt på gården å då blev ja så jävla sné så ni anar inte, den bara satt där å titta på mej helt malli å ja ba nu skaru få ditt sattyg! Fast då blev flickan sträng på mej å sa till mej på skarpen så då sluta ja, men ser ja den stråppen igen, då lackar ja totalt, ja, om nu inte flickan e me då. Aja. Nu ska ja sova lite, hej då.



Det märks att semestern är slut för det var bara jag och alkisarna på bolaget idag, höhöhö. Lugn. Jag driver. I min antydan om att jag skulle vara alkis alltså.
Jag har fått höra från min kollega, eller han är ju inte min kollega längre, min ex-kollega då, att hela kontoret + direktör´n fått sitta i psykologsamtal som ett efterspel efter mig, det handlar om att arbetsgivaren är tvungen att göra en utredning om kränkande särbehandling i enlighet med företagets personalpolicy, inte om att de skulle behöva krishjälp.

Det som den utredningen naturligtvis kommer att visa är att jag hela tiden var den felande, otacksamma länken som ingen någonsin varit dum mot, att jag gick till facket och gastade om att jag blivit kränkt och särbehandlad det handlade bara om att jag blev sur därför att jag inte kunde hantera den kritik jag fått från chefen, eller något liknande.

Direktör´n fattar nog inte att han har behandlat mig illa, alternativt fattar han det men skiter i det därför att han tycker att det var välförtjänt, men så dum är han inte att han skulle säga det senare alternativet inför en psykolog, o nej, då drar han fram det stora oförståndet.

Chefen njuter av att behandla de som inte passar in illa, men hon skulle aldrig bekänna detta, så där blir det också Allting Har Varit Är Och Förblir Alltid Annas Fel.

Mina snälla kolleger vågar inte rocka den båt de sitter i, tyvärr.

De andra är bara inriktade på att smörja chefens röv med Bregott, därför kommer de att sitta gapande som uppblåsbara dockor inför detta ofattbara att Anna har kommit med denna onödiga och överdrivna bomb.

När jag såg Direktörn´s namn i mejlet från min ex-kollega återkom den tunga, gastkramande hemska klump i magen som jag gick och bar på under fyra år, det gjorde mig beklämd, men jag ska smälta klumpen, hav förtröstan.
Hej igen, ja e trött efter långpromenad med flickan, ja såg en människoungvalp på skateboard å såna gillar ja inte å då tänkte ja hoppa på ungvalpen å skälla på den men då sa flickan "Nej!" till mej å blockerade mej å då lugna ja mej å gick vidare, hon e nog inte så dum ändå den där flickan men ja får inte nosa som ja vill på varje liten molekyl som ja finner intressant, de e lite dumt.

När ja kom hem tyckte flickan att ja varit dukti å väntat vid dörren å låtit flickan gå in först å då klappa hon mej å klia mej å då blev ja superglad å blev exalterad å rusa omkring som en knasboll, aja, nu ska ja sov å snarka högt, hej då.



Med jämna mellanrum testar ja om flickan är min flockledare på riktigt genom att hoppa upp där ja inte får hoppa upp, som i soffan, på flickans säng och på henne, då säger flickan "nej" till mej å då hoppar jag ned å försöker mej på en lessen blick men flickan går inte på det så då hoppar ja upp i fåtöljen där ja får vara för där har flickan lagt min filt.
Hej, jag är en hund och mina hobbys är att morra på ytterdörren, skälla på människovalpar på cyklar, bli galet exalterad när flickan kommer hem och äta köttbullar, hej då.
Jag tycker att det är skitlöjligt av de andra föräldrarna att ignorera mig för att jag och A' s pappa inte lever ihop, nu kan det ju vara så att de ignorerar mig för att jag är en sinistert otrevlig människa, det kan jag inte vara säker på, men jag gissar att jag inte är det och då finns det bara en orsak till detta sandlådebeteende, och hur märker jag detta? Jo när jag och A's pappa står och pratar och en förälder som är bekant med honom kommer fram, då hälsar denne inte på mig. När jag säger "Hej" så kastar den en hastig, avvisande blick på mig och säger snabbt "Hej" och återgår till ignorerandet. Till och med när jag bidrar med ord till konversationen verkar personen inte lägga märke till min existens, å ja ba: Va faaaaan, det är BARNEN som går i grundskolan, inte vi. Skärp er för fan töntar, vi är inte bittra fiender och ni behöver inte välja sida, ens om vi vore fiender skulle ni behöva göra det.

Varför gör man så? Eller är det det ack så fjantiga farlig-singelkvinna-syndromet som spökar? Nu är jag ju inte singel men det kan ju inte de veta.

2015-08-25

Den tredje drömmen utspelade sig i min mormors hus i Tranås. Nu bodde min far där och i trädgården hade han byggt sju gigantiska Egyptenlika, guldpläterade statyer som han krävde vår beundran inför. De andra gick ut och beundrade medan jag vägrade. När de kom in gav han en nedvärderande kommentar om mig till min mor och då suckade jag, tittade ut genom fönstret på en av skulpturerna som vagt påminde om en stor hare; "Det ser ut som en hare" sa jag "Nej det är ingen hare" sa han nedlåtande "Det är en symbol för alla de som dog i förintelsen", jag svarade inte men jag tänkte att det var lika skenheligt som vanligt av honom att påstå att han gjort dessa gigantiska guldskulpturer till minne av förintelsens offer när det egentligen handlade om honom och hans storsinta, uppblåsta psykopatego.

Sedan fortskred dagen och han ignorerade mig fullständigt, jag var lika osynlig och betydelselös som dammet under soffan, han reagerade inte ens när jag pratade med honom och jag blev mer och mer ledsen. Plötsligt befann vi oss utomhus på en liten höjd där man kunde se ned över trädgården med guldskulpturerna. Min mamma sa till mig i ett försök att släta över skulpturerna och min fars beteende och samtidigt höja upp honom; "Vet du att en skulptur som han har gjort har formen av en liten flicka som sitter på dess rygg, han sa att när han gjorde den så tänkte han på dig för den påminde honom om dig och om hur söt han tyckte att du var" jag begrundade detta och sa sedan; "Det borde han visa mig här i det livs levande livet i stället för att tänka det till en jävla staty" och min mor såg förskräckt på mig och väste "SCHHHHHHH!!" för att han inte skulle höra.

En stund senare genomgick jag någon slags metamorfos och en enäggstvilling materialiserades ur mig, denna tvilling sprang ned till skulpturen och sågade bort det som skulle föreställa mig med en motorsåg medan jag jublade tyst över det fantastiska, upproriska statement detta utgjorde.

Slut.
Sedan drömde jag att jag och min pojkvän låg och sov, jag vaknade och behövde gå på toaletten, jag gick ut i den mörka lägenheten men stannade som fastfrusen då jag hörde ett ljud. Med dunkande hjärta lyssnade jag i mörkret och tyckte att det lät som om tvättmaskinen var på, detta skrämde mig för jag hade inte satt på den innan jag gick till sängs. Jag sprang in till min pojkvän och väckte honom; "Har du satt på tvättmaskinen?" yrvaket såg han på mig: "Nej? är den på mitt i natten?", "Ja" viskade jag "Och jag har inte heller kopplat på den! Det verkar vara någon annan där inne!", han reste sig upp ur sängen "Kom så kollar vi" sa han.

Vi smög tyst mot toaletten, drog långsamt ned handtaget in dit och kikade in, det vi såg fick mig att ropa till högt av förvåning och chock, för där inne satt mitt ex och hans kompis på varsin träningscykel i full mundering och körde ett hårt pass. "Vad i HELVETE?!" skrek jag. De hoppade kvickt av sina cyklar och började plocka ihop sina grejer "Vad fan gör ni här i mitt badrum?!" skrek jag, mitt ex kompis svarade ytterst generat; "Förlåt! Vi trodde inte att någon var hemma, vi går nu på en gång!" jag bara stirrade på dem "Men varför tränar ni i mitt badrum mitt i natten?? Och hur kom ni in??" de rafsade illa kvickt ned sina saker i sina ryggsäckar och svarade; "Vi har fått nyckeln av en hemlig källa som ordnar natt-träning för cyklister, för vi får inte träna hemma för våra sambos.", "Nyckeln till min dörr??", "Nej, nej, till ditt badrumsfönster, vi är inte de enda som kommer hit på nätterna, men vi ska inte göra det något mer." och med det klättrade de ut genom fönstret och försvann.

Jag begrundade det som skett och sa sedan till min pojkvän; "Nu förstår jag varför saker inte har stått på sin plats inne i badrummet på morgonen!".

Slut.

The joys of the subconscious

Nattens dröm: jag mötte direktörn' på en tågstation. Jag såg att han såg mig men han verkade ignorera mig så då fortsatte jag bara att gå mot utgången, då ökade han plötsligt farten och stötte till mig så hårt att jag ramlade ned på golvet. Skrämd och rädd reste jag mig kvickt upp och ropade: "Vad fan gör du för något?? Puttade du mig?!", han såg föraktfullt och samtidigt ursinnigt på mig och sa argt: "Nej jag puttade dig inte! Jag gör dig uppmärksam på hur felaktigt du har handlat! Nu är det nog, hör du det! Den där filmen ska jag stoppa!" (i drömmen motsvarade min fackliga hjälp en film av styrelsemöten där jag blivit mobbad).

"Vadå nog vad pratar du om??" frågade jag, han invaderade min privata sfär genom att luta sitt elaka, vredesfyllda ansikte mot mig och väste med saliven spottande ur munnen: "Du har handlat felaktigt!! Och nu är det nog! Det ska jag se till! Vilken fackförening är det som har hjälpt dig med filmen??".

I ett försök att verka orädd tog jag upp min mobil och fipplade fram en lista på vilken jag hade nedtecknat kränkningar som jag blivit utsatt för och jag började läsa upp det för honom, han fnös föraktfullt och sa: "Det där är NONSENS!! Du kommer med falska anklagelser! Ingen har behandlat dig illa och nu är det nog! Du ska få betala för det här!"

Ungefär där vaknade jag med ett ryck och låg en stund i mörkret och redde ut om det var en dröm eller om det verkligen hade hänt på riktigt.

2015-08-24

Ibland seglar det upp en liten tanke om att jag ska skicka en påse hundbajs till några av vuxenmobbarna.

2015-08-22


Här verkar det som om jag är värsta seglarglajaren, ehuru jag är orädd för vattendrag men jag när inget intresse för att segla eller för att leva en skärgårdskultur.



Detta ytterst sällan skådade fenomen inträffar bara cirka en gång per årtionde i Sverige. Köp Aftonbladet och läs allt ord för ord, minut för minut.



2015-08-18

Jag är allergisk mot folk som använder ordet "jisses".
"Det är inte lätt att träffa någon som delar mina värderingar och är på samma intellektuella nivå, därför har jag valt elitsinglar, då behöver jag inte kompromissa."

Känn ingen press!

Förresten handlar ju ett förhållande väldigt mycket om att kompromissa.

Jag ogillar starkt allt som andas "vi och dem".

2015-08-17

Jag upplever motstånd när jag ska söka arbete. Jag måste bita ihop käkarna hårt och blunda i tre sekunder när jag läser att jag har skrivit: "Jag är en person som är otroligt servicemedveten och som brinner för att ge det där lilla extra" nu när jag skrev det här i inlägget så måste jag nästan springa till toaletten och kräkas. Bara visualiseringen av att återigen befinna mig på något slags kontor bland kontorsmänniskor ger mig en omedelbar klaustrofobisk panikkänsla. Det enda jobb jag vill ha är ett jobb där jag utför mina sysslor ENSAM och helst i fysisk rörelse, jag tål inte att sitta fastkedjad vid en dator och jag tål inte administration och jag tål definitivt inte kontorsmänniskor för de river upp gamla sår.

2015-08-15

När man upptäcker att brödet är grönprickigt av små trevliga mögelöar och kommer att tänka på att man sent på kvällen i halvdunklet och hungern ätit ett helt bröd.


2015-08-11

- Det står ju för fan det era jävla kukar.

Jag, talandes till ett mejl från a-kassan i vilket de begär ett arbetsgivarintyg om min sjukskrivningsperiod när jag blev svårt mobbad - vilket de redan har fått.

2015-08-10

Min fader blev upprörd över detta skämt vilket jag postade på fisbokk, för ni ser; min fader har inte alla knivar i lådan, ljuset är tänt men det är ingen hemma, hissen går inte ända upp, han är likt en fanatisk ISIS-anhängare när det kommer till den kristna tron och han begrep inte att detta var ett skämt, ett väldigt roligt skämt och hade han förstått det så hade han likt andra fanatiker fördömt mig för att jag vågar skämta om hans religion.

Det enda som jag har att säga om det är att om gud finns så har hen humor. Det måste hen ha, någonting annat är ologiskt.


Ni vet den där stunden när man sitter på toalocket i mörkret och håller så hårt om sina egna armar att knogarna vitnar medan panikångesten klöser vilt omkring sig inuti bröstet och man tänker "hjälp, nu flippar jag!"?

Inte?

Vad härligt för er då.

Då kan jag tala om för er som inte vet att den stunden är några av de värsta stunder som en människa kan vara med om.
Det fina med att undra över om man har tagit 2 Lergigan i stället för en är att man inte bryr sig.


Om gårdagen var nummer åtta på richterskalan så var dagen på tre och det är ju bra.

2015-08-09

En dag till brädden fylld av horribel, horribel ångest.

2015-08-04

Till och med i mina drömmar blir jag utsatt för kränkande särbehandling, i natt var det någon som sa om mig: "Man kan sminka en gris men det är fortfarande en gris". Wow. Tack. Nej men jag vet att det inte förhåller sig så att mitt undermedvetna mobbar mig, det handlar om att det bearbetar det som det och jag har varit med om.

 Nu var det ju ingen som sa något om mitt utseende på min förra arbetsplats, där var mer nedvärdering av mitt, enligt dem, icke existerande intellekt. O jag önskar att jag drev med er och att vuxna människor inte hade kapacitet att bete sig så oerhört lågt, men dessvärre skojar jag inte hur mycket jag än önskar att jag gjorde det.

2015-08-03

Lergigan ger mig halsbränna.

Och här sitter jag och fingrar på en dubelhaka som bara verkar finnas till när jag trycker ned hakan mot halsen, så som det är för de flesta människor som ej är fetlagda, ändå är detta, denna sporadiskt uppdykande dubbelhaka, ett fast bevis för att jag är FET.

Jag inser hur löjlig jag är; vuxna kvinnan, men ångest vill inte låta sig luras av rationaliserande, hittar den ingenting annat att suga näring ur så klöser den fast sig vid halmstrån.

Här är förresten en bild från planeten Venus:

Det är +400 grader, himlen är gul och det regnar svavelsyra. Plötsligt ter sig den icke existerande sommaren som rena paradiset.



Ett sant Anna-ögonblick

I går på en kinarestaurang nära dig satt jag och min karl och talade om den feodalliknande hierarki som råder på mången arbetsplatser runt om i Svea rike och jag illustrerade hur just detta tedde sig på mitt förra arbete:

- De flesta sitter och nickar med mössan i hand och vågar inte säga ett knyst inför småpåvarna medan resten slickar röv, det fanns en på min enhet, **** hette hon och hon var; (höjer rösten och lyfter upp händerna för att symboliskt illustrera att jag höll i den kroppsdel som jag syftade på) "Ge mig en röv och jag slickar den!"

Och halva restaurangen liksom stannade upp som i ett Matrix-moment och min karl började skratta och pustade mellan attackerna fram att det där nog missuppfattades utanför sitt sammanhang och att det var en väldigt rolig sak att ropa ut mitt under de pågående norm-söndagsmiddagarna.
Snart måste jag lämna in en förbannad aktivitetsrapport till Slavförmedlingen och det tar emot ut i minsta cell att ens tänka på att öppna www.ams.se och klicka på "lediga jobb" och ansöka till något där de önskar en Yes-I-Can!-anda för det jag vill, det jag verkligen verkligen vill, så innerligt, är att krysta ut en stor jävla bajskorv på allt vad administration heter.
Jag känner på mig att en konfrontation är nära förestående, ty snart kan hon ej längre hålla den växande magman av pur förargelse inom sig och då, då kommer hon, ångande och visslande som ett gammalt artonhundratalslok så fort att det torra skinnet riktigt flapprar om kinderna på henne, skakande med den magra näven kommer hon att sammanbitet framföra sin arga klagosalva om hur anskrämligt ouppfostrad min son är som vågar gå så att det hörs i trapphuset och hur hon måst söka läkarvård för de hörselskador som min odåga till son åsamkat henne genom att skrika 100 meter bort och utomhus när hon befann sig inne på sin egen toalett, på sin toalett ska man få vara ifred! Saliven kommer att spruta ur munnen på henne och globerna kommer att stå ut ur sina hålor som två svarta skaldjursögon.

Å ja ba: Har du verkligen ingenting annat för dig än att gå omkring och irritera dig på allting?
Jag har fått en livs levande fiende; grannkärringen.
Hon är arketypen av en gnällgärring, hon är alla gnällkärringars urmoder, hon är den encelliga varelse från vilken alla av arten gnällkärring är utvecklad ifrån och hon har ingenting bättre för sig än att stå i sitt fönster och irritera sig på gårdens barn och hytta med näven åt dem eller ropa sura och gnälliga förmaningar åt dem, hon går omkring och pyr likt en vulkan över att föräldrar inte håller rätt på sina barn och man undrar om hon själv har några egna och om hon har det höll hon dem i så strikta bojor att de aldrig ens lärde sig att tala av respekt för att inte irritera vuxna?
VI HAR STÖRRE PROBLEM ÄN ETT JÄVLA KÄNDISLEJON

Jag håller med. Det var jävlar vilket drev det blev om detta lejon. All empati är förvisso av godo och det är bra att tjuvjakt uppmärksammas men... kom igen! Hollywoodkändisar står och grinar i TV, ge er.

2015-08-02

Jag är så trött på att bara sitta här. Naturligtvis vore alternativet hemskt; att vara kvar där. Men att bara sitta hemma dag ut och dag in, det är jobbigt. Jag avundas folk som har förmåga att njuta av det, jag har aldrig kunnat. Vad ska jag göra då? Arbetsförmedlingen tvingar mig att söka jobb inom mitt erfarenhetsspann och jag bara: glöm det. Jag sätter mig aldrig mer i en administrativ kontorsstol och upplever mig mentalt kvävd, jag har aldrig varit intresserad av administrativt arbete, det är det mest tråkiga och meningslösa arbete som jag överhuvudtaget kan tänka mig att utföra och att vara tvungen att ägna mig åt dylika sysslor igen får mig att känna mig lätt sinnessjuk och panikslagen, som ett djur i bur.

Vidare intar jag aldrig mer rollen som kommunikatör. A L D R I G. Jag brukade i mina tankar benämna mig "den motvillige kommunikatören" därför att det var en roll som blev mig påkastad eftersom kravet från ledningen var att varje enhet skulle ha en egen kommunikatör, jag vet dock att min dåvarande chef, den enda som var bra, gav mig rollen därför att hon visste, outtalat, hur mycket jag inte trivdes med det administrativa och hur oändligt mycket mer som fanns inom mig och det var ju väldigt fint gjort av henne men i slutändan... jag var ingen bra kommunikatör därför att jag hatade det.

Nu tänker ni: alltså varför i det lilla helvetet arbetade hon med saker som hon hatade??

Tja, det sorgliga är att så är det ju för väldigt, väldigt många människor, det börjar med att man inte har något karriärmål när man slutar skolan och så halkar man in på något och så fortsätter man där och så blir man äldre och man får barn och man maler på i samma gamla hjulspår därför att det är tryggt och vant och välbekant, men det ger en ingenting och man vantrivs men man förmår inte ta steget ut ur det trygga maskineriet som tuggar vidare nästan som av sig själv i sina invanda rutiner - precis som ett förhållande som går på automatik när man är tillsammans "för barnens skull". Lite så. Eller väldigt mycket så.

Vad vill hon göra nu då? Hon vill studera, men det går trögt, ty hon är nästan som handlingsförlamad och hennes självkänsla har fått en ordentlig smäll på grund av den vuxenmobbing som hon utsattes för, det positiva är att det inte finns något alternativ, som synes ovan, hur trögt det än ter sig så finns det ingen återvändo till den motvillige kommunikatören och det motbjudande administrativa dravlet, så det får väl rinna segt som den segaste kolasås ur en trög klämtub, så länge som det rinner, i alla fall lite grann åt gången.