*fniss!*

Uh-o! Jag känner redan röken från lynchmobbens facklor. De Heliga Mammorna på Familjeliv syr i feberaktig hets sina vita kåpor.

Om ni någonsin får för er att titta på bilder föreställande "World Trade Center Jumpers" -
GÖR DET INTE!!!!!

Jag kan nästan inte motstå impulsen att gå in på hemsidan, när jag stoppar mig själv säger jag att vad har jag där att göra? Det finns ingenting där att hämta annat än bitterhet, vad är det jag söker? Ett spår av mig själv kanske, ett tecken på att jag har existerat, ett nämnande av mig?
För jag försvann abrupt en dag och kom aldrig tillbaka och ingen nämner någonsin mitt namn högt, säger en god ex-kollega, som om jag inte hade funnits. Kanske förväntar jag mig halvt om halvt en ursäkt, men då väntar jag förgäves för de anser inte att de har gjort något fel, det som var fel det var jag och ingen annan, till och med min egen tolkning av deras beteende är fel, för där gick jag och gjorde fel, fel och åter fel och de var så goda och lät mig hållas under så lång tid, de uthärdade i det tysta, de gav mig chans efter chans och det tackar jag dem för genom att gå till facket och gråta krokodiltårar och pressa dem på pengar, ja där ser man vilken orm de närde vid sin barm!

Alltså, rimligen kan inte alla, precis varenda en, i Bachelor bli kär i bacheloren i fråga, det är en omöjlighet, varför säger de/tror de att de är det då, undrar ni, jo; det beror på en kombination av grupptryck, tävlingspress och omständighet.

Jahapp. Nu ska man dö risdöden också.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21492137.ab

Frisyrkampen

Den välorganiserade mamman (pekar på mig själv) kommer 07:45 på att det kan vara skolfotografering idag, således inleder jag en panikklippning, när det är gjort frågar jag om sonen vill ha lite gelé i håret att så det blir frisyr, det vill han svarar han, jag smetar i lite och säger att det blev jättesnyggt, han tittar i spegeln och säger att nej så där vill han inte ha, han vill ha det så här:

Men så kan du ju inte ha, säger jag, det ser ju inte klokt ut, han tittar indignerat på mig och utbrister att det kan han visst det, han får se ut hur han vill, jag gnisslar mina mentala tänder men tänker att han dels har rätt, dels att mina "lektioner" har rotat sig, så jag nickar och säger att det är alldeles rätt och att om han tycker att det är fint så är det fint.

Nu skulle man allt vilja vara en fluga på väggen på Facebooks huvudkontor! P A N I K E N !
Det är säkert någon hacker som tagit sig in och stängt av det. Hoppas det. Det kanske blir en Hollywoodfilm av det; "Kvällen när Facebok kraschade - en värld i kaos", och så en bild på brinnande städer och skrikande människoansikten.

omygodomygodomygod!

FACEBOOK LIGGER NERE *andas i påse*

The Martian 2 oktober!

De som har anmält sig till Mars One bör se den därför att i deras fall så kommer det inte att komma någon och hämta dem, om de ens överlever resan dit.

Bloggtorka.

Det finns folk som inte förstår min sarkastiska humor, de begriper inte att det är humor, med en stor portion personlig sanning förvisso, men det är fortfarande humor, de tror att jag är seriös. De förundrar mig och irriterar mig, för inte nog med att de inte förstår, de dömer mig också.

Så jävla löjligt

Det här är Vanja efter en lång dag, hon kopplar av med sitt doftljus, det skingrar hennes tankar, doften av drivved ger henne en känsla av harmoni 

Ungefär så går en ny reklam för doftljus. Ingen jävels tankar skingras väl av ett jävla doftljus?

Eller så är det jag som är en bitter trollkona som saknar förmåga att njuta tillräckligt av mitt doftljus. Njut för fan, jag sa NJUT FÖR I HELVETE, NJUUUUUUT!! *hytter med knutna nävar mot skyn*

Jo men jag tål inte njutningsfascister.

Har ni sett det där med björntjänsten? Någon kommuns kommunikatör har missförstått ordspråket och tryckt det på alla informationsplakat att man ska göra sig en björntjänst och byta till en miljöbil. Jag förväntar mig halvt om halvt att de ska ringa från x-jobbet och anklaga mig för att det är
F E E E E E E E E E E E L OCH ALLTING SOM ÄR FEL ÄR MITT FEL!!!

En gång, det var en sen fredagseftermiddag och jag skulle publicera handlingar på läsplattorna, så gick det inte, det var någon bugg i systemet, så jag mejlade ut handlingarna i stället och skrev att jag skulle publicera dem på läsplattorna så fort felet blev åtgärdat på måndagen.
Måndag morgon kollade jag mejlen i mobilen på tåget på väg till jobbet och då fanns där ett mejl från min chef till företagssekreteraren om hur förfärligt det var att jag inte hade lagt ut handlingarna, kunde hon göra det i stället, han hade ett möte att gå på och det fanns inga handlingar och alltid är det något fel med det Anna gör och bla bla bla bla!

Jag svarade med att fråga om han inte hade sett mitt mejl från i fredags, jo det hade han svarade han men han trodde att eftersom jag inte hade mejlat ut något efter det så hade han tagit för givet att felet var åtgärdat nu och nu hade företagssekreteraren fått göra det i stället!!!!!

Vem gör så? Varför gör man så?

Ibland säger jag, liksom uttröttad på mig själv; shut the fuck up.

Om ni ser någon på Hemköp som står och glor på chipshyllan eller what ever och som plötsligt viskar "Nej!" eller "Sluta, sluta" eller "Tyst!" känn ingen panik, det är bara jag som viskar till min ångest.

Ja,ja, bada ni i er normalitet - grattis!! Ni kanske anser det vara ett utslag av desperation att jag anser mig mer mänsklig än vad ni ger er tillåtelse till att vara där ni går med er kundvagn och inga andra tankar i hjärnan än huruvida ni ska köpa köttfärs, köpa de rätta kläderna till era barn och/eller binda huslånet; jag avundas er, det fattar ni väl?

Samtidigt gör jag det inte.

Alexander Schulman skriver igen om sin dödsångest och man bara; JA, vi ska dö, vi vet det, sluta gnugga in det.

Jag är troende, men inte religiös i enlighet med de stora dogmerna, han är det inte, må så vara, jag kanske är en dåre som hyser hopp om medvetandes fortsatta varande efter det att den jordbundna kroppen förmultnat, hur som helst gör hans krönikor mig lätt panikslagen; jag önskar att han ville fokusera på livet medan han är i det, döden kommer, oundvikligen, ingen vet vad, om, något händer efter det, men det finns hopp, jag tror det, det måste vara så, annars är min inre kompass felprogrammerad, eller tja; det är den ju, men samtidigt är den så rätt, jag behöver bara luta mitt huvud tillbaka en mörk oktobernatt och se stjärnorna, långt där borta, glittrande punkter av diamantstoft, eller se en molnkant, lika skarp och klar som en knivsegg, och den djupa blånaden där bortom, eller den tysta klokheten i ett par bruna hundögon, då vet jag att det finns något mer mellan raderna, jag kan inte förklara exakt vad det är eller varför jag inbillar mig så, jag bara vet.

En dåre har jag alltid varit, på gott och ont.

Hej där, jag piercade näsan igen, andra sidan nu. I övrigt: existensens orovarslande eko. Den som ändå vore en hund.

Här kommer något sjukt; jag behöver köpa ett täcke till min son och det finns en Jysk-butik i centrumet som ligger i anslutning till mitt förra jobb men jag kan inte åka dit, särskilt inte nu under lunchtid, för då kommer jag garanterat att stöta på gamla arbetskamrater och mobbare.

Vadå då, tänker ni, du har väl all rätt i världen att vara i det centrumet, det är de som ska skämmas och inte du etcetera och i det har ni helt rätt men jag orkar inte utsätta mig för den pressen, jag menar i förrgår när jag fick ett samtal från ex-jobbets löneavdelning blev jag så rädd att mina händer skakade, då tänker ni att det är inte du som ska vara rädd det är de, det har ni också rätt i men just nu ÄR jag rädd och det får jag vara tills det går över.
Jag vet att flera, om de såg mig, skulle hoppa på mig med frågor om dels mitt hastiga och oförklarliga frånfälle, dels om mitt gråtande i konferensrummet på personalavdelningen och dels om varför och hur jag kunde ha mage att hitta på något så nedrigt och lågt som att de skulle ha mobbat mig! För se; dessa människor skyr inga som helst normala gränser och jag vill inte bli utsatt för deras gränslösa beteende.

Det är för regnigt för att gå långpromme med hunden. Jag är för förkyldig för att motionssimma. Rastlösheten sipprar in och börjar riva med sina små miniatyrrivjärn på mina skelettdelar.

Och varför i det lilla helvetet kräver de tidigare erfarenhet av städarbete? Alla vet väl för faen hur man städar! Trams!

Häromkvällen halkade jag på vad som verkade vara en propagandafilm mot antidepressivicum, filmen var vinklad som så att medicinen är som ett knark som man blir beroende av och att det inte har någon som helst verkan annat än att det gör folk helt stumma inombords, alla i filmen ville desperat sluta med sin medicin och gick på, hör och häpna; något som liknade avgiftning.

Nu vet jag ju inte vad för slags SSRI dessa människor använde, jag blev för arg för att kunna se klart filmen, när jag lugnat mig en smula tänkte jag så här:

Det finns ett problem i psykvården (eller okej, det finns 1000 problem i psykvården men det här är ett av dem) och det är att läkarna skriver ut SSRI som ginge de på provision, man skulle kunna tro att de är sponsrade av läkemedelsföretagen, nu tror jag inte att det är så utan det som däremot är ett faktum är att det inte finns resurser, personal eller tillräckligt med intresse från politiskt håll för att etablera en fungerande, individuellt anpassad psykvård, därför löser man problemet genom att som en snabb och enkel lösning skriva ut mediciner: hej, här har du ett hundrapack Sertaralin - lycka till! Typ.

För de människor som egentligen bara behöver någon att prata med, eller någon form av rehab eller terapi är det naturligtvis inte rätt att pracka på antidepressiva, jag förmodar att det var sådana personer som medverkade i tidigare nämnda film, då kan jag förstå att de kanske uppfattar det som om de tar en drog.

Nå.

Vidare tänker jag så här: det finns många andra som inte behöver höra prat om att SSRI skulle vara en drog, ty det resulterar i att personer som inte fungerar utan medicin, som till exempel schizofrena personer, slutar med att ta den. SSRI är ingen drog, man blir inte hög av den, det som den gör är att den lägger en liten hinna på synapserna i hjärnan så att de inte suger upp allt serotonin där uppe, den hjälper alltså till med kroppens egna naturliga funktion som vid depression och andra sjukdomar har satts ur spel.

För väldigt många, mig inberäknad,  fungerar SSRI  som det redskap, det rep, som gör att man orkar och vill dra sig själv upp till ytan, till normalläge, och stanna där. Jag känner mig varken stum, neddrogad eller på annat vis sövd, jag känner mig normal.

Så.

1 - Reformera psykvården, skjut in pengar, resurser, börja se individen i stället för bara sjukdomen och skräddarsy individuella vårdplaner
2 - Sluta skriv ut medicin till de som inte behöver det.
3 - Sluta baktala medicin tillförmån för de som behöver det och för de som det fungerar väldigt bra för.

Tack

Härmed deklarerar jag att franska är det fulaste språket på jorden.

Kanske finns det en orsak till att jag hela tiden utsätter mig själv för trassel; för att jag ska lära mig att det är helt OK även för mig att göra fel ibland och vara en "dålig" människa.

Jag har sökt jobb som mentalskötare, jag är ju redan skötare, av mig själv, hhöhöhöhöhöhöhöhö! Närå. Skämt å sido. Jag skulle vara en fantastisk mentalskötare, no joke,

Samtidigt som det på något sätt är otroligt coolt så är det även otroligt läskigt att all information sprids på ett ögonblick och på ett ögonblick kan en människas liv bli förstört om det är fel person, det ger pöbeln en väldig makt och det är mycket farligt.

Och enligt flashback bor han i samma hus som min kompis.

Misstänkt gripen för joggingmordet

Skönt, hoppas att det är rätt person, jag ser joggingspåret från mitt vardagsrumsfönster vettni och min son har sitt klassrum 300 meter från där mordet skedde.

Och jag satt där och kände den frustrerande ilskan av att inte FATTA, hela den gamla panikaktiga jag-är-en-idiot-känslan från grundskolan som om inga år alls hade förflutit, men med en skillnad; jag stoppade mig själv och tänkte; men hallå! Det är inte konstigt att jag inte fattar när jag aldrig har fått lära mig hur man gör, jag är inte dum, jag har bara inte en aning om hur jag ska göra och det är ingenting som man kan gissa sig till, det är som om någon som aldrig spelat gitarr i hela sitt liv plötsligt får en i sina händer, satt på en scen och blir tillsagd att spela å ba: men... hur gör man?

Som Gert Fylking skulle ha sagt: ÄNTLIGEN! har jag gjort nivåtestet i matematik och det var som jag trodde: jag befinner mig i slutet av årskurs 6.

Hobby: att bita på prislappshållare.

Det är ett hemligt nummer som ringer mig hela tiden, jag svarar inte av rädsla för att det ska vara någon av DEM. Så jävla sjukt.

I en halvtimme har jag försökt att lägga upp den här bilden som profilbild men den blir bara gigantisk så ni får helt enkelt betrakta den här i stället. Varsågoda. Betrakta.

Vänta... det kanske slutade nu...

Jävla ryckningar i ögonlocket, hur får man bort det?!? *skär av ögonlocket*

Jag har fått en vän med trubbig nos.

Mitt namn står fortfarande som kontakt på hemsidorna, men jag tänker inte upplysa dem om det, det känns som en liten skadeglad hämnd i det tysta att folk sitter och ringer och ringer på ett nummer som inte existerar och mejlar till en adress som inte finns. Ha-ha era apor. Hoppas att ni alla drabbas av akut diarré under ert nästa styrelsemöte.

Morgan och Ola-Conny! De är i Italien och Morgan är bara så skitsur och ointresserad hela tiden och tycker att "Kolusseum är jävla osnyggt, de kan riva skiten om de inte ska sköta´t" men sedan kommer de ut på en gård där de gör Mozarella och "Ja det här ska bli kul, jag vill se några kor!" som om det inte finns miljoner kor i Sverige

Folk som virar in sina barn i mental bubbelplast gör dem en otjänst.

Jag tänker att jag inte vill att A ska behöva gå igenom något sådant, jag vill för evigt skydda honom från allt ont, men det går ju inte, så är ju inte livet, livet är en skola och ibland är lektionerna hårda, oerhört hårda, grymma rentav, men man kan inte stoppa livet från att hända, det man kan göra är att ge sitt barn rätt redskap för att kunna hantera det, det är vad jag tror.

Jag såg på fjesbokk att min gamla bästis har återknutit vänskapsbanden med den bästis som hon svek mig för i åttonde klass och här kommer något löjligt men det gjorde mig lite ledsen.

Ni vet det finns ju vissa grundminnen i ens liv, händelser eller icke händelser som gör ett avtryck i en för evigt, det finns både goda och onda sådana i alla människors liv och minnet av min bästis svek är ett sådant, det som gör mest ont att minnas är hennes förklaring till varför hon gjorde som hon gjorde och det var att hon, den nya tjejen, hon var allt det som hon alltid hade önskat att jag skulle vara. Jag dög alltså inte, jag var utbytbar, jag var något som man kunde slänga bort när man hittade något som man alltid hade önskat sig, hela vår långa vänskap hade varit en charad, från hennes sida. Jag sa väl något i den stilen som svar på hennes förklaring men hon bedyrade att jag missförstod, hon hade ju bara velat att jag skulle ha varit mer som den nya; kramas och hålla handen, se romantiska komedier, skriva dagbok och fläta varandras hår, ringa och prata om killar i timmar och så vidare. Jag var aldrig så och jag dög inte.

Trots att jag var fjorton när det hände och det nu är 22 år sedan så gör det fortfarande ont när jag tänker på det, ingen vill ju bli bortkastad som ett oanvändbart skräp liksom.

Det här med att Bruce Jenner har blivit Catilyn och hur svårt hennes familj tycker att det är, alltså jag fattar det inte samtidigt som jag fattar det för visst; det måste vara en otroligt stor och märklig omställning - men - det är ju fortfarande samma person som det alltid har varit, det enda som har förändrats är att ett externt könsorgan har bytts ut mot ett internt och vad det egentligen skulle göra för skillnad, det är förbryllande för mig.

Säg att min son skulle byta kön och bli Emelie, ja, det skulle kännas mycket konstigt och "fel" allra först men sedan skulle jag börja ifrågasätta varför jag var så fastlåst vid hans kön, det skulle ju fortfarande vara mitt barn fast han hade långt hår, kjol och läppstift, hans personlighet skulle vara intakt, alla hans minnen, erfarenheter och egenskaper fortfarande likadana.

Hej, de har kåmmit en flickvalp såm leker me påjkvalpen, ja mårrar på henne för ja gillar inte nya människovalpar men när ja skäller säjer stora flickan "Pschhhht!" till mej å då blir ja tyst men ja kan inte hålla tillbaka helt så det kommer "Boff!" från mej. Hej då.