2015-10-16
Malou von Sivers talar med sina gäster om genialitet, patriarkatet och om det "Håll tyst och se söt ut så kommer det att gå bra för dig i livet" som "alla vi kvinnor är uppfostrade till" och som de ständigt måste göra revolt emot.
Jag förstår vad de menar och att det är så de känner och att det är så det är för majoriteten av den kvinnliga befolkningen, angående det där med håll tyst och se söt ut, men jag kan inte alls identifiera mig med det och jag började fundera på varför.
Jag har på många sätt haft en mycket orättvis och hemsk barndom - men - en sak med den är jag väldigt tacksam för och det är att min mamma aldrig behandlade mig annorlunda jämfört med mina bröder för att jag var en flicka, jag blev aldrig ombedd att vara tyst och se söt ut för att det är så en flicka ska bete sig, jag behövde inte förställa mig, jag behövde inte vara duktig, det fanns ingenting som jag inte kunde göra bara för att jag var flicka, jag var helt jämställd med mina bröder och jag fick vara den jag var, hur jag än var, vad jag än gillade och av andra vuxna sågs jag därför som ouppfostrad, gapig, bråkig, konstig etcetera, därför att jag var flicka och flickor ska inte skrika, vara bossiga, knäcka ägg i folks brevlådor, slänga ur sig saker spontant eller klippa håret kort.
I vuxen ålder är detta både till min för- och min nackdel, ty när nästan alla andra kämpar mot sina inprogrammerade duktiga flickor så kan det sticka hårt i ögonen på andra att jag inte deltar i kampen, som om de tror att jag tror att jag är bättre än dem för att jag inte känner så, det är jag inte alls, jag hade bara en väldigt bra uppväxt vad gäller den biten men jag hamnar ofta i ett slags utanförskap på grund av det, andra nackdelar är att jag missförstås som dominant och kall och oempatisk.
Fördelarna är att jag är fri, att jag inte känner några krav på hur jag bör bete mig och leva, att det inte finns någonting som jag känner att jag inte kan göra, säga, vara, tänka eller bli på grund av mitt kön, och det är bara så jävla SKÖNT!
Jag förstår vad de menar och att det är så de känner och att det är så det är för majoriteten av den kvinnliga befolkningen, angående det där med håll tyst och se söt ut, men jag kan inte alls identifiera mig med det och jag började fundera på varför.
Jag har på många sätt haft en mycket orättvis och hemsk barndom - men - en sak med den är jag väldigt tacksam för och det är att min mamma aldrig behandlade mig annorlunda jämfört med mina bröder för att jag var en flicka, jag blev aldrig ombedd att vara tyst och se söt ut för att det är så en flicka ska bete sig, jag behövde inte förställa mig, jag behövde inte vara duktig, det fanns ingenting som jag inte kunde göra bara för att jag var flicka, jag var helt jämställd med mina bröder och jag fick vara den jag var, hur jag än var, vad jag än gillade och av andra vuxna sågs jag därför som ouppfostrad, gapig, bråkig, konstig etcetera, därför att jag var flicka och flickor ska inte skrika, vara bossiga, knäcka ägg i folks brevlådor, slänga ur sig saker spontant eller klippa håret kort.
I vuxen ålder är detta både till min för- och min nackdel, ty när nästan alla andra kämpar mot sina inprogrammerade duktiga flickor så kan det sticka hårt i ögonen på andra att jag inte deltar i kampen, som om de tror att jag tror att jag är bättre än dem för att jag inte känner så, det är jag inte alls, jag hade bara en väldigt bra uppväxt vad gäller den biten men jag hamnar ofta i ett slags utanförskap på grund av det, andra nackdelar är att jag missförstås som dominant och kall och oempatisk.
Fördelarna är att jag är fri, att jag inte känner några krav på hur jag bör bete mig och leva, att det inte finns någonting som jag känner att jag inte kan göra, säga, vara, tänka eller bli på grund av mitt kön, och det är bara så jävla SKÖNT!
När jag var liten.
Och plötsligt har jag ett barn som går själv till skolan; vart tar tiden vägen, det går så fort yadayada etcetera, det som jag egentligen tänker mala om är att tiderna har förändrats, tiderna som i samhället, för när jag var sju år så gick jag själv till skolan och det var inte som nu att man känner ett behov av att stå i fönstret och titta när barnet går hela vägen, om man nu som jag har fördelen att kunna göra det, nej, min skola låg kanske en dryg kilometer bort och jag gick helt utan övervakning precis som alla andra sjuåringar som bodde mer eller mindre nära skolan och det var inget konstigt med det, ingen höjde på ögonbrynen eller viftade med pekpinnen.
Vidare var vi ute själva med kompisar på gården från fyra års ålder (alla var inte fyra år det hade kanske varit en annan sak) det var en blandad grupp med barn från 4 till 7 år, men ändå, inga föräldrar satt uttråkade i lekparken och stirrade på sina telningar, inga föräldrar hovrade på balkongen, inga föräldrar satt klistrade i fönstret, barnen var ute helt obevakade tills det var dags att komma in.
Detta är otänkbart idag. Inte bara på grund av att föräldrar har blivit mer överbeskyddande, vilket till viss del är bra, utan mest på grund av att samhället har blivit mycket råare, brutalare och mer själviskt.
Detta i sin tur har lett till att det överbeskyddande som jag nämnde har blivit väldigt överdrivet, till exempel får barnen inte cykla till skolan förrän de fyllt tolv år (Vafaan, vi cyklade till skolan när vi var åtta, ingen dog!), man ordnar "skolbuss" för de åtta- nioåringar som bor en kilometer ifrån skolan, det vill säga att en grupp barn i området samlas och ledsagas av en förälder till skolan (Men snälla, vi gick själva när vi var sju!), det är hjälmtvång vid pulkaåkning (Om man hade hjälm när man åkte pulka på min tid så blev man utskrattad - och ingen dog!) och så vidare.
Samhället har förlorat sin oskuld. Föräldramentaliteten har blivit överbeskyddande in absurdum. Det är tråkigt.
Vidare var vi ute själva med kompisar på gården från fyra års ålder (alla var inte fyra år det hade kanske varit en annan sak) det var en blandad grupp med barn från 4 till 7 år, men ändå, inga föräldrar satt uttråkade i lekparken och stirrade på sina telningar, inga föräldrar hovrade på balkongen, inga föräldrar satt klistrade i fönstret, barnen var ute helt obevakade tills det var dags att komma in.
Detta är otänkbart idag. Inte bara på grund av att föräldrar har blivit mer överbeskyddande, vilket till viss del är bra, utan mest på grund av att samhället har blivit mycket råare, brutalare och mer själviskt.
Detta i sin tur har lett till att det överbeskyddande som jag nämnde har blivit väldigt överdrivet, till exempel får barnen inte cykla till skolan förrän de fyllt tolv år (Vafaan, vi cyklade till skolan när vi var åtta, ingen dog!), man ordnar "skolbuss" för de åtta- nioåringar som bor en kilometer ifrån skolan, det vill säga att en grupp barn i området samlas och ledsagas av en förälder till skolan (Men snälla, vi gick själva när vi var sju!), det är hjälmtvång vid pulkaåkning (Om man hade hjälm när man åkte pulka på min tid så blev man utskrattad - och ingen dog!) och så vidare.
Samhället har förlorat sin oskuld. Föräldramentaliteten har blivit överbeskyddande in absurdum. Det är tråkigt.
2015-10-14
The big C-scare
Jag har haft en enorm ångest och oro de senaste 9 dagarna ty för en tid sedan upptäckte jag en knöl i mitt ena bröst, jag blev så rädd att jag nästan kräktes där i duschen och jag tänkte att nu är det dags. Jag gick till vårdcentralen och de remitterade mig till mammografi och ultraljud en vecka senare. Det var en vecka av oerhörd ängslan, av katastroftänkande och gissningar, ångesten hade fest och jag var den ofrivillige hedersgästen, skulle man kunna uttrycka det som. Samtidigt som jag ville att det skulle bli onsdagen den 14 oktober så ville jag det inte, därför att jag var så rädd för att det skulle visa sig vara NÅGOT, ja jag var nästan säker på att det var Något, för ni förstår; jag har inte undsluppit särskilt mycket i livet, hemska, horribla och otänkbara saker har hänt mig och därför förväntar jag mig inte att få stå över om man säger så, varför skulle jag få det, tänker jag, jag är inte skyddad bara för att jag har levt i helveten förut, ja, lite så.
Nå så kom då onsdagen den 14 oktober och i tidig morgontimma innan solen hunnit gå upp begav jag mig in mot stan, nervositeten var som rakblad i magen och jag kände det som om jag skulle kräkas, som om jag satt i en isolerad mardrömsbubbla där på tåget, avskild från alla andra i en svart värld av panik, min mor följde dock med mig, vilket hade en viss distraherande effekt men den var marginell.
När vi klev in på BröstCentrum började mina ben att skaka och när jag räckte fram remissen till receptionisten kände jag det som om jag var fullständigt ensam och isolerad och vansinnigt rädd, för nu, nu var jag här och om det visade sig att det var Något, då fanns det ingen i hela världen som skulle kunna hjälpa mig.
Man är inte kaxig i det väntrummet.
Jag behövde dock inte vänta länge, först blev det mammografi och när jag såg den kalla, vita maskinen mitt i rummet, den maskin som avgjort så många öden före mig och som nu skulle avgöra mitt, som ett slags maskinernas doktor Mengele, tänkte jag att där är den, CANCERMASKINEN, och jag höll tillbaka en reflex att kräkas rakt ut på golvet framför sköterskan. Denne utförde sitt jobb med distanserad professionalism och samtalade relativt lättsamt medan hon klämde fast mina bröst, vilket kändes lite fel på något sätt, för där stod jag med bröstet hoptryckt som en pannkaka mellan två skivor medan apparaten malande analyserade mitt öde och vi pratade om vädret.
När det var överstökat blev det ultraljud, jag fick ligga i några minuter på britsen innan läkaren kom in och jag tittade upp i taket med kaninblick och kallsvettiga händer, pulsen skenande i öronen och jag tänkte; jaha, nu händer det, det är nu jag kommer att få veta, att det är kört. Det är alltså så här det känns. Vad ska hända med min son? Alla kommer att bli så ledsna, jag orkar inte berätta det för dem.
När läkaren äntrade rummet började jag nästan gråta. Hon smetade in mig med sån där gel som man använder vid ett ultraljud för att skannern ska kunna glida bra, jag fick visa vart jag hade känt knölen och hon förde skannern ganska hårdhänt över nämnda område, "Jaha" sa hon "Skannern hoppar över något här ja" och jag tänkte: This is it. Hon vred skärmen mot mig och motvilligt vred jag huvudet mot den för att beskåda min dom, jag förväntade mig nästan att se skepnaden av en dödskalle på den lilla skärmen. Läkaren pekade och sa: "Här ser du att du har ett kluster av körtlar och där är det som du känt, det är en körtel som är helt ofarlig, i det andra bröstet har du en liten cysta men den är också ofarlig, det är en sån som alla kvinnor har, jag har själv haft en i 20 år" och jag bara: "Va? Är det säkert?" och ja, det var tydligen det och jag kunde inte hindra att ett strålande leende sprack upp i mitt ansikte samtidigt som en oerhörd lättnad sköljde över mig, blandad med skuld, för där fick jag ligga och le när andra legat där och gråtit, vad var det för rättvist med det? Varför förunnades just jag en sådan frisedel när andra blev dömda till något fruktansvärt? Hade jag ens rätt till att vara glad över detta?
Nå så kom då onsdagen den 14 oktober och i tidig morgontimma innan solen hunnit gå upp begav jag mig in mot stan, nervositeten var som rakblad i magen och jag kände det som om jag skulle kräkas, som om jag satt i en isolerad mardrömsbubbla där på tåget, avskild från alla andra i en svart värld av panik, min mor följde dock med mig, vilket hade en viss distraherande effekt men den var marginell.
När vi klev in på BröstCentrum började mina ben att skaka och när jag räckte fram remissen till receptionisten kände jag det som om jag var fullständigt ensam och isolerad och vansinnigt rädd, för nu, nu var jag här och om det visade sig att det var Något, då fanns det ingen i hela världen som skulle kunna hjälpa mig.
Man är inte kaxig i det väntrummet.
Jag behövde dock inte vänta länge, först blev det mammografi och när jag såg den kalla, vita maskinen mitt i rummet, den maskin som avgjort så många öden före mig och som nu skulle avgöra mitt, som ett slags maskinernas doktor Mengele, tänkte jag att där är den, CANCERMASKINEN, och jag höll tillbaka en reflex att kräkas rakt ut på golvet framför sköterskan. Denne utförde sitt jobb med distanserad professionalism och samtalade relativt lättsamt medan hon klämde fast mina bröst, vilket kändes lite fel på något sätt, för där stod jag med bröstet hoptryckt som en pannkaka mellan två skivor medan apparaten malande analyserade mitt öde och vi pratade om vädret.
När det var överstökat blev det ultraljud, jag fick ligga i några minuter på britsen innan läkaren kom in och jag tittade upp i taket med kaninblick och kallsvettiga händer, pulsen skenande i öronen och jag tänkte; jaha, nu händer det, det är nu jag kommer att få veta, att det är kört. Det är alltså så här det känns. Vad ska hända med min son? Alla kommer att bli så ledsna, jag orkar inte berätta det för dem.
När läkaren äntrade rummet började jag nästan gråta. Hon smetade in mig med sån där gel som man använder vid ett ultraljud för att skannern ska kunna glida bra, jag fick visa vart jag hade känt knölen och hon förde skannern ganska hårdhänt över nämnda område, "Jaha" sa hon "Skannern hoppar över något här ja" och jag tänkte: This is it. Hon vred skärmen mot mig och motvilligt vred jag huvudet mot den för att beskåda min dom, jag förväntade mig nästan att se skepnaden av en dödskalle på den lilla skärmen. Läkaren pekade och sa: "Här ser du att du har ett kluster av körtlar och där är det som du känt, det är en körtel som är helt ofarlig, i det andra bröstet har du en liten cysta men den är också ofarlig, det är en sån som alla kvinnor har, jag har själv haft en i 20 år" och jag bara: "Va? Är det säkert?" och ja, det var tydligen det och jag kunde inte hindra att ett strålande leende sprack upp i mitt ansikte samtidigt som en oerhörd lättnad sköljde över mig, blandad med skuld, för där fick jag ligga och le när andra legat där och gråtit, vad var det för rättvist med det? Varför förunnades just jag en sådan frisedel när andra blev dömda till något fruktansvärt? Hade jag ens rätt till att vara glad över detta?
Markus Birro har tydligen ett förhållande med en gift kvinna, personligen bryr jag mig inte, däremot tycker jag att det är lustigt att kyrkorna avbokar hans föreläsningar på grund av just det förållandet eftersom de tycker att han har syndat. Är inte det jävligt skumt? Jag hade uppfattningen att kristendomen baserades på kärlek och förlåtelse?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)