Den eviga gåtan

Är det Midsommardagen eller Nyårsdagen som är kungen av bakfylledagar?

Jag tror benhårt på Midsommardagen.

Bakfylla förresten; finns det någonting värre? Det var en retorisk fråga för självklart så skulle man välja en rejäl bakfylla framför ett cancerbesked, men nu är det bakfylla som jag vill skriva om, ok?

Således.

Man vaknar i en sorts förvirring (är jag fortfarande full?) som långsamt glider in i en gungande klarhet (nej, jag är gravt bakis). Man vrider huvudet några centimeter åt vänster och världen kränger till i ett smetigt vinglande och en bultande, intensiv huvudvärk exploderar inuti skallen, som om där inne satt en liten gnom som bara väntat på att man ska bli medveten så att den kan börja hamra på venerna inuti hjärnmembranen.
Man stönar till men det gör det hela värre. Man ligger som paralyserad i någon timme och riktigt känner hur kroppen gör revolt mot spåren efter giftet och man vet, med en allt mer sjudande ångest i mellangärdet, att det inte finns någonting som man kan göra åt saken.

Till slut vinner hungern mot plågan och man stapplar upp, kisande mot det vita ljuset som känns som glödande istappar i ens ögon. Man kokar lite kaffe och gör en smörgås och lägger samtidigt märke till att ens händer skakar kraftigt. Man sätter sig i soffan och kopplar på TV:n och tuggar långsamt på sin smörgås till ett gammalt avsnitt av Simpsons medan ångesten gör sig allt mer hemmastadd. Efter en stund tar det stopp. Smörgåsätandet alltså. Och ett vagt illamående börjar ge sig tillkänna. Man lägger sig ned och blundar. Kallsvett bryter ut i pannan. Man reser sig vimmelkantigt och hasar till toaletten därför att man tänker att om man bara kräks så kommer det att kännas bättre sedan. Man hukar på golvet över toaletten och hulkar, men ingenting kommer upp, desperat och vidrigt äcklad stoppar men ett finger i halsen och retar kräkreflexen.

Efteråt infinner sig en lättnad, men den är kort. Illamåendet är borta men lemmarna är skakiga, huvudet dunkar och ångesten gör en gråtfärdig. Man stapplar tillbaka till soffan och drar en filt över sig och förbannar sig själv för ens dumhet. Man önskar intensivt att man kunde göra det ogjort men hjärnan är fast i den inre sjögång som rödvinet har skapat inuti kraniet.

Man har lite tur och somnar. När man vaknar är allt en liten smula bättre, men tröttheten och mosigheten tynger ned de svarta påsarna under ens ögon och man vet att man är tvungen att gå ut och köpa pizza och chips och allt som har salt och fett i sig så man lufsar ned till snabbköpet i sina hängiga mjukbyxor, blek och glåmig, med håret på ända och lastar på sig kolhydrater och fett och kassörshen ler och vet att detta är en bakiskund.

Väl hemma äter man upp allting, på romerskt vis, efteråt känner man sig äcklig men ändå tillfredsställd. Resten av kvällen glor man i tystnad på någon dålig film för att sedan gå och lägga sig klockan 20:30.

Ibland ser jag en gammal lärare på byn, som jag hade ett tag i högstadiet och varje gång som jag ser henne känner jag raseri.

Hon var väldigt omtyckt både av elever och föräldrar, alla lovprisade henne, jag tyckte också om henne, tills en dag då hon höll ett litet föredrag inför klassen, en skildring som var menad att vara humanistisk och liberal om alla människors lika värde oavsett personlighetstyp, delar av det har fallit i glömska, men slutklämmen kommer jag att minnas så länge jag lever och den gick så här:

- ...så det jag menar är att det finns olika slags människotyper, det finns de som är svaga, som vi andra måste ta hand om, ja alltså människor som... Anna till exempel, Anna som är så tyst och blyg, så liten och rädd! Sådana måste vi värna om.

Djupt generad och väldigt kränkt önskade jag att jag hade kunnat försvinna i tomma intet där och då, men grym som verkligheten var så fanns jag kvar, fullt synlig i all min "litenhet" och alla i klassen tittade i tystnad på mig.

Varje gång som jag ser henne så tänker jag på det och hur hemskt det var av henne att göra så, att stigmatisera en redan utsatt människa, att förutsätta att det var så jag var utan att veta ett endaste litet skit om vem jag var inuti och vad jag hade tvingats gå igenom. 

"Vilken skenhelig subba du är" tänker jag varje gång jag ser kärringen "eller så är du bara djävligt dum i huvudet".

Hyacinternas liv

Hyacinthus orientalis

Denna blomma för alltid tankarna till Syrén, för den påminner om Syrén både till form och doft. Vilt växer den i Turkiet och Syrien (Syrien - Syrén!) föreställ er ett helt fält med Hyacinter! 

Lemmy's från Motörhead, sista ord var tydligen: "Good bye. Fuck it."

Det vill jag att det ska stå på min gravsten.

I går gä'ck ja ut på midda' iklädd min lilla catholic school girl-outfit.

Men låt er inte gäckas av den jungfruliga ytan, ty där under lurar en begynnande biceps. Ser ni den? Ser ni den??

Jag inser att min reaktion inte står i proportion till det inträffade, mina händer skakar så hårt av ilska att jag skriver fel på orden i mina sms, antagligen, eller nej, inte antagligen, det är den undertryckta ilskan som kommer upp till ytan över de fyra år av mobbing som Kommunen utsatte mig för, så jag försöker att stilla mig lite, men sedan tänker jag; varför då? Jag stillade mig i fyra år, inte bara inför mobbarna på Kommunen utan också inför sådana som NN och jag vill inte stilla mig något mera, jag vill få kalasartade utbrott och reagera med vitt ursinne, det har jag rätt till för jag är, faktiskt, också en människa. Sådeså.

Och återigen måste jag undra; varför är det ett återkommande tema i mitt liv att träffa på personer som vill berätta för mig vilket avskräde till människa jag är? Majoriteten av personerna i mitt liv är ju naturligtvis inte så, jag menar att jag med jämna mellanrum träffar på den människotyp som vill trycka ned mig och beskriva min oerhörda själviskhet, min respektlöshet, mitt slarv, min oförmåga att tänka själv, min äcklighet, min fulhet, mitt omoraliska leverne, min dumhet, min utnyttjande, snåla personlighet med total brist på hyfs och värdighet.

Jag upplever inte att jag är på det viset. Kanske har jag fel? Men jag tror inte det. Jag anser mig vara en ganska hygglig prick med sund moral och öppet sinne.

Jag förstår inte det här. Hade jag en terapeut skulle jag slänga mig ned på hens soffa och analysera detta fenomen.

Förstår ni det? Har ni någon teori? Det är ju i och för sig väldigt svårt för er att egentligen ge någon teori om detta eftersom ni aldrig har träffat mig i verkligheten, men lite grann känner ni mig faktiskt, via datorskärmen och via mina textade ord och jag undrar; skulle ni kunna kontakta någon och tala om för den vilken egocentrisk sopa till människa den är, hur utnyttjande och respektlös och vidrig? Om så; beskriv den personen för mig, hur skulle den vara för att ni skulle reagera på det viset? Hur skulle den ha betett sig?

Jag är inte nöjd med den här julen. Den blev inget bra.

Sedan följde en inte alltför snäll SMS-serie. Jag var inte nådig. Men även jag har rätt att reagera, ibland häftigt.

Jag orkar allvarligt talat inte. Jag vill inte prata med eller träffa människan något mer. Om våra världsbilder skiljer sig så markant från varandra så är det heller ingen poäng med att upprätthålla någon form av kontakt.

Ny egenskap att lägga till min lista av egenskaper:
*respektlös

Ja, det är N som är ute med anteckningsblocket igen och denna gång är det kokta fläsket stekt!! Jag har nämligen haft mage, JAG HAR HAFT MAGE, att lägga ut en bild på HENNES PAPPA på facebook!!!!!!!!!

Och nej: han är inte naken och dansar på ett bord, ej heller sitter jag i hans knä och håller i en skylt där det står "Det här är MIN pappa nu!", nej; han sitter vid ett bord bredvid min mor och äter julmat.

Förstår ni nu att jag är Lucifer personifierad? Förstår ni respektlösheten? Förstår ni vidden av min ruttna personlighet?

Ärligt talat: skulle ni gå i taket av något sådant?

Det där har alltid tett sig obegripligt för mig, för i en familj accepterar och älskar man väl varandra hur man än är och hur man än väljer att vara, eller vadå?

Det skulle ju vara jättemärkligt om jag skulle frysa ut mitt barn på grund av att han valde att i stället bli en hon, naturligtvis skulle det kännas väldigt konstigt och det skulle ta emot och skava i mina inpräglade normkanter men hur man än vrider och vänder på det så är det mitt barn som person som jag älskar och inte hans könstillhörighet.

Hur rättfärdigar dessa föräldrar detta för sig själva?

Dilemmat som uppstår när man via facebook upptäcker att en av ens vänner har rasistiska värderingar.

Ja, vad gör man då? Om det är en vän som man verkligen tycker om, någon som man i grunden vet är en fin människa med ett gott hjärta? Någon som man har känt jättelänge? Någon som alltid har stått bredvid en även när den verkligen inte behövde välja sida. Ska man blocka den ändå?
Det känns inte rätt att göra det, och det känns fel att låta bli.

Jag fylls av ett enormt vemod när jag ser hen dela artiklar, semi maskerade av skribenterna som icke rasistiska fastän vem som helst med lite förstånd förstår att så ändå är fallet. Det känns som att ha förlorat någon till den mörka sidan, någon som egentligen är god.

Det är svårt. Och sorgligt.

Och den dåliga smakens TV-jul inleds med... *trumvirvel* Kindergarden cop!

"Det är inte lätt att hitta någon som motsvarar mina förväntningar och är på samma intellektuella nivå, men Elitsinglar hjälper mig att hitta den rätta, utan att kompromissa"

Man ba: Eyyyy manneeeeen, ett förhållande går ju väldigt mycket ut på att kompromissa. Lycka till!

Sen när hon ej längre motsvarar hans förväntningar ba: "Du befinner dig inte längre på min intellektuella nivå, Elitsinglar kommer att hjälpa mig att slippa kompromissa. Med vänlig hälsning, Erik.

När den man är osams med sms'ar å man ba: jag orkar inte, och lägger telefonen med displayen nedåt i ett annat rum.
N har messat, ni vet hon sa ju att jag var snål och att jag utnyttjade henne bland annat. Jag orkar inte läsa vad hon nu skriver, jag förvånar mig själv genom känslan av att inte ens vara intresserad av vad hon har att förtälja, det enda som intresserar mig är att jag inte vill bli upprörd till följd av omotiverade kränkningar. Hade jag velat bli kränkt hade jag stannat kvar på kommunen.

Star Wars: The Force Awakens

Mitt betyg:...ja!

Bra jobbat Disney!

Sagokänslan är tillbaka, humorn är tillbaka, magin är tillbaka, verklighetskänsla är tillbaka, till skillnad från de tre datorspelsfilmerna (okej en och annan digital figur hoppar fram och stör emellanåt men det kan man leva med när det stora hela är bra).

Den var jättebra, och det kommer från ett harcore Star Wars-fan som har sett originalfilmerna så många gånger att en inte kan komma ihåg hur många.

Några saker finns det att kritisera dock, så spoiler alert:

Kan inte Imperiet komma på något nytt? Varför envisas de med detta med dödsstjärnan? Att Kylo Ren är Han Solo's och Leias son, man ba; det blir lite tröttsamt det här med den ständiga släktskapstråden.

Slut på Spoiler.

Jag ska se den igen för att se om jag ändrar mig men min grundkänsla brukar aldrig göra det, så, jag är nöjd!

Föräldrarna i min sons klass ignorerar mig, de hälsar glatt på- och pratar med mitt ex, men de beter sig som om jag inte finns, trots att jag är där tillsammans med den som de pratar med. Trots att jag står alldeles bredvid. De tittar inte ens på mig. Som vore jag osynlig. De svarar inte när jag pratar. De drabbas av partiell dövhet. Vad har jag gjort dem? Ingenting. Jag förstår inte. Det brukar inte göra mig ledsen, men idag gjorde det det.

Star Wars

Jag har en bra känsla vad gäller nya Star Wars, jag tror att det kommer att bli riktigt bra!

Filmkritikern på TV4 pratar om att den nya filmen inte är kliniskt digital vilket "konstigt nog känns mer realistiskt" man ba: eeeeh, så klart? De tre skamfilmerna, som enligt min mening borde raderas, är ju som att titta på ett datorspel = totalt själlöst och intetsägande.

A kan tydligen hela texten till reklamen mot alkohol, hörde plötsligt när jag stod och lagade mat:
"A de e ju de här me alkoholen, som på julfesten, drack du ens en snaps Janne, du satt där nästan helt nykter" och sen bara: "Mammaaaa? Va betyder nykter?"

Men jag måste ju säga att när jag väl lyckades knäcka koden så var och är det ju jättelätt
*nickar matematiskt*

Vem fan räknar ut sin månadskostnad på det här sättet i verkligheten??! Va? VA??!! Gör ni det?? NEJ JUST DET! Så försök förihelvete inte inbilla mig att det här är en formel som folk går omkring och använder en vanlig torsdag när de ska kolla hur mycket köttfärs de ska steka till spagettin, okej?! 
*skriker i vredesmod*

Till hjälp?? Det är väl snarare till stjälp era självgoda matematikförfattaridioter! 
*river sönder boken i skummande indignation, eldar upp den och grillar en korv över glöden - ställ upp en formel och beräkna DET era fån! Vadå? Ni sa ju just att formler var till hjälp - bevisa det nu då! *

Jag och A måste skärpa oss, vi konsumerar 1,5 liter julmust per dag. Light. Men ändå.

Fenomenet gäng som i kriminella gäng som "äger" olika kvarter, så som exempelvis i USA, de är liksom ba; Hej, vi är några snubbar och det här kvarteret är vårt! Om ni kommer hit så spöar vi upp er!

Å man ba; Gud så ni grabbar hittar på tokigheter, ska inte ni vara hemma hos mamma och pappa nu när det är mörkt?

Dom ba; Vi är vuxna män!

Man ba: Eeeh... hursa?

Dom ba: Vi är vuxna!

Man ba: ... åååkej... ni är alltså vuxna män med både skägg- och könsbehåring och det ni gör är att slåss med andra män om olika kvarter som ni egentligen inte alls äger?

Dom ba: Ja.

Man ba: Varför gör ni så i stället för att vara just vuxna män och arbeta och skaffa familj?

Dom ba: ...på henne hon är vår fiende!!!

644 e, ditt lilla äckel, det tog 45 minuter innan jag slutligen knäckte dig, hur känns det nu då? Jag frågade: Hur. Känns. Det. Nu. Då? Va? SVARA MIG!!! AHAHAHAAAA! *skakar knutna nävar i luften med fradga runt munnen, sliter därefter av mig ögonbrynen*

                                                                                         

Venus vandrar sin tysta ban.

Denna himlasyn mötte mig när jag steg upp i gryningen för att göra frukost till min son, det ni betraktar är således vår naturliga satellit Månen och vår närmsta grannplanet Venus.

Nu ska jag inte börja tjata om Venus igen, men får inte ni också en slags kuslig svindel när ni tittar på den där lysande pricken och tänker att det i själva verket, i detta nu, är en planet i ungefär likadan storlek som jorden med tjocka vita moln, på dess yta är det 400 grader varmt, det regnar svavelsyra och diamantstoft, himlen är gul och marken är brun och ser ut som den gör här på jorden i en förtorkad öken med skiktlager av förbränd sten; en hel värld, en främmande, bisarr och öde värld där ingen människa någon har satt sin fot, och den roterar där i tystnad bara en kort bit ifrån oss i sin bana runt samma sol, ja känner ni svindeln?

Det är tråkigt med bara bilder.

Dagens interaktiva barn;
- Men vill du att vi köper en kalender till julkalendern på TV?
- Va ska man göra me den då?
- Man tittar på julkalendern på TV och sedan öppnar man en lucka.
- Va e de i luckorna då?
- Eeeh, bilder, alltså på något som har hänt i programmet, en ledtråd kanske eller så.
- E de bara bilder i den?
- Ja. Ska vi skaffa en sån?
(Tänker)
- Nä. De e ju jättetråkit me bara bilder.

Jag kanske skulle ha varit med i The Bachelor, bara för att jävlas, liksom? *gnisslar elakt*
Fast Pär Nilsson hade inte gillat vare sig mig, mina livsval eller min familj, jag tolkar honom som klippt och skuren direkt ur match.com-normen, det vill säga någon som med kaninpuls vill tillhöra överklass-Svensson-kulturen, någon som skräms av alternativa tankesätt, någon som har ångest över val av badhandduk eftersom om han väljer "fel" så kommer andra normare tänka saker om honom på badstranden gud förbjude!

Jag driver inte; en jag var tillsammans med i 6 månader, fråm match.com, han led av handuksångest. På riktigt.

Eller så badar jag i ett kar till bredden fyllt av mina egna fördomar och förutfattade meningar, fast jag tror inte det. Jag brukar ha rätt om sådana saker.

Okej jag erkänner: egentligen är jag djupt förälskad i och psyksjukt besatt av The Bachelor Pär, jag har köpt en brudklänning och skickat honom tre av mina avhuggna tår - jag förstå inte varför han inte svarar mig???!?!?!?!?!??!? Svara mig Pär! SVARA MIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Vi ska ju gifta oss!! Vi är själsfränder! Förlåt för att jag dödade din hund och åt upp hans vänstra framtass med brunsås och potatis men han stod i vägen för vår kärlek! Det förstår du om du känner efter i djupet av ditt hjärta! Min älskade!!!! Kära, älskade Pär! Vad tycker du om armhålehårtussen jag klistrade på din dörr till din födelsedag? Jag hade inte tvättat armhålan på sex månader, allt för att den skulle dofta precis som jag och doften skulle tränga in i ditt medvetande och påminna dig om mig! Du sover väl med den bredvid dig? Jag håller på att sy en nallebjörn till julklapp, den ska jag stoppa med mer armhålehår och även med hår från "där nere" hihi! Det blir en sexig överraskning!
Varför har du skickat polisen på mig? Jag menade bara att visa hur brinnande röd min kärlek till dig är när jag smetade in ditt sovrumsfönster med grisblod och pressade mig naken mot rutan, känner du inte detsamma???? HUR VÅGAR DU?!?! Efter all denna tid!!!! Efter allt det som vi har varit med om tillsammans Pär!!!! Din jävla kukskalle till röv! Men hämnden är ljuv, vänta du bara, du ska bli serverad din egen grillkorv lindad i bacon med gurkmajonäs till! Älskling! Jag älskar dig ju, det förstår du väl? Va? VA? SVARA MIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nejrå.



.

Stormen rister och river vildsint i träden utanför, som vore den ursinnig, till bredden fylld av rättmätig vrede inför människans högmod.

Men tror ni att de två störande trädjävlarna som skuggar mitt fönster blåser ned? Neeeeeeeej!

Varför tittar jag på det då om jag inte står ut med det? Tja, det är som när man åker förbi en bilkrasch; man vill inte glo men man kan inte låta bli.

Hörrni jag måste berätta en sak; jag har det så jävla bra just nu. Allting är... så sjukt bra, både ekonomiskt och emotionellt och psykiskt och förhållande-mässigt.

Tjejerna berättar allt

Jag har "The Bachelor, när leken blev allvar - tjejerna berättar allt" på i bakgrunden och med jämna mellanrum måste jag gömma ansiktet bakom en kudde och högt nynna: NA NA NA NA NA JAG HÖR INGENTING! Det är som... som ett möte i en högstadieklass där tjejerna vill vara den mest populära inför skolans hunk och mobbar ut varandra, vart hittar de de här människorna??

Är vuxna människor så här? Snälla säg att det inte är så!!!!!!!!

Nobody's wife

Vad hände med den Anouk? Kom tillbaka!

Vad är det för heltäckningsmattpsykos som rår i stor Britannien?

Och hörrni grabbar; ljug nu inte, ni uppskattar också en annan snubbe som han är het. Förneka inte.

Ibland funderar man, på huruvida man är bisexuell eller inte, sedan tänker man; varför måste jag sätta en etikett på det? Kan jag, som kvinna, inte uppskatta skönhet och sexighet hos de av mitt eget kön utan att vara någonting särskilt eller kanske alla möjliga saker? Jo.
Jag finner mig själv ofta tänkande: "Oj, vad het hon är!" jag verkar särskilt gilla snygga ben på andra tjejer, och jag menar inte anorektiska pinnar, jag menar välsvarvade spiror, gärna lite tränade, men inte för mycket, det är otroligt sexigt.

Jag har dock svårt att föreställa mig sexuellt umgänge med en annan tjej, den tanken får inte igång mig, den lämnar mig oberörd, så antagligen är jag inte vad de kallar bisexuell, men som sagt; etikett-schmeschikett.

Bostons

Herregud, jag måste skaffa en hund!

Lyssnar på låtar och gråter, som ett emo.

Why did you not tell me?
I could have fixed you.

Varför får jag ont i tinningarna när jag har kalkylerat matematik längre än 30 minuter? Är det där matematikkörtlarna sitter? I tinningarna?

När jag gick i grundskolan, mellanstadiet och första delen av högstadiet, tjatade lärarna på mig att göra någonting av mitt skrivande, det blev aldrig så därför att jag förlorade självkänsla och hopp och what ever, det fanns ingen i min vardag som stöttade mig, snarare tvärtom. Idag känner jag mig som ett misslyckande som har haft en stor talang i min hand och bara låtit den glida ned i den bajsfyllda toaletten. Och det är ju ingen annans än mitt eget fel. Är talangen förlorad eller bara förträngd?

Premenstruell depression eller premenstruell aggression, det är att välja mellan pest eller kolera. Ehuru en kan ju på något vis kanske lite grann föredra aggressionen eftersom den är agerande medan depressionen är förlamande. Någotdera är emellertid bajsigt.

                     B A J S I G T !