Och idiotin brer ut sig över landet, som en smutsig och blöt yllefilt av ignorans, sexism och lynchmobbing.

För övrigt tillhör jag inte någon annan än mig själv och jag vill inte förknippas några "vikingar" som är så enastående dumma i huvudet att en daggmask i jämförelse ter sig som ett rent geni.

Alltså, det är någonting som folk inte verkar förstå, och det är att jag är positivt inställd till mitt ex, mitt barns pappa, folk verkar bli chockade över att jag bryr mig om honom, de verkar tolka det som någon slags romantisk förklaring, de verkar bli helt ställda över mitt öppna stöd gentemot honom, detta förbryllar mig och förfärar mig: vi har avslutat vår romantiska relation, men vi har ett barn som är en produkt av oss båda, och detta barn älskar oss båda, ovillkorligen, därav kommer jag alltid att stödja och främja den andra delen av det som är mitt barn; mitt ex, är det verkligen så konstigt?

Mitt barn älskar oss, vi är hans byggstenar, hur skulle jag kunna ta mig rätten att förakta den andra delen av honom? Det är ju omöjligt, eftersom jag älskar mitt barn och därmed allting som han är.

Jag förstår inte.

Instant karma

En av mina John Lennon-favoriter.

Eeeh hej å saker, ja måste bara säja en grej å de e att vettis e den dummaste i världen. Om vi doggs fick bestämma så skulle alla vettisar bara bårt, för dom e så sjukt dumma asså, dom klämmer på oss och sticker på oss å vi tycker inte om dom, dom e elaka å jör konstiheter på oss. Vi hatar vettis. Åkej. Hej då.

Ett kretslopp av godhet

Jag önskar att jag var en rik företagare om var med i "Undercover boss" och som kunde ge livsförändrande gåvor till människor som verkligen behöver det, för det är det enda som betyder någonting, det är det enda som man tar med sig när man går, det att ha gjort någonting, stort eller litet, för sina medmänniskor och tänk att få ge någon någonting som förändrar allt för dem, det måste kännas tusen gånger bättre att kunna göra det än känslan av att köpa den där första lyxbilen, och den goda gärningen sprider sig sedan liksom ringarna på vattnet och så har man skapat ett kretslopp av godhet.

Hear the rebel yell!

Jag har en mapp på mitt skrivbord som heter "Skensök" i vilken jag sparar de arbeten som jag skenöker därför att jag är tvungen till att söka dem för att kunna få a-kassa.

En rebell i det tysta!

Tror ni att mattekursen kommer att starta den 15 februari?

NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ !

Arbetsförmedlingen tvingar en till att söka minst 15 arbeten i månaden, det spelar ingen roll vart i Sverige dessa arbeten finns eller att man kanske inte vill ha en sådan typ av arbete eller ej. A-kassan tvingar en till att söka 20 arbeten i månaden på samma premisser. Grundbeloppet från a-kassan är max 14 000 kronor i månaden, efter 150 dagar sjunker det till 12 000 kronor. Har en inte sökt 35 arbeten under en månad så förlorar en sin ersättning.

Säg då att en tvingas till ett jobb som en inte vill ha men man tar det därför att man är tvungen och en på det jobbet till exempel blir vuxenmobbad (som jag blev på mitt förra arbete) eller på annat sätt vantrivs eller har det dåligt, vad har en då för val? Om man säger upp sig själv får man ingen ersättning. Till socialen går man bara om man är i absolut yttersta nöd och det är inte säkert att man kan få socialbidrag ens då.

Vidare kan man vara tryggt anställd men fara illa på arbetsplatsen, ej heller då existerar det något annat alternativ än att sjukskriva sig, ty arbetsgivaren och de olika kassorna och förmedlingarna är ens godsherrar och man har att stå med mössan i hand och i tystnad uthärda vad än de kastar på en, eller att åka ut på backen.

Är det konstigt att sjukskrivningarna ökar? Och de ökar inte för att folk är lata och vill ligga på soffan och spela datorspel på statens bekostnad, de ökar för att människor sitter fast mellan två myndigheter och mer eller mindre är deras egendom. Ingen tjänar på att tvinga folk till saker, hur man än vrider och vänder på det, hur mycket man än kontrollerar, straffar, hotar eller stressar så fungerar det inte att pressa människor till åtgärder. Det gjorde man på artonhundratalet. Nu är det år 2016.

Jag har hoppat av den där matematikkursen, för även om jag skulle kunna gissla mig igenom tre månader av horribelt obehag, ångest och plåga så skulle jag inte få godkänt av röven till lärare, dels på grund av att hens främsta syfte i livet är att kväsa och förstöra för sådana som jag, och dels för att jag bara behöver tänka på hen för att mina spärrar ska poppa upp, och del därför att jag inte vill göra så mot mig själv igen, jag vill respektera mig själv genom att välja att inte tvinga mig till hemska situationer.

Problemet som uppstår är då strikt ekonomiskt, men jag har sökt a-kassa och när jag gjorde det så såg jag att man via dem kan ansöka om att få studera med bibehållen ersättning = inget studielån. Det är ju helt fantastiskt om det kunde bli så för mig, så inte för att låta som en väggklyscha (ve fy spott fräs!) men detta onda förde någonting gott med sig och kanske är det så ibland att onda saker sker av en anledning för att man ska kunna upptäcka någonting bättre.

Så. Nu måste jag gå och våldtäktsduscha efter denna vägg-ords-orgie. Hörs.

Tycker ni att jag överdriver? Med matteläraren alltså? Själv tycker jag inte det. Jag sätter inte min fot hos den människan igen. Bara åsynen av hen gör att mina blockeringar uppenbarar sig i min hjärna och det är inget som jag bara kan komma över eller tänka mig förbi, inte när någon är i mitt ansikte och nedvärderar mig, för att jag ska kunna klara av matematik behöver jag någon som är pedagogiskt uppmuntrande och som förstår att man lär på olika sätt och att man behöver repetition, jag behöver inte en gestapoliknande figur som ryter ut olika formler så snabbt att man inte hinner uppfatta vad människan säger och som sedan blir arg och nedlåtande för att man inte förstår eller hänger med, jag behöver ingen som njuter av att utöva sin lärarmakt genom att förminska sina elever och få dem att leva i skräck för ett Icke Godkänt.

Okej?

Sedan kan man ju verkligen undra varför jag var den enda i hela gruppen som var tvungen att göra ett diagnostiskt test? Var inte det särdeles konstigt? Hur kunde människan avgöra att just jag är en idiot som måste testas och tvingas till att göra ett prov, inför alla andra, medan ingen annan behövde? När människan aldrig hade sett mig eller min förmåga någonsin förut i hela sitt liv?

Kan det bero på det klassiska fenomen som jag tidigare har dryftat i denna blogg: att jag ofta inte behöver göra någonting alls för att trigga osäkra personer vars enda sätt att känna självförtroende är att trycka ned någon som utstrålar lugn och säkerhet?

Ty de enda ord som utbyttes innan jag och bara jag fick göra testet var följande lilla dialog:
Hen, militäriskt gormande:
- Du! Du är ny! Vem är du?
Jag, tänkande "Jösses männska, lugna ned dig":
- Jag heter Anna och jag ska gå delkurs tre.
Hen:
- Har du boken?
Jag:
- Ja. Det är den här, eller hur (håller upp den)
Hen, tyst under ett ögonblick:
- Ja.

Sedan stolpade hen fram med ett test som hen slängde ned på bordet:
- Här! Jag måste veta vilken nivå du befinner dig på!

"Konstigt" va?

Världens sjukaste matematiklektion.

Idag var jag på den sjukaste matematiklektion som jag har haft sedan jag var sju år och blev mobbad av min egen fröken.

Det började med att lärarhen marcsherade fram och daskade ned ett prov på mitt bord, trots att jag hade sagt att jag skulle börja på delkurs 3, jag tänkte att okej jag gör det väl då, det kanske är rutin att förfara så på det här stället.

Medan jag började skriva började hen undervisa med en hätsk och onödigt dominant ton, som om hen var intill döden led på att lära ut till idioter. En elev kom för sent och fick en hånfull uppläxning av läraren om att eleven borde göra som hen själv och ta pendeltåget för det var minsann ingen ursäkt till att komma för sent bara för att man inte hittade någon parkeringsplats.

Mina matematikspärrar sa i detta läge "Hej!" och gjorde sig hemmastadda i mitt huvud, följden av det blir att jag inte ens kan räkna ut vad 6*7 är, således fick jag massor av fel på testet. Lärarhen stolpade fram och tittade på resultatet, såg sedan på mig med en föraktfull min, sedan började hen att rätta det, högt och inför alla de andra; "Nej! Fel! Men herregud! Vet du inte att... (snabbrabblar matematisk formel" och jag kände hur mina öron långsamt blev röda och indignationen steg i mitt bröst "Jag blev lite stressad av att göra ett prov det först...", började jag, "Det är inget PROV" avbröt hen och såg nedlåtande på mig "det är en DIAGNOS", jag bara såg på hen "Å.. kej..." fick jag fram, helt peplex. Hen snörpte på munnen och stolpade tillbaka till tavlan "Jaja" sa hen "Du får själv bestämma om du ska gå här eller gå om alltihop!".

Sedan visade hen för en annan elev hur man ställer upp addition och när han inte begrep hens auktionssnabba icke-förklaring utbrast hen: "Men seriöst! Kan du inte bas-matematik?? Jag förklarade det ju just!".
Jag vet inte vad som flög i mig men jag bad hen att visa hur man ställer upp division, antagligen ville jag punktmarkera hens beteende på något vis eller så var jag bara i chocktillstånd över att plötsligt befinna mig i första klass igen. "Ge mig ett tal!" röt hen fram "Okej... 73 delat på 4" svarade jag, hen såg på mig som jag vore den dummaste människan i hela världen "Men HERREGUD! Det där var ju MULTIPLIKATION!!!" gormade hen. Nu började det koka inuti mig samtidigt som jag kände mig utskämd och förnedrad "Men ta något annat tal då!" ropade jag och sedan reste jag mig upp, tog mina saker och gick.

Hen stannade vid mig en stund senare när jag stod utanför receptionen för att byta kurs och frågade "Mår du bra?", "Ursäkta?" svarade jag "Du såg så konstig ut på lektionen, du blundade och höll på, men kanske ser du ut så när du lyssnar" jag bara stirrade på hen som om hen vore från planeten Mars tills hen gick iväg.

När jag en stund senare skulle handla på ICA var jag så upprörd och tankspridd att jag råkade ta fram miniräknaren när jag skulle betala, ty hens beteende var på pricken som Kommunens och tydligen är jag långt ifrån botad från mobbningen, dock har jag vad det verkar kommit till en punkt där jag är kapabel till att resa mig upp och gå, vilket det på kommunen tog 4 år innan jag gjorde.

Jag kan inte bestämma mig för om det är bäst med eller utan lugg.

Luke Skywalker in The Force Awakens be like:

Närå.

Nej, jag har inte gjort ett misslyckat försök att skära huvudet av mig, det var doggen som i sin exaltation över att jag kom hem, rev mig på halsen.

Jag inser att jag fortfarande har kvar min bloggvän Lina på min lista, ibland tittar jag in där, som om jag någonstans inom mig förväntar mig att där en dag ska finnas ett inlägg som lyder ungefär: "Gick ni på det?? Jag är inte död, jag ville bara göra en paus från bloggen!", men det kommer aldrig att komma ett sådant inlägg.

Jag önskar att hon hade låtit sina gamla texter vara kvar, för genom dem kunde man följa en lång resa av ofattbart mörker men också av knivskarp humor och ett komplext, avancerat intellekt som både fascinerade och skrämde.

Jag önskar också att hon själv hade haft förmågan att förstå vilket oåterkalleligt slöseri det vore att göra slut på den resan, men det hade hon inte, och det är det mest sorgliga av alltihop.

Läs denna lysande analys:


Vilken framtid vill vi ge våra kvinnor?

Jag är verkligen intresserad av Fredriks svar på detta, fast antagligen är det väl: Håll käften din rövknullare och gå och bli fistad av en neger med hästkuk!!!

Därför att för sådana som Fredrik handlar allting alltid och uteslutande om en sak: kuk. I detta fall är det negerkukar som hotar Fredriks egen kuk. Detta får inte ske. Endast Fredriks kuk får vara framme oinbjuden och daska runt på kvinnor, för det är helt okej. Det är hans rätt som ku... eh jag menar man. Så kom inte här era jävla asylbarn och kleta med er försats på VÅRA kvinnor!! Det är ju enbart oss berättigat! Kvinnorna i det här landet är våra och vi väljer att ge dem våra kukar, detta vill de ha, det har vi förstått, för femtio nej betyder ett ja, det fattar ju alla att kvinnor jämt ska linda in saker och hålla på, så; ut ur vårt land och låt oss kuka oss ifred!

Eeeeemm... hej å grejer... eeeeh, a, de e så här va att de här e min flicka nu, så ja ska va intill henne, eller helst på henne, hela tiden, annars blir ja olyckli, a, å om någon kramar henne eller e nära henne då kåmmer ja å håppar upp å tränger mig emellan dom, för ja blir så väldit sotis åm nån e på min flicka, då ska dom bort å ja ska va på henne.Så de så. Åkej. Hej då.

0 mg.

Idag blir det den första dagen på 0 mg. Eftersom 50 mg. är som en fjärt i rymden så kommer det inte att bli någon större skillnad. 

Sammanfattning av min nedtrappning: 

Jag har upplevt gungningar, som om mitt medvetande var en liten båt på ett inre hav i full storm. Jag har varit lite dålig i magen. Udden på alla känslor har kommit tillbaka, vilket känns både jobbigt; som om jag har blivit lat av att inte behöva relatera till dem fullt ut, men också härligt och intressant, på tal om intressant; det som jag är intresserad av har fått ännu en dimension av intresse som känns fascinerande.

Jag var jätterädd för att mina sociala problem, fobi, eller vad en vill kalla det, skulle återvända, men det har det inte gjort, således har jag bearbetat bort det med medicinen som plattform, vidare var jag rädd för att depressionen skulle återvända, men det har den inte gjort. Jag kan nog förvänta mig att den kommer att återvända någon gång, eftersom min hjärna har blivit programmerad på sådant vis till följd av uppväxtmiljö etcetera, men det gör ingenting, det accepterar jag som en del av mitt liv.

Så. Tja. Det var allt.

Knas Toklund levererar.

Då kör vi nästa del då.

Eeeemm... hej å saker. Efter gårdagens strid om såffan, eller asså ja måste ju testa om flickan fortfarande e flockledare, så ja lixåm håppa upp på henne på såffan å försökte bestiga hennes ena arm, eeeem... de gjorde ja typ sju gånger å så, för ja e sjukt envis, men ja vann inte de gjorde hon, så idá e ja supergosi å snäll å följer efter flickan på toan till å mé å ligger där vid hennes fot när hon gör konstia saker me sin huvudpäls i spegeln. Åkej. Hej då.

STJÄRT!

Inser medan jag står i den mol tysta kön till registreringen för matematikstudier att det inte var någon bra idé att på mobilen ha den ringsignal där jag argt konstaterar "STJÄRT! ". Fatta det pinsamma men också väldigt roliga när en röst i väskan plötsligt och argt börjar ropa: "STJÄRT! STJÄRT! STJÄRT!".

Resting bitch face

Jag har något som tydligen kallas "resting bitch face" och detta ger upphov till att främmande män, alltid och bara män, tar sig friheten att stanna och säga: Vad SUR du ser ut! En söt tjej som du ska vara GLAD, le lite vetja!" Jag antar att de tycker att jag ska ta det som en komplimang. De tar sig inbland även friheten att härma min gångstil genom att illustrera vad som verkar vara militärisk, argt marscherande.

Det är inte alltid som jag orkar svara dem, när jag var i övre tonåren och yngre tjugoåren ropade jag alltid "Men håll käfteeeeeen din KUK!", idag brukar jag stanna, titta på dem i någon sekund och sedan fråga; "Är du utvecklingsstörd?".
Ty det gör mig galet förbannad att de tror att det är helt okej att kommentera mig och göra narr av mig, bara för att jag har ett internt könsorgan men ej beter mig, går eller ser ut så som de anser att någon med sådan könskonstruktion borde göra.

Jag och doggen utför en strid om soffan. Soffan är nämligen min eftersom jag är flockledaren. Doggen har fått för sig att den ska ta över rollen som flockledare och hoppar med jämna mellanrum upp, olovandes, och håller fast min arm med framtassarna och försöker bestiga den. Då reser jag mig upp pekar på golvet och säger bestämt "Ned!" och då hoppar den ned. För att sedan hoppa upp igen. Och igen. Och igen. Fast nu gav den sig, tror jag i alla fall. Det fina med doggs är att de inte är långsinta eller tar illa upp om man är sträng eller dominant. I doggarnas värld är det så det är; någon måste inneha ledarpositionen. As we speak står doggen nedanför soffan och betraktar mig, antagligen analyserar den min roll som flockledare.

Nu la den sig dock på golvet så jag antar att jag var slaget.

Gunilla Persson från programmet "Hollywoodfruar" har noll självinsikt, hon begriper inte att alla tycker att hon är sjukt pinsam och bisarr när hon gör sina shower och filmer, hon kör bara på som en ångvält och det måste vara väldigt skönt att vara beskaffad på det viset. Jag själv har nog blivit given en för hög dos av självinsikt och det vore kul att bara kunna köra på, liksom Gunilla, utan att reflektera så mycket över det som jag gör.

Ledans gång

Jag upplever denna dag som småtrist. Jag fungerar effektivt men ändock vilar det ett missmod över mina hjärterötter. Varför? Vädret är som en blöt yllevante över världen. Fuktig, droppande och obehagligt slaskkall mot huden. Jag har en svag men ihållande värk någonstans innanför vänster tinning. När jag har uträttat mina ärenden har jag bara att stirra rakt fram, ut genom fönstret på det gråa moset där utanför.

Så kommer det en liten dogg traskande och ser på mig med sina milda, runda ögon och frågar på sitt doggvis om den får hoppa upp i soffan och ligga bredvid mig. Det får den. Den hoppar upp och sitter en stund och tittar på mig, klokt och liksom full av visshet trots att den tillhör sin egen art och inte min. Den vill bli klappad en stund och kliad på halsen, som den tycker om, det är därför som den sitter där och betraktar mig, men kanske också för att den känner min leda och vill visa sin närvaro för mig om tröst. Så jag kliar och klappar den lite grand och sedan lägger den sig tillrätta alldeles intill mig och delar med sig av sin värme mot mitt lår.

Ingen reaktion har pådyvlats mig som följd av mitt fasansfulla facebooktilltag. Allting är tyst under solen. För tyst. Kommer det en påse hundbajs med posten kanske? Den som äter lever får se. Nu äter jag ju inte lever, så jag får då inte se, om nu inte leverpastej räknas?

För övrigt står det en lånad Knasfia Lundström på min soffa och morrar åt inbillade faror som bara hon kan höra där utanför. Hon må vara en Toka men fattar ni hur mycket jag älskar den där hunden? Jag älskar henne!! Hon är veritabelt underbar!

 I går tog jag bort henne från fejjan. I facebookspolisernas värld är det det värsta man kan göra. Så även i livspolisers liv. Ännu har ingen reaktion kommit, kanske kommer det inte någon, vilket skulle förvåna mig, men eftersom jag är Anti-Krist så lär hon väl inte bli förvånad.

Tänk att en sådan hemsk människa som jag ens kan vandra omkring på jorden helt ostört? Jag som postar bild på hennes pappa på facebook, herregud, 6 miljoner mördade judar under II världskriget står sig väldigt litet jämför med det.

JAG ÄR OND. Akta er för mig.

En blek vintersol stiger över världen och Kim Jong-Un detonerar en vätebomb i Nord Korea.

Kan ingen stoppa den där galningen? Han är som en förvuxen nioåring som leker med väldigt farliga leksaker och ingen vågar uppfostra honom.

Om man tänker på det så är diktaturer ungefär som en skola som har tagits över av ett litet gäng mobbare som utövar sin makt över resten av eleverna genom hot, våld och trakasserier och som förstör utbildningen och framtiden för alla, inklusive för sig själva, och som utgör en stoppkloss och en fara för alla andra skolor runt omkring.

Naturligtvis är det mycket mer komplicerat än så, men när det kokar ned till kärnan så är det ungefär på det viset: ett litet gäng som förstör för resten.

Sett utifrån, säg från en utomjordings perspektiv, så undrar man varför inte den stora massan bara: Nej, Dra åt Helvete. Och störtar mobbarna. För det är hos folket som den verkliga makten finns och varför låter man en liten klick idioter inskränka den makten?

När man hårdrar det alltså. Mobbing och diktaturer är en lika komplex företeelse som människan själv.

Nu har jag för ovanlighetens skull bakat bullar, jag har gjort det tillsammans med barnet, sedermera fick barnet och hans vän nybakta bullar och varm choklad efter det att de återvänt från pulkabacken, så nu är jag väl godkänd hos De Heliga Familjelivs Mammorna (DHFaM). Nej just ja; jag sa "Jävla muttbulle!" till en bit deg när den ej ville lossna från smeten och när barnet knådade degen sa jag att han skulle banka den hårdare, banka som om det vore ett ansikte tillhörande någon han var arg på och sedan fick han åka i backen UTAN HJÄLM!!!!!!!!

Ja, ja, det var ett kort medlemskap i DHFaM.

Hej då julgranen.

Det började som en fin dikt. Sedan spårade det ur.

Nattens lock lossnar försiktigt från sina gångjärn och ger rum åt dagen.

Jorden vrider sig tyst.

Hej då små kineser, säger solen.

Låt era risbollar mogna i månskenet.

Hejsan vitansikten.

Vad har ni för er idag, smörjer ni in er med brunkräm?

Inte. Det gör jag. Men det ser ni inte.

Tyst, sa Andromeda och glittrade med sina juveler till stjärnor.

Någon petar sig under nageln i Tyskland.

En annan i naveln i Ghana.

En tredje i röven i Ungern.

Alla är vi lika under solen.

Överinformationens samhälle

En reklamfilm visar ett nytt bilmärke och inuti karossen (heter det så?) finns det på panelen som en slags i:pad som visar väder, senaste nyhetsrubriker, aktiekursen, almanacka och facebookstatus.

Jag tänker: behöver man ha vetskap om allt detta medan man kör bil? Är inte världen en smula överinformerad? Vem känner egentligen en skriande behov av att ständigt veta vindriktning, status på  världens bomullsproduktion, senaste trenden inom kanlekryddning, fotstatistik i Indien, pris på skruvdragare på olika byggvaruhus samt levertemperatur?

Bara för att man kan informera betyder det inte att man ska informera, hela tiden, om allt och ingenting. Det är bara en stressfaktor för hjärnan.

När man vaknar 03:45 och inser att man inte kommer att somna om: Toppen. Nitton vakna timmar att stå ut med mina känslor i stället för tolv.

Nej då, så farligt är det väl inte. Men lite grann så.

Mat Tina filosoferar: "det är något särskilt med ost som smälter, det är som att titta in i en brasa, man kan inte sluta titta, det är hypnotiskt."

Man ba: Äh. Nej.

På den positiva sidan finns att hon svär som man brukar säga att en rörmokare gör. Det är fint. Det gör jag också.

Lamotte

Vart har ni svenska feminister tagit vägen?



Jag förstår inte vad han dillar om, men antagligen är han sur på bristen på respons på sina egna texter snarare än på att feminister skulle vara ignoranta vad gäller hederskultur etcetera.

Hej, hej, (mörk röst) jag har en penis därför kommer jag här och berättar hur allting egentligen ligger till!

Hur kan väldigt många programledare vara så överentusiastiska utan att gå på Imovane?

Det är frågan som jag ställer mig i mörkret innan gryningstimman, medan jorden långsamt rör sig genom alltet och Mat Tina tar fram tre feta oxsvansar och maniskt lovprisar dem medan hon väntar på att oljan i gjutjärnspannan ska börja fräsa.

Syntax Error

Det blir Syntax Error i min hjärna när jag föreställer mig Ernst Kirchsteiger ha sex.

Inte för att det är något som jag brukar ägna mig åt, att tänka på att Ernst Kirchsteiger har samlag alltså, det var mer en sådan där plötslig tanke som hjärnan älskar att plåga en med, med fördel i strikta situationer, som när man till exempel sitter på ett jobbmöte och plötsligt får en bild av någon vid mötesbordet stånkande som en brunstig oxe och man bara: NEJ: BORT. Men hjärnan hör ju att här ska vi inte sluta med någonting, nej nej, nej nu lägger vi på lite scenarion också! Gärna chefens orgasmfejs!

Jaha. Är det bara jag? Eeeeuuuummm... *visslar en truddelutt* amen dåså, eeeeh, det var trevligt att tjöta lite... *backar mot dörren*

Varför har de i USA (i filmer i alla fall, höhöhö) svensexa/möhippa dagen innan bröllopet? Vem vill vara bakfull på sitt bröllop?

Nej jag vet att man inte är tvungen att dricka, men ni fattar.

Folk som får jättejobbiga utsättningssymptom vid nedtrappning av Sertralin har antingen trappat ned för snabbt eller slutat rakt av eller så har de inte använt medicinen som en plattform till att lösa de problem eller processa det som behövde bearbetas medan de tog medicinen; problemen finns alltså kvar och de hemska känslorna kommer tillbaka.

Fysiska symptom är vanligt; jag känner till exempel yrsel och kan bli lös i magen, men det går över efter någon dag och det känns inte skrämmande.

Sertralin är inte någon substans som man blir beroende av.

Fatta.

Top gun (i detta nu på TV 4) en studie i stereotypisk överproduktion av testosteron.

Den får mig att fnissa med jämna mellanrum.


.

I natt drömde jag att det fanns en apras som var på gränsen till att utveckla mänsklig intelligens, de var små och hade ljusbeige päls och människoansikte, de kommunicerade via enkelt tal och levde i små primitiva civilisationer, dock hade de ännu inte utvecklat full social empati eller förmåga att tänka abstrakt eller konkret logiskt, de var som barn i tvåårsåldern ungefär, förutom en. Den levde ensam bland buskar i skogen, den var lika smart som en människa.

Med jämna mellanrum brukade människorna fånga in en av dessa apor för att studera dem och deras utveckling och det visste denna apa och en stor del av drömmen gick ut på att den försökte gömma sig i buskage undan helikoptrars strålkastarljus, men till slut blev den ändå infångad och sövd. När den vaknade befann den sig fastlåst på mage på en svart brits i vad som liknade en sån där kub som är vanlig på Amerikanska kontor ni vet? Kubens väggar var också svarta och verkade liksom britsen vara gjorda av något slags gnistrande trä. Apan strök med handen över trät och en berättarröst sa: "Han hade aldrig sett någonting så anmärkningsvärt vackert, så sällsamt glänsande, han undrade vad det var för någonting som kunde vara så hårt men samtidigt så lent, men han var fortfarande fången".

Då började han gråta, hulkande och hjärtskärande, precis som en människa och då kom det in tre forskare i kuben. Han tänkte att hans enda chans var att visa för dem att han faktiskt var intelligent och då kanske de skulle låta honom gå, så han började prata med dem men orden som kom ut lät bara primitiva och rudimentära. Forskarna skrev i sina journalblock och diskuterade hans gutturala ljud och framförde olika teorier om vad det kunde betyda för hans flock. Han blev ännu mer desperat så han satte sig upp (plötsligt var han inte fastspänd längre) och han pekade på sig själv och sa: "Yopka" och sedan pekade han på en av forskarna: "ku?", forskarna såg häpna ut "Kommunicerar han direkt med oss?" frågade den ene den andre. Apan som tydligen hette Yopka pekade ånyo på sig själv "Yopka." och sedan på forskaren igen: "Ku?", "Steve", svarade denne med uppspärrade ögon, Yopka nickade och pekade igen på sig själv "Yopka, ku?" och pekade på nästa forskare, "Laura" svarade hon, "Ku?" han pekade på den tredje, "...Michael" svarade denne förundrat. Sedan utbröt forskarna i en vild glädjedans "Han kommunicerar!! De har blivit intelligenta!!" och i sin iver sprang de iväg för att berätta detta för de andra forskarna och de glömde bort att spänna fast Yopka igen och då såg han sin chans.

Han hoppade över kubens vägg och sprang ut i en korridor, då upptäckte han att han befann sig på ett rymdskepp och utanför ett fönster såg han att flera småskepp var dockade till det moderskepp som han tydligen befann sig på. Han visste då hur han skulle fly.

Under tiden berättade forskarna i munnen på varandra om den sensationella händelsen för professorn, men han trodde dem inte utan hävdade att det var önsketänkande från deras sida, de tog med honom till kuben för att bevisa det och när de såg att Yopka var borta sa professorn: "Jaha ja, han finns inte ens på riktigt!" och då bröt forskarna ut i försäkringar om att han visst fanns men att han måste ha rymt, de greps av panik och tryckte in ett larm som genast började ljuda.

Under tiden hade Yopka lyckats smyga in i ett av de små skeppen och styrde det bort från moderfarkosten och ut i rymden, till slut var han bara en liten prick borta i horisonten (nu var skeppet plötsligt på en planet) forskarna upptäckte honom och riktade en traktorståle mot hans skepp och började sakta att dra tillbaka honom, och där slutade drömmen.

Vem behöver se på filmer när man har ett sådant undermedvetet??

Här sitter man och uthärdar. Mmm, the sweet nectar of life; the brutality of the raw Sunday anxiety. 

Nedskuren på 50 mil. å hjärnan ba: PAAAARTYYY!!! Hörrni neuroner: låt oss se vem av oss som kan producera mest katastroftankar, okej??! Wiiii, let's do this madda fakkers!

Hur man får en sjuåring att fnissa

Man lutar sig långsamt mot barnet ifråga, med en ytterst seriös min i anletet, som skulle man just till att berätta någonting väldigt allvarligt, som till exempel att julafton är inställd eller att man är tvungen att flytta till ett litet tält i skogen, man saktar in alldeles vid barnets öra och gör en dramatisk konstpaus, sedan viskar man med dödsdyster röst: "Diarré"

När jag sprätte omkring i en av mina kaoslådor i köket i strävan efter ett kollegieblock råkade jag på ett omslag till en gammal lunta med nämndhandlingar. Omslaget är bjärt orange till färgen, och det gav mig en dunkel ångestkänsla. Jag tog upp det och höll det en stund i ena näven och tänkte att när jag arbetade på Kommunen så kunde en felbeställning av mig vad gällde omslagets färg leda till nesligheter, för ledamöterna kunde inte utföra sitt politiska åtagande när den förbannade idioten till sekreterare hade beställt fel färg till omslaget, för när de fick luntan i posten så trodde de ju att det var pensionsbeskedet som kom och det slänger man ju direkt i soptunnan så därför hade de inte läst några handlingar och kunde inte besluta något på mötet och det var ju sabotage av demokratin!

Ni tror att jag skojar? Dessvärre inte. Tänk om invånarna i Kommunen visste vilka tomtar som sitter och styr deras tillvaro...

Nu är omslagets färg en omskrivning för någonting annat, men detta någonting annat hade samma icke-betydelse som omslagets färg. Då kan ni kanske ana nivån på mobbingen och intelligensen i den nämnden.

När jag hade tänkt klart knycklade jag ihop det orangea omslaget till en liten boll och sa högt för mig själv: "Fuck you era jävla fittor", sedan slängde jag det i papperskorgen.

Jag överlevde nyår

En lurig selfie, ni vet när man måste blunda med ena ögat för att kunna läsa text? Raj ra ra ra ra raj... äääh va faan *hick!*

Sedan snöade det på knivsöder. Så här uppmuntrande såg det ut.

Därefter stirrade jag glåmigt på en långfilm om chimpanser. Happy times.