Släpp fångerne ut å sup - det är valborg!

Häppy walbårg!

Ska ni ut å supa i kväll? Sup! Sup! Sup! Sup! *skanderar och dunkar näven rytmiskt mot bordet*

Inuti Soldiers of Odins chatt

I Soldiers of Odins slutna chatt

Är någon förvånad? I think not.

Men samtidigt, som reportaget skildrar; bakom hat ligger det alltid en grund av väl cementerad rädsla, besvikelse och sargat självförtroende. Människor gör sällan något bara-för-att (man är ond), det finns _alltid_ någonting bakom, ett litet sviket och slaget barn kanske, som bor djupt inuti hjärtat, dolt bakom en skyddsmur av uppbyggt hat.

Jag säger definitivt inte att det är en ursäkt, jag säger att det är en förklaring, jag säger även att man alltid bör ha det i bakhuvudet därför att hat kan aldrig med hat bekämpas, handling ska självklart ge konsekvens, ibland hårda konsekvenser, och inga medborgargarden får existera och inga våldsmän eller kvinnohatare ska bli strukna medhårs någonsin, det är inte det jag menar, ty det är en föraktlig och vedervärdig företeelse att bete sig som en rasistisk, sexistisk röv, det jag menar är att om man vill att hatare ska bli humana så måste man tänka flerdimensionellt.

Jag har dresserat ett odjur! Eller tja, den här Boston terriern, snarare. Den är till sin natur ytterst ouppfostrad och envis, detta innebär bland annat att den vill skälla som en dåre varje gång som den hör något "konstigt" i trapphuset, men nu, mina vänner, nu nöjer den sig med att från sin plats i fåtöljen, resa upp sitt huvud, morra till och titta på mig, då möter jag dess blick, skakar nekande på huvudet och återgår därefter till vad jag har för händer, och då lägger den ned huvudet igen och tystnar.

Plats för beundrande applåder _________________________________________________________

                                 _________________________________________________________________

Citodonfallet

När man börjar handla Citodon på skumma internet "apotek", det är då man vet att man ska sluta.

LUGN! JAG DRIVER!!


Sssssssitodon, väste ormen, ta en tugga av Citodonet!
Men Gud har förbjudit oss att äta av Citodonet!! Han har sagt att vi dör då! svarade Eva bestört.
Jaaaa, ja veeeeet, svarade ormen, men om du tar Sssssitodonet ssså sssså kommer du inte att dö, Gud vet att den dag ni äter av Sssssitodonet sssså kommer era ögon att öppnasss och ni blir sssom gudar med kunssskap om gott och ont.

Eva åt då av Citodonet och bjöd även Adam att smaka, vilket han gjorde, ty han var ett viljelöst mähä. När Gud kom tillbaka från sin promenad sprang Adam och Eva och gömde sig för att de skämdes för att de var höga. Gud förstod då att de hade ätit av Citodonträdet.

Vad har ni gjort era idioter!!! skrek han, högröd i ansiktet.
De va inte ja de va Eva!! Hon tvinga mej!! försvarade sig Adam med gnällig röst.
Schysst Adam!! sa Eva, det var ormen som lurade mig!!!!
Vilken orm?? frågade gud
Den orm som du skapat för att fresta mig att äta av Citodonet, svarade Eva
Eva, det finns inget som heter orm här i paradiset, jag vet inte ens vad det är för något.
Jo!! Jooo! Bedyrade Eva, den var här alldeles nyss och det var fullt av Citodon omkring den, titta där är den nu! hon pekade mot en punkt bakom Gud.
Gud vände sig om, sedan vände han sig tillbaka och suckade: Eva, menar du vattenslangen där borta?
Och då såg Eva att det var en vattenslang och insåg att Citodonet hade fått henne att uppleva en talande orm som inte fanns.
Åkej, sa hon, jag tog Citodonet.
Då så, sa Gud, nu åker du ut härifrån med huvudet före och ta mähät Adam med dig! Glöm att du får något Citodonrecept utskrivet någonsin igen!
Neeeeeeeeej! skrek Eva

Och det var så det gick till när Eva och Adam blev utkastade ur paradiset.

Mitt operationssår rakt i ert lunchande ansikte.

Hejhej här sitter jag med mitt varande operationssår och googlar "blodförgiftning", jag har även feber och känner mig sjukt skum. Dock har jag haft ont i halsen så det är troligen bara en förkylning men för säkerhets skull så ska jouren på SöS ringa opp mej om några minuter.

I-landsproblem 1: trots mitt helt intetsägande och robotiska ansökningsbrev så ringer de för intervju och jag kan inte göra mitt brev absurt för då anses jag anstifta motstånd mot att erhålla ett arbete och då blir det STRAFF.

Trött

Jag är trött på att ha ont. Trött på att inget händer. Trött på att jag inget gör. Trött på att opereras. Trött på att ha tråkigt. Trött på att vara trött.

Medicinska skeenden på SöS

I tisdags opererade jag min tumme som hade stelnat i en konstig vinkel efter det att en nerv/senskada i armen/handen läkt. Det var en väldigt skum upplevelse. Min kontrollernde natur trogen var jag väldigt nervös innan, jag skulle inte sövas (vilket jag skyr likt ett bränt barn skyr elden), dock vara vaken under ingreppet, vilket i sig inte är särskilt trevligt, så när jag hade blivit inrullad på operationsavdelningen så började de med att ge mig Fentanyl intravenöst. 

Jag säger så här: jag förstår till 100 % hur och varför man kan bli beroende av det medikamentet ty jag gick från; hjälp jag vill inte bli uppskuren och panikslagen på slaktbänken!! till: Åhåååå ja e en uzzig, duzzig liten kärlekshumla utan andra bekymmer i världen än hur jag ska kunna sprida så mycket lugn och kärlek som möjligt. Det var fint.

Där efter injicerade narkosläkaren bedövningen, direkt in i nervbanorna strax ovanför mitt vänstra nyckelben. Först kändes det som det gör när man har domnat i armen, det stack och pirrade, sedan tilltog ett massivt känselbortfall tills jag inte längre var förmögen att röra armen hur mycket jag än försökte. Den var stendöd. Den hängde och slängde som en trasdockearm och böjde sig och höll på, på ett mycket otäckt sätt och jag var tvungen att hålla i min egen arm på väg in i operationssalen, det kändes precis som om de hade skurit av min arm och sytt dit någon annans och hjärnan kopplade inte detta rent logiskt varför jag blev jätterädd varje gång som jag såg min egen arm, ytterst märkligt.

Sedan fick jag lägga mig på operationsbordet och allt det där, när en av sköterskorna började tvätta min arm så trodde jag att jag hade handflatan mot taket och handen öppen, för det var så det kändes och det var så jag hade hållit handen strax innan den stendog (jag antar att känselminnet bevarade handens senast kända position i fokus) så när jag vred på huvudet och såg att armen var åt andra hållet och att min hand slappt hängde från handleden ned mot golvet, så fick jag lite panik, och inte hade jag anat att det frambringar sådan ångest att förlora styrseln över en lem. 

Nå väl. Kirurgerna kom in och började sitt arbete, de samtalade avslappnat om någon läkarkonferens som de nyss deltagit i medan de skar i mitt kött, som om jag vore en motordel och de mekaniker, men jag tog det som ett gott tecken att de var så avspända i stället för att chockat utbrista saker som: HERREGUD! VAD ÄR DET HÄR?! eller MEN DU HAR FULLT AV CANDER I HANDEN!! 

De lyckades med att separera senan från den vävnad i vilken den hade vuxit fast och så var det klart.

Min hemfärd blev en konstig upplevelse eftersom min arm hängde lealös i en mitella och kändes som en protes; när jag tog på mina egna fingrar så kändes det som det gör när man tar någon annan i hand, det var högst intressant att uppleva vad andra känner när de vidrör mig.

Följande dygn intog jag Citodon. Hej hopp fallera, Citodon gör mig fluffig, inte fluffig som i humle-Fentanyl-style, utan mer luddig i kanterna, Citodon och Lergigan, min nattmedicin, vilket var okej att kombinera enligt läkaren, gjorde mig, tja: hög. Jag kände mig som en varm, rosa elefant full av ljusblå sockervadd och som om jag egentligen svävade, som en heliumballong, strax under taket. Det lustiga med det var att det skrämde mig, jag borde väl älska känslan av att vara hög, eller? Men nej. Jag fick för mig att jag skulle börja hörselhallucinera och se saker som inte fanns, alternativt bli galen, eh vilket väl är samma sak som att hallucinera, antar jag, så, jag lär aldrig bli någon Citodonnarkoman. 

Änywho. Så var det med det.

Utsikt från SöS

Urtjusiga operationsstrumpor. Calvin Klein är i extas.

Pre-op face. Dock ej Fentanylfluffig än.

                                                             Elefantmedicinen.

Nasty stitches.

Något av det tråkigaste som man kan titta på måste vara en dokumentär om en dokumentär.

Släpp fångerne fri, det är vår

I'm into that kind'a boyish look.

Dagens roligaste googleöversättning, "Yippee kay yey mother fucker" blev "Yippee kay yey stövel".

Så anlände då linserna och efter 2 veckor med glasögon så blir jag sjösjuk av min egen blick och ljuset som strömmar in genom linserna och in i mina pupiller bränner likt två laserstrålar i min frontallob.

En hanmyra smekte en annan hanmyra

Jag har aldrig och kommer aldrig att förstå vad det angår andra hur folk väljer att leva sina liv och i vilka konstellationer, för vad fan spelar det för roll? Så länge som man inte skadar sig själv eller någon annan? Folk i gemen är så otroligt rudimentära och enkelspårade och rädda.

Personligen skulle jag inte kunna tänka mig att leva polygamt på grund av att jag skulle känna svartsjuka, men det är jag det, och bara för att något inte passar mig så betyder det inte att det inte passar för någon annan och rent praktiskt så verkar det vara en skön livsstil så tillvida att man aldrig behöver vara ensam samtidigt som man får tid till att vara ifred i sitt eget hus, det är som ett slags kollektiv och jag hoppas, verkligen, att gud, om hen finns, har bättre saker för sig än att fördöma människors livsstil, jag menar; om hen har skapat universum, solar och planeter, atomer, kvarkar och extremt komplicerade universella naturlagar å sen ba; DU STOPPAR DIN SNORRE I FEL HÅL !! Eller: du är gift med flera människor samtidigt!!!!!

Man ba: va?

Det är som om en myra skulle tro att vi människor, om myror kunde tänka, skulle lägga oss i vilket kön det är på den myra som en av myrorna väljer att smeka med sin tentakel.

Jag ska aldrig, aldrig, aaaaaaaaldrig mer köpa kontaktlinser från shopping4net.se, anno domini 2016 fredag den 8 april har jag väntat i två fakkin' veckor på linsjävlarna!

Idag fyller den här underbara, fantastiska, empatiska, intelligenta och själfulla människan åtta år! Den till vänster i bild alltså, hahaha. 

Min fina, mitt hjärtas ljus. 

I alla amerikanska program á la Masterchef och Project Runway, de som åker ut ba: jag är så glad över att ha fått vara med och det är okej att jag åker ut för ni ska få se mitt namn bli berömt framöver, det här är bara det första steget på en strålande, fantastisk karriär!

En annan (europé) ba: jaha. De kunde inte se någon storhet i mig så jag antar att jag har misstolkat min talang, jag har nog ingen på det sätt som jag trodde då, men nu har jag i alla fall försökt så nu blir det tillbaka till skrivbordet på kommunen.

Hey hey maddafakkazz, jag kan nu kungöra för eder att jag återigen är ångestfri, nåja, fri från panikångesten i alla fall, Odjuret har krupit tillbaka ned i sin håla och somnat om. Go'natt lilla odjur, sov gott, vad mig anbelangar kan du gärna få glida in i irreversibel koma, men sådan tur har jag inte, så på återseende lilla vän.

Oj, jaså är den värd tvåhundra tusen? Nejmen jag är bara glad att ha den i skåpet hemma jag, den är ju så fin...

Det är intressant att utifrån en beteendevetenskaplig synvinkel beskåda människorna i programmet "Antikrundan", och då menar jag de människor som är där för att få sina föremål värderade.
Man vill framstå som om man inte alls är där för att man hoppas att ens tavla eller ens rokokoskrivbord ska vara värt 300 000 kronor, utan som om man är där i helt och hållet ogirigt och rent syfte, driven av en icke lukrativ känsla, som om man enbart är intresserad av tingets historia och som om dess värde blott är en intressant liten bisak, men de avslöjar sig gång på gång, ty varje gång som värderaren (heter det så?) bedömer att någons porslinsfigur är värd hundra tusen, då lyser en girig orm igenom den skenheliga pappersytan, man kan nästan se hur en tveeggad tunga snabbt slickar läpparna vid tanken på denna juiceiga nyhet.

Nejrå. Alltså vadå? Det är väl självklart att alla är där för att få veta hur mycket pengar de håller i sin hand, det intressanta är att man försöker att framstå som om så icke är fallet, därför att man tror att det skulle verka girigt och materialistiskt att vara där mest för att få veta om ens föremål kan frambringa riksdaler, ehuru man är förvisso även intresserad av tingets historia, men mest vill man höra de ord som beskriver dess värde, och det, det är fult.

Det är ju mänskligt att bekymra sig över vad andra tycker om ens avsikter men en undrar ju vadan reaktion det skulle producera om en helt sonika sa: "Jag är ointresserad av den här servisen, jag vill bara veta hur mycket pengar den är värd, jag hoppas att den är värd så mycket som möjligt, typ en halv miljon, så att jag kan sälja den och ta pengarna.", skulle man då framstå som en kall, vinninglysten egoist? Eller som en ärlig, rättfram individ utan behov av att spela helig? Däri ligger det verkligt intressanta.

Jag bajsar, därför är jag.

Om ni har en idol, någon artist eller skådespelare eller författare som ni beundrar och som ni sätter på piedestal, som ni tillskriver mytiska och övermänskliga, gudalika egenskaper, egenskaper och talanger och sagoliknande begåvningar som ni tänker att ni själva aldrig skulle kunna besitta, föreställ er då denna eder idol sittandes på en toalett, bajsande, och därefter torkande efter tidigare sagda bajs, i stjärten.

Alla bajsar. Att bajsa är att vara människa.


Bajs!

Det ligger en hund och fiser i min fåtölj.

Att uthärda ångest är det nya svarta.

Jag försöker med att illustrera bilder till en grej

Fast jag vill att bilderna ska vara ungefär som i bloggen Hyperbole and a half:

men jag förmår inte åstadkomma sådana bilder i paint som hon kan åstadkomma, så jag behöver något form av alternativ. Ni anar inte hur svårt det är att få något att se kuligt-lekfullt ut, ni kanske tänker att det är väl bara att kladda lite men nej, det är maddafakking svårt.

Eftersom jag börjar bli en gammal och gisten kärring så vaknade jag med nackspärr i morse, jag är trött på att ha spärrar överallt; nackspärr, ryggspärr, fakking stjärtspärr!

Eller tja; stjärtspärr, vad är det? Det skulle väl i så fall vara en konstant kramp i ringmuskeln

Munnen är också en ringmuskel. Tänk på det. När ni äter.

Är det bara jag som tycker att FitBit låter snuskigt? SNUSKIGT!

Njut förihelvete!!!

Titta så normal jag är! Titta då! Jag sa: TITTA DÅ!

Jag gnolar en liten visa medan jag öser sky över min söndagsstek! Jag samtalar måttfullt om räntan! Jag sätter mig ned med virkningen efter dagens stillsamma promenad! 

Jag NJUTER!!!

Jag MYSER!!!

Nej då. Riktigt så galen är jag inte. Jag har tränat och nu ska jag laga mat. Usch så normalt och beige(t).

Kuckeliku i lingonskogen

Nu kanske ni har uppfattningen att jag springer omkring här hemma och rullar med ögonen med fradga runt munnen, skrikgråter och klöser mig själv i ansiktet? I och med min tidigare beskrivna illustration av hur min panikångest känns, menar jag? Så är icke fallet, inte för att det är något fel med att reagera så, utan för att jag en gång i tiden, i början av detta magnifika ångestskådespel som livet så givmilt har skänkt mig i gåva, uppträdde just så, eller okej jag fradgade inte eller rullade med ögonen, men jag skrek och grät och klöste omkring mig, ty så förfar man vanligtvis när man känner sig bli levande begravd och när man dessutom aldrig har blivit levande begravd förut och saknar erfarenhet därav samt saknar verktyg eller strategier för att kunna uthärda anfallet, vad har en då annat att företa sig än att reagera som om man just skulle till att dö?

Så. Nej. Det fruktansvärda jordskredet sker internt medan jag vandrar fram och åter, åter och fram, över golvet och ägnar mig åt mina inlärda mantran, ty skulle jag ge efter och börja krafsa med naglarna mot den metaforiska kistväggen, då skulle Odjurets panik slå ut i fullblommerat, totalt, psykakutsvansinne.

Dessutom har jag ett barn att ansvara för och sagda barn verkar sväva i relativ ovisshet om mitt tillstånd, eljest är han väldigt trygg med mig och tillvaron som sådan, ty han tuffar på som vanligt och kommer med sina plötsliga spörsmål och avbryter mig mitt i en ramsa av det går snart över, det är inte verkligt, det går snart över det är bara en känsla, det går snart över, det finns inget att vara rädd för och frågar: "Mamma, vad är trettiotre plus sextiotre?" och då måste jag ju räkna ut det och ge honom ett svar och solen går upp och solen går ned och tillvaron tickar ytterligare ett hack framåt i det maskineri som är livet och verkligheten återtar sin stabila, ickeskrämmande form och allting blir stilla.

Odjuret

Ibland föreställer jag mig min ångest som ett litet odjur som bor inuti mitt bröst, det kan ligga och sova under långa perioder och inte göra något som helst väsen av sig, då tänker jag inte ens på att det finns där, men så plötsligt så kan det vakna och bli oroligt och vilt och försöka att desperat klösa sig ut ur min kropp, ylande så olyckligt att jag inte står ut med att höra det.

Jag har lärt mig att det bara föder Odjurets panik om jag försöker att resonera med det eller om jag försöker att förhindra det från att riva mig blodig inuti, det enda som, långsamt, lugnar Odjuret, är om jag går in där, sätter mig ned och säger kom, sitt här hos mig, du är inte ensam, du får ha panik, det är okej, jag sitter här med dig tills det går över, och efter en stund kommer det tassande, försiktigt och skyggt, vaksamt på minsta plötsliga rörelse, och sedan lägger det sig vid min sida och jag smeker sakta dess lena, svarta odjurspäls tills det slutar att darra och åter somnar till ro.

För varje dag som går blir det ett litet klick bättre, det är ungefär som ett urverk som tickar framåt, ett tick i taget och varje tick tar en längre bort från ångesthålet. Utmaningen är att stanna i vad det än är som känns, att stanna oavsett hur rädd man än är, att stanna även trots att man blir levande begravd, för ångest bränner förr eller senare slut på sig själv, bränslet tar slut och det slocknar.
Ingen flamma kan brinna för evigt.

Klaustrofobi

Föreställ er att ni ligger bundna till händer och fötter i en öppen grav, föreställ er att någon börjar skyffla jord över er; skyffla, skyffla, skyffla, någon skyfflar ned den kalla, svarta jorden och den byggs långsamt upp på er kropp och täcker er snart helt, den börjar tynga ned bröstkorgen, ni börjar få svårt att andas på grund av den solida massa som pressar mot era lungor och hindrar dem från att dra in syre, till slut försvinner ljuset och ni sitter fast, ni kan inte röra er, ni är på alla sidor omgivna av ett kompakt, pressande mörker från vilket ni inte kan ta er ut, men; som genom en sinister liten slump så har en minimal ficka bildats kring ert ansikte, så att ni ska kunna uppleva er begravning ordentligt innan ni avlider och i denna lilla håla vrålar ni men inget ljud hörs.
Ni försöker klösa er ut, ni försöker röra er, ni försöker tugga er igenom lagren av jord men alla era försök är fruktlösa. Det ni till slut är tvungna att göra är att ge upp och bara ligga där och känna den fruktansvärda tyngden och den horribla paniken av att vara levande begravd.

Föreställ er det, fast graven är er egen kropp.

Så känns det att ha panikångest.

CHOOO-CHOOOOOOOOOOO! All aboard! The anxiety train is leaving the station!

Jag kan inte rå för att jag drabbas av politiskt inkorrekta känslor när jag läser att Linda Lindorff var nära att knäckas för att hon skadade sig i Lets Dance.

Alla har olika stresströsklar, det går inte att mäta lidande etcetera etcetera men om man själv går omkring med en brutal och horribel ångest från helvetet som skulle få den mest härdade psykpatient att blekna, då kan man bli en smula bitter.

Ja. Det är så just nu. Det kommer att gå över, som alltid, men just nu är det så här. Jag accepterar det.